Bibel 2000 (B2000)
4

41Mose sade: »Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mig utan säger att Herren inte har uppenbarat sig för mig?« 2Herren sade: »Vad har du i handen?« — »En stav«, svarade Mose. 3»Kasta den på marken!« sade Herren. Mose kastade den på marken och den förvandlades till en orm. Mose ryggade tillbaka för den, 4men Herren sade: »Räck ut handen och grip den i stjärten.« Och när Mose tog den förvandlades den åter till en stav i hans hand. 5»Så skall de bli övertygade om att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.« 6Och Herren fortsatte: »Stick handen innanför manteln!« Mose stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen vit som snö av spetälska. 7Herren sade: »Stick tillbaka handen innanför manteln!« Mose stack in handen igen, och när han sedan drog ut den var handen åter som förut. 8»Om de inte tror dig och inte blir övertygade av det första tecknet, så kommer de att tro på det andra. 9Men om de inte blir övertygade ens av dessa två tecken och inte vill lyssna på dig, så skall du ta vatten ur Nilen och hälla det på marken, och då skall vattnet från floden förvandlas till blod.«

10Mose sade: »Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt.« 11Herren svarade: »Vem har gett människan hennes mun? Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? 12Gå nu, jag skall själv vara med dig när du talar och lära dig vad du skall säga.« 13Men Mose vädjade: »Herre, jag ber dig, sänd bud med någon annan, vem du vill.« 14Då blev Herren vred på honom och sade: »Du har ju din bror Aron, leviten. Han kan tala, det vet jag. Han är redan på väg för att möta dig, och han blir glad att få se dig. 15Tala med honom och lägg orden i hans mun. Jag skall själv vara med både dig och honom när ni talar och visa er vad ni skall göra. 16Han skall tala till folket för din räkning; så blir han din mun och du blir hans gud. 17Och staven skall du ha i handen, det är med den du skall utföra tecknen.«

Mose återvänder till Egypten

18Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: »Jag vill fara tillbaka till mina släktingar i Egypten, jag vill se om de ännu lever.« Jetro önskade honom lycka till.

19När Mose var i Midjan sade Herren till honom: »Vänd tillbaka till Egypten, ty alla de som ville röja dig ur vägen är nu döda.« 20Då tog Mose sin hustru och sina söner och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds stav i handen.

21Herren sade till Mose: »När du kommer tillbaka till Egypten skall du inför farao utföra alla de under som jag har gett dig makt att göra. Men jag skall göra honom hård och obeveklig så att han inte släpper folket. 22Då skall du säga till farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. 23Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför skall jag döda din förstfödde son.«

24Vid ett nattläger under vägen kom Herren emot Mose och ville döda honom. 25Då tog Sippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och vidrörde honom nertill med den och sade: »Du är min blodsbrudgum.« 26Och han lät honom vara. — Det var då hon sade »blodsbrudgum« och syftade på omskärelsen.

27Herren befallde Aron att gå och möta Mose i öknen. Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. 28Mose berättade för Aron allt som Herren hade gett honom i uppdrag att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra. 29Sedan gick Mose och Aron därifrån och kallade samman israeliternas äldste. 30Aron upprepade allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folket. 31De blev övertygade, och när de hörde att Herren hade tagit sig an israeliterna och att han hade sett hur de led, föll de ner och tillbad.

5

Mose och Aron inför farao. Förtrycket ökar

51Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: »Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära.« 2Farao svarade: »Vem är Herren? Skulle jag släppa Israel därför att han befaller det? Jag känner inte Herren, och Israel tänker jag inte släppa.« 3De svarade: »Hebreernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsmarscher ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd.« 4Men kungen av Egypten sade till dem: »Mose och Aron, varför vill ni hålla folket borta från arbetet? Tillbaka till era dagsverken!« 5Och han fortsatte: »De är redan fler än landets egen befolkning, och ni vill att de skall slippa arbeta!« 6Samma dag gav farao order till fogdarna och förmännen 7att inte längre dela ut halm till israeliterna när de skulle slå tegel. »De får själva skaffa halm«, sade han, 8»men ni skall kräva samma mängd tegel av dem som förut, utan någon minskning. De är lata, det är därför som de väsnas om att gå och offra till sin gud. 9Man måste hålla dem i hårt arbete, så att de är sysselsatta och inte får tid till några dumheter.«

10Fogdarna och förmännen gick ut till folket och sade: »Farao har bestämt att ni inte längre skall få någon halm. 11Halmen får ni skaffa bäst ni kan, men någon minskning av ert beting blir det inte.« 12Då spred sig folket över hela Egypten för att samla strå att ha som halm. 13Men fogdarna skyndade på dem och krävde att de skulle klara samma dagsverken som när de fick sin halm. 14Och de israelitiska förmännen, som faraos fogdar hade satt över dem, blev pryglade. »Varför har ni inte tillverkat lika mycket tegel som förut, varken i går eller i dag?« sade man. 15Då gick förmännen och klagade inför farao: »Varför gör du så mot dina tjänare? 16Ingen halm ger man oss, men vi får ändå order att göra tegel. Nu får vi ta emot hugg och slag, och skulden är din.« 17Men han svarade: »Lata, det är vad ni är! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren. 18Gå nu och arbeta! Någon halm får ni inte, men ni måste leverera lika mycket tegel.« 19Israeliternas förmän insåg att de var illa ute, eftersom man krävde att den dagliga mängden tegel inte skulle minska. 20När de kom ut från farao mötte de Mose och Aron, som stod och väntade på dem. 21Då sade de till dem: »Må Herren se vad ni gör och straffa er! Det är ert fel att farao och hans hovmän inte tål oss längre. Ni har satt vapen i händerna på dem, så att de kan döda oss.«

22Mose vände sig på nytt till Herren och sade: »Herre, varför handlar du så illa mot detta folk? Varför skickade du mig? 23Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han misshandlat dem. Du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk!«

6

61Herren svarade Mose: »Nu skall du få se vad jag skall göra med farao: han skall tvingas att släppa dem, tvingas att driva dem ut ur sitt land.«

Gud lovar att befria sitt folk

2Gud talade till Mose och sade: »Jag är Herren. 3Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Väldige, men jag gav mig inte till känna för dem under mitt namn Herren. 4Jag upprättade också ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar. 5Nu har jag hört israeliternas jämmer över att egypterna har gjort dem till slavar, och jag har tänkt på mitt förbund. 6Säg därför till israeliterna: Jag är Herren, och jag skall föra er bort från tvångsarbetet hos egypterna och rädda er ur slaveriet hos dem. Jag skall lyfta min arm till väldiga straffdomar för att befria er. 7Jag skall göra er till mitt folk och jag skall vara er Gud, och ni skall inse att jag är Herren, er Gud, som för er bort från tvångsarbetet hos egypterna. 8Jag skall leda er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob: jag skall ge det åt er till arv och egendom. Jag är Herren.« 9Allt detta framförde Mose till israeliterna, men tyngda av sitt hårda arbete orkade de inte lyssna.

10Herren talade till Mose: 11»Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han skall låta israeliterna lämna landet.« 12Men Mose vädjade till Herren: »När inte israeliterna lyssnar till mig, varför skulle då farao lyssna — och jag har ju svårt för att tala.«

13Så talade Herren till Mose och Aron, och han sände dem till israeliterna och till farao, kungen av Egypten, med uppdrag att föra israeliterna ut ur Egypten.

Moses och Arons släkttavla

14Dessa var överhuvuden var och en för sin släkt. Sönerna till Ruben, Israels förstfödde: Henok och Pallu, Hesron och Karmi; detta var de rubenitiska familjerna. 15Sönerna till Simon: Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sochar och Saul, kanaaneiskans son; detta var de simonitiska familjerna. 16Sönerna till Levi hette i åldersordning Gershon, Kehat och Merari. Levi blev 137 år gammal. 17Sönerna till Gershon, familj för familj: Livni och Shimi. 18Sönerna till Kehat: Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Kehat blev 133 år gammal. 19Sönerna till Merari: Machli och Mushi. Detta var de levitiska familjerna i åldersordning. 20Amram gifte sig med Jokeved, sin faster, och hon födde honom Aron och Mose. Amram blev 137 år gammal. 21Sönerna till Jishar: Korach, Nefeg och Sikri. 22Sönerna till Ussiel: Mishael, Elsafan och Sitri. 23Aron gifte sig med Elisheva, dotter till Amminadav och syster till Nachshon, och hon födde honom Nadav och Avihu, Elasar och Itamar. 24Sönerna till Korach: Assir, Elkana och Aviasaf; detta var de korachitiska familjerna. 25Elasar, Arons son, gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde honom Pinechas. Dessa var överhuvuden för de levitiska släkterna, familj för familj. 26Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar. 27Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet — just dessa båda, Mose och Aron.

Gud sänder Mose och Aron till farao

28När Herren talade till Mose i Egypten 29sade han: »Jag är Herren. Allt vad jag säger dig skall du säga till farao, kungen av Egypten.« 30Men Mose vädjade till Herren: »Jag har ju svårt för att tala. Varför skulle farao lyssna till mig?«