Bibel 2000 (B2000)
5

Mose och Aron inför farao. Förtrycket ökar

51Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: »Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära.« 2Farao svarade: »Vem är Herren? Skulle jag släppa Israel därför att han befaller det? Jag känner inte Herren, och Israel tänker jag inte släppa.« 3De svarade: »Hebreernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsmarscher ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd.« 4Men kungen av Egypten sade till dem: »Mose och Aron, varför vill ni hålla folket borta från arbetet? Tillbaka till era dagsverken!« 5Och han fortsatte: »De är redan fler än landets egen befolkning, och ni vill att de skall slippa arbeta!« 6Samma dag gav farao order till fogdarna och förmännen 7att inte längre dela ut halm till israeliterna när de skulle slå tegel. »De får själva skaffa halm«, sade han, 8»men ni skall kräva samma mängd tegel av dem som förut, utan någon minskning. De är lata, det är därför som de väsnas om att gå och offra till sin gud. 9Man måste hålla dem i hårt arbete, så att de är sysselsatta och inte får tid till några dumheter.«

10Fogdarna och förmännen gick ut till folket och sade: »Farao har bestämt att ni inte längre skall få någon halm. 11Halmen får ni skaffa bäst ni kan, men någon minskning av ert beting blir det inte.« 12Då spred sig folket över hela Egypten för att samla strå att ha som halm. 13Men fogdarna skyndade på dem och krävde att de skulle klara samma dagsverken som när de fick sin halm. 14Och de israelitiska förmännen, som faraos fogdar hade satt över dem, blev pryglade. »Varför har ni inte tillverkat lika mycket tegel som förut, varken i går eller i dag?« sade man. 15Då gick förmännen och klagade inför farao: »Varför gör du så mot dina tjänare? 16Ingen halm ger man oss, men vi får ändå order att göra tegel. Nu får vi ta emot hugg och slag, och skulden är din.« 17Men han svarade: »Lata, det är vad ni är! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren. 18Gå nu och arbeta! Någon halm får ni inte, men ni måste leverera lika mycket tegel.« 19Israeliternas förmän insåg att de var illa ute, eftersom man krävde att den dagliga mängden tegel inte skulle minska. 20När de kom ut från farao mötte de Mose och Aron, som stod och väntade på dem. 21Då sade de till dem: »Må Herren se vad ni gör och straffa er! Det är ert fel att farao och hans hovmän inte tål oss längre. Ni har satt vapen i händerna på dem, så att de kan döda oss.«

22Mose vände sig på nytt till Herren och sade: »Herre, varför handlar du så illa mot detta folk? Varför skickade du mig? 23Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han misshandlat dem. Du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk!«

6

61Herren svarade Mose: »Nu skall du få se vad jag skall göra med farao: han skall tvingas att släppa dem, tvingas att driva dem ut ur sitt land.«

Gud lovar att befria sitt folk

2Gud talade till Mose och sade: »Jag är Herren. 3Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Väldige, men jag gav mig inte till känna för dem under mitt namn Herren. 4Jag upprättade också ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar. 5Nu har jag hört israeliternas jämmer över att egypterna har gjort dem till slavar, och jag har tänkt på mitt förbund. 6Säg därför till israeliterna: Jag är Herren, och jag skall föra er bort från tvångsarbetet hos egypterna och rädda er ur slaveriet hos dem. Jag skall lyfta min arm till väldiga straffdomar för att befria er. 7Jag skall göra er till mitt folk och jag skall vara er Gud, och ni skall inse att jag är Herren, er Gud, som för er bort från tvångsarbetet hos egypterna. 8Jag skall leda er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob: jag skall ge det åt er till arv och egendom. Jag är Herren.« 9Allt detta framförde Mose till israeliterna, men tyngda av sitt hårda arbete orkade de inte lyssna.

10Herren talade till Mose: 11»Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han skall låta israeliterna lämna landet.« 12Men Mose vädjade till Herren: »När inte israeliterna lyssnar till mig, varför skulle då farao lyssna — och jag har ju svårt för att tala.«

13Så talade Herren till Mose och Aron, och han sände dem till israeliterna och till farao, kungen av Egypten, med uppdrag att föra israeliterna ut ur Egypten.

Moses och Arons släkttavla

14Dessa var överhuvuden var och en för sin släkt. Sönerna till Ruben, Israels förstfödde: Henok och Pallu, Hesron och Karmi; detta var de rubenitiska familjerna. 15Sönerna till Simon: Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sochar och Saul, kanaaneiskans son; detta var de simonitiska familjerna. 16Sönerna till Levi hette i åldersordning Gershon, Kehat och Merari. Levi blev 137 år gammal. 17Sönerna till Gershon, familj för familj: Livni och Shimi. 18Sönerna till Kehat: Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Kehat blev 133 år gammal. 19Sönerna till Merari: Machli och Mushi. Detta var de levitiska familjerna i åldersordning. 20Amram gifte sig med Jokeved, sin faster, och hon födde honom Aron och Mose. Amram blev 137 år gammal. 21Sönerna till Jishar: Korach, Nefeg och Sikri. 22Sönerna till Ussiel: Mishael, Elsafan och Sitri. 23Aron gifte sig med Elisheva, dotter till Amminadav och syster till Nachshon, och hon födde honom Nadav och Avihu, Elasar och Itamar. 24Sönerna till Korach: Assir, Elkana och Aviasaf; detta var de korachitiska familjerna. 25Elasar, Arons son, gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde honom Pinechas. Dessa var överhuvuden för de levitiska släkterna, familj för familj. 26Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar. 27Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet — just dessa båda, Mose och Aron.

Gud sänder Mose och Aron till farao

28När Herren talade till Mose i Egypten 29sade han: »Jag är Herren. Allt vad jag säger dig skall du säga till farao, kungen av Egypten.« 30Men Mose vädjade till Herren: »Jag har ju svårt för att tala. Varför skulle farao lyssna till mig?«

7

71Herren svarade: »Nu gör jag dig till en gud för farao, och din bror Aron skall bli din profet. 2Du skall säga honom allt vad jag befaller dig, och din bror Aron skall säga det till farao, och då skall farao låta israeliterna lämna hans land. 3-4Jag skall göra farao hård och omedgörlig, så att han inte lyssnar på er, hur många tecken och under jag än gör i Egypten. Jag skall bära hand på Egypten och föra mina härar, mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten under väldiga straffdomar. 5När jag lyfter min hand mot Egypten och för Israel ut därifrån, då skall egypterna inse att jag är Herren.« 6Mose och Aron gjorde så, de gjorde som Herren hade befallt. 7Mose var 80 år gammal och Aron 83 år när de talade med farao.

8Herren sade till Mose och Aron: 9»Om farao begär något tecken av er skall du säga till Aron att ta sin stav och kasta den framför farao. Då skall den förvandlas till en väldig orm.« 10Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt: Aron kastade sin stav framför farao och hans hovmän, och den förvandlades till en orm. 11Då kallade farao i sin tur på visa män och trollkarlar, och med sin svartkonst gjorde dessa egyptiska siarpräster samma sak: 12var och en kastade sin stav, och stavarna blev till ormar. Men deras stavar uppslukades av Arons stav. 13Ändå var farao obeveklig och vägrade att lyssna till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt.

Den första plågan: blod

14Herren sade till Mose: »Farao är omedgörlig, han vägrar att släppa folket. 15Gå till honom tidigt på morgonen, när han går ner till floden. Ta med dig staven som förvandlades till en orm och ställ dig och vänta på honom vid flodstranden. 16Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, sände mig för att befalla dig att släppa hans folk, så att de kan frambära offer åt honom i öknen. Men hittills har du inte velat lyssna. 17Nu säger Herren: Detta skall visa dig att jag är Herren. Med staven i min hand skall jag slå på Nilens vatten, och det skall förvandlas till blod. 18Fiskarna i Nilen skall dö, och floden skall stinka så att egypterna inte kan dricka dess vatten.«

19Herren sade till Mose: »Säg till Aron att ta sin stav och sträcka ut den över Egyptens vatten, dess floder, kanaler och dammar, alla dess vattensamlingar, så att de förvandlas till blod. Det kommer att vara blod överallt i Egypten, till och med i träkärl och stenkrukor.« 20Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt: han lyfte sin stav och slog på Nilens vatten i närvaro av farao och hans hovmän, och allt vatten i floden förvandlades till blod. 21Fiskarna dog och floden stank, så att egypterna inte kunde dricka vattnet därifrån. Det var blod överallt i Egypten. 22Men de egyptiska siarprästerna åstadkom samma sak genom sin svartkonst, och farao var obeveklig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt. 23Han lämnade dem och återvände hem; inte heller nu lät han sig påverkas. 24Alla egypter grävde efter dricksvatten runt omkring Nilen, eftersom flodvattnet inte gick att dricka.

Den andra plågan: grodor

25När sju dagar hade gått sedan Herren slagit på floden