Bibel 2000 (B2000)
32

Guldkalven

321När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: »Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.« 2Aron svarade dem: »Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!« 3Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. 4Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: »Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.« 5När Aron såg vad som skedde reste han ett altare framför kalven och lät kungöra: »I morgon firas en högtid till Herrens ära!« 6Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.

7Då talade Herren till Mose: »Gå nu ner, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har gjort något förfärligt. 8De har redan lämnat den väg som jag har befallt dem att gå, de har gjort sig en gjuten tjurkalv, de har tillbett den och offrat till den och sagt: Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.« 9Och Herren fortsatte: »Jag ser att detta är ett styvnackat folk. 10Lämna mig nu i fred. Min vrede skall drabba dem och jag skall förinta dem. Men av dig skall jag göra ett stort folk.«

11Mose försökte blidka Herren, sin Gud: »Herre, låt inte din vrede drabba ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor kraft och mäktig hand! 12Låt inte egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta. Stilla din glödande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13Glöm inte dina tjänare Abraham, Isak och Israel och det löfte du gav dem, då du svor vid dig själv att göra deras ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och låta deras ättlingar få hela det land du talat om som egendom för all framtid.« 14Då avstod Herren från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

15Mose gick ner från berget och bar med sig de två tavlor han hade fått som ett förbundstecken, tavlor med skrift på båda sidorna: det var skrivet både på framsidan och på baksidan. 16Tavlorna var Guds verk, och skriften som var inristad på dem var Guds skrift.

17Josua hörde hur folket skrek och ropade och han sade till Mose: »Det hörs stridslarm i lägret!« 18Mose svarade:

»Det är inte segerrop

och inte besegrades klagan,

det är ljudet av sång jag hör!«

19Då Mose kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. 20Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.

21Mose sade till Aron: »Vad har detta folk gjort dig, eftersom du har fått dem att synda så grovt?« 22Aron svarade: »Var inte vred, herre! Du vet själv hur de dras till det som är ont. 23De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten. 24Då sade jag till dem: Den som har någonting av guld skall ta det av sig, och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och så kom kalven till.«

25När Mose märkte att Aron hade släppt greppet om folket och utlämnat det åt motståndarnas förakt 26ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!« Då samlade sig alla leviterna kring honom. 27Han sade till dem: »Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner och grannar.« 28Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket. 29Och Mose sade: »I dag har ni blivit vigda åt Herren, ty ni har vänt er mot era egna söner och bröder. Därför vill Herren ge er sin välsignelse i dag.«

30Nästa dag sade Mose till folket: »Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd.« 31Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: »Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. 32Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!« 33Herren svarade Mose: »Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. 34Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd.« 35Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

33

Order om uppbrott

331Herren talade till Mose: »Dra nu bort härifrån, du själv och folket som du har fört ut ur Egypten, upp till det land som jag har lovat Abraham, Isak och Jakob och svurit att ge åt deras ättlingar. 2Jag skall sända en ängel framför dig och jag skall driva bort kanaaneerna, amoreerna, hettiterna, perisseerna, hiveerna och jevuseerna. 3Dra upp till landet som flödar av mjölk och honung. Men jag vill inte själv gå med er: ni är ett styvnackat folk, och jag kunde förinta er på vägen.« 4När folket hörde dessa stränga ord klädde de sig i sorgdräkt, och ingen bar några smycken.

5Herren sade till Mose: »Säg till israeliterna: Ni är ett styvnackat folk. Om jag bara ett ögonblick följde er på vägen skulle jag tillintetgöra er. Lägg nu bort era smycken, sedan får jag se vad jag skall göra med er.« 6Då tog israeliterna av sig sina smycken och var utan dem alltifrån berget Horeb.

Uppenbarelsetältet

7Mose brukade ta tältet och slå upp det utanför lägret, ett gott stycke därifrån. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som sökte råd hos Herren fick gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. 8Varje gång Mose gick ut till tältet reste sig alla och stod var och en vid ingången till sitt tält och såg efter honom, tills han hade gått in i tältet. 9Och när Mose hade gått in sänkte molnpelaren sig och blev stående framför ingången, och Herren talade med Mose. 10Då folket såg molnpelaren stå framför ingången till tältet reste de sig alla och bugade sig djupt, var och en vid ingången till sitt tält. 11Och Herren talade till Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan. Sedan gick Mose tillbaka till lägret, men hans medhjälpare Josua, Nuns son, en ung man, lämnade aldrig tältet.

Herren lovar att visa sin härlighet

12Mose sade till Herren: »Du säger att jag skall leda detta folk på dess väg. Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, fastän du har sagt att jag står dig nära och att jag har din gunst. 13Om du sätter värde på mig så låt mig veta dina planer; då kan jag lära känna dig och behålla din gunst. Och kom ihåg att folket är ditt folk.« 14Herren svarade: »Jag skall själv gå med er, så att du slipper oroa dig.« — 15»Om du inte själv går med«, sade Mose, »så låt oss få stanna här. 16Hur skall man kunna veta att jag och ditt folk har din gunst om inte du går med oss, så att jag och ditt folk utmärks framför alla andra folk på jorden?« 17Herren svarade: »Jag skall göra vad du ber mig om, ty du har min gunst och du står mig nära.«

18Mose sade: »Låt mig få se din härlighet!« 19Herren svarade: »Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.« 20Han fortsatte: »Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.« 21Sedan sade Herren: »Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! 22När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. 23Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.«

34

Förbundet sluts på nytt

341Herren sade till Mose: »Hugg ut två stentavlor likadana som de förra; på dem skall jag skriva samma ord som stod på de första tavlorna, de som du slog sönder. 2I morgon bitti skall du vara beredd, då skall du gå upp på Sinai och vänta på mig där på bergets topp. 3Ingen skall följa dig dit upp, och ingen skall visa sig på berget, och varken får eller kor skall beta i närheten av det.«

4Mose högg ut två stentavlor, likadana som de första. Tidigt nästa morgon gick han upp på Sinaiberget, så som Herren hade befallt, och han tog med sig de båda stentavlorna. 5Då steg Herren ner i ett moln. Mose ställde sig nära honom och åkallade Herren. 6Och Herren gick förbi honom och ropade: »Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet. 7Han håller fast vid sin kärlek mot tusenden, han förlåter synd och skuld och brist men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led.« 8Mose föll genast på knä, böjde sig till jorden och tillbad. 9Han sade: »Om jag har din gunst, Herre, så gå mitt ibland oss, fastän detta är ett styvnackat folk, och förlåt vår skuld och vår synd och gör oss till din egendom.«

10Herren sade: »Jag sluter nu ett förbund med er. Inför hela ditt folk skall jag göra sådana under som inte har utförts i något land eller något folk. Hela det folk som du tillhör skall se hur överväldigande den gärning är som jag, Herren, utför med dig. 11Rätta dig efter det som jag befaller dig i dag. Jag skall driva bort amoreerna, kanaaneerna, hettiterna, perisseerna, hiveerna och jevuseerna för dig. 12Akta dig för att sluta förbund med invånarna i landet som du kommer till, så att de inte fångar er i en fälla. 13Ni skall riva ner deras altaren, krossa deras stenstoder och hugga ner deras asherapålar. 14Du skall inte tillbe någon främmande gud, ty Herrens namn är Den svartsjuke, han är en svartsjuk Gud. 15Du skall inte sluta förbund med invånarna i landet, ty då kommer du att äta av deras offer när de ägnar sig åt sin liderliga avgudadyrkan och offrar åt sina gudar och inbjuder dig. 16Och om du låter dina söner gifta sig med deras döttrar och deras döttrar ägnar sig åt sin liderliga avgudadyrkan, kommer de att förleda dina söner till avfall.

17Du skall inte gjuta några avgudabilder åt dig.

18Det osyrade brödets högtid skall du fira. I sju dagar skall du äta osyrat bröd, så som jag har befallt dig, på den bestämda tiden i månaden aviv, ty det var i månaden aviv som du drog ut ur Egypten. 19Det första som kommer ur moderlivet skall tillhöra mig, allt förstfött av hankön bland din boskap, både kor och får. 20Men ett förstfött åsneföl skall du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut det, skall du bryta nacken av det. Varje förstfödd bland dina söner skall du lösa ut. Med tomma händer skall ingen träda fram inför mig. 21Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet; även om det är plöjningstid eller skördetid skall du upphöra med arbetet.

22Du skall fira veckohögtiden, när du skördar det första av vetet, och likaså bärgningshögtiden vid årsskiftet. 23Tre gånger om året skall alla män hos dig träda fram inför Härskaren Herren, Israels Gud. 24Ty jag skall driva undan folken för dig och utvidga ditt område, och ingen skall hota ditt land när du drar upp tre gånger om året för att träda fram inför Herren, din Gud. 25Blodet av det som offras till mig skall du inte offra tillsammans med något syrat, och påskfestens offer får inte lämnas kvar till morgonen. 26Det bästa av den första grödan på din mark skall du föra till Herrens, din Guds, hus.

Du skall inte koka en killing i moderns mjölk.«

27Herren sade till Mose: »Skriv ner dessa befallningar, ty i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel.« 28Mose var kvar hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka. Och han skrev förbundsvillkoren, de tio budorden, på tavlorna.

Strålglansen från Moses ansikte

29När Mose gick ner från Sinaiberget och hade med sig förbundstecknet, de två tavlorna, utgick det en strålglans från hans ansikte, därför att han hade talat med Gud, men han märkte det inte. 30Då Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Moses ansikte vågade de inte komma emot honom. 31Men Mose ropade på dem, och då kom Aron och alla hövdingarna i menigheten till honom, och han talade med dem. 32Sedan kom alla israeliterna fram, och Mose gav dem alla de befallningar som han hade fått av Herren på Sinaiberget. 33När Mose hade talat satte han en mask för ansiktet. 34Varje gång Mose trädde fram inför Herren för att tala med honom tog han av masken tills han gick ut igen. När han hade kommit ut talade han om för israeliterna vad Herren hade befallt. 35Då såg israeliterna hur Moses ansikte strålade, och Mose satte masken för ansiktet tills han åter skulle gå in och tala med Herren.