Bibel 2000 (B2000)
32

Guldkalven

321När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: »Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.« 2Aron svarade dem: »Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!« 3Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. 4Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: »Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.« 5När Aron såg vad som skedde reste han ett altare framför kalven och lät kungöra: »I morgon firas en högtid till Herrens ära!« 6Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.

7Då talade Herren till Mose: »Gå nu ner, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har gjort något förfärligt. 8De har redan lämnat den väg som jag har befallt dem att gå, de har gjort sig en gjuten tjurkalv, de har tillbett den och offrat till den och sagt: Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.« 9Och Herren fortsatte: »Jag ser att detta är ett styvnackat folk. 10Lämna mig nu i fred. Min vrede skall drabba dem och jag skall förinta dem. Men av dig skall jag göra ett stort folk.«

11Mose försökte blidka Herren, sin Gud: »Herre, låt inte din vrede drabba ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor kraft och mäktig hand! 12Låt inte egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta. Stilla din glödande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13Glöm inte dina tjänare Abraham, Isak och Israel och det löfte du gav dem, då du svor vid dig själv att göra deras ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och låta deras ättlingar få hela det land du talat om som egendom för all framtid.« 14Då avstod Herren från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

15Mose gick ner från berget och bar med sig de två tavlor han hade fått som ett förbundstecken, tavlor med skrift på båda sidorna: det var skrivet både på framsidan och på baksidan. 16Tavlorna var Guds verk, och skriften som var inristad på dem var Guds skrift.

17Josua hörde hur folket skrek och ropade och han sade till Mose: »Det hörs stridslarm i lägret!« 18Mose svarade:

»Det är inte segerrop

och inte besegrades klagan,

det är ljudet av sång jag hör!«

19Då Mose kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. 20Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.

21Mose sade till Aron: »Vad har detta folk gjort dig, eftersom du har fått dem att synda så grovt?« 22Aron svarade: »Var inte vred, herre! Du vet själv hur de dras till det som är ont. 23De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten. 24Då sade jag till dem: Den som har någonting av guld skall ta det av sig, och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och så kom kalven till.«

25När Mose märkte att Aron hade släppt greppet om folket och utlämnat det åt motståndarnas förakt 26ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!« Då samlade sig alla leviterna kring honom. 27Han sade till dem: »Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner och grannar.« 28Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket. 29Och Mose sade: »I dag har ni blivit vigda åt Herren, ty ni har vänt er mot era egna söner och bröder. Därför vill Herren ge er sin välsignelse i dag.«

30Nästa dag sade Mose till folket: »Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd.« 31Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: »Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. 32Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!« 33Herren svarade Mose: »Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. 34Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd.« 35Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.