Bibel 2000 (B2000)
31

Hantverkare utväljs

311Herren talade till Mose:

2Jag har utvalt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam, 3och fyllt honom med gudomlig ande, med insikt, förmåga och kunskap och allt slags hantverksskicklighet, 4så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld och silver och koppar, 5slipa stenar för infattning, snida i trä, ja, utföra alla slags arbeten. 6Jag har vid hans sida ställt Oholiav, Achisamaks son, av Dans stam, och åt alla konstskickliga har jag gett förmåga att utföra allt som jag befallt dig: 7uppenbarelsetältet, arken med förbundstecknet och locket ovanpå den och allt som hör till uppenbarelsetältet, 8bordet med dess tillbehör, lampstället av rent guld med alla dess tillbehör, rökelsealtaret, 9brännofferaltaret med alla dess tillbehör, karet med dess ställ, 10ämbetsdräkten, prästen Arons heliga kläder och hans söners prästkläder, 11smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till helgedomen — allt skall de göra så som jag har befallt dig.

Sabbatsbudet inskärps

12Herren sade till Mose:

13Tala till israeliterna och säg: »Mina sabbater måste ni hålla, ty sabbaten är ett tecken som förenar mig och er, genom alla släktled, för att ni skall veta att det är jag, Herren, som helgar er. 14Ni skall hålla sabbaten, den skall vara helig för er. Den som vanhelgar den skall straffas med döden. Var och en som utför något arbete på sabbaten skall utstötas ur sitt folk. 15Sex dagar får arbete utföras, men på den sjunde dagen är det sabbat, en sabbatsvila helgad åt Herren. Var och en som utför något arbete på sabbatsdagen skall straffas med döden. 16Israeliterna skall hålla sabbaten; de skall iaktta den genom alla släktled som en förbundsplikt för alla tider. 17Den är ett evigt tecken som förenar mig och israeliterna, ty på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men den sjunde dagen vilade han och hämtade andan.«

Gud ger Mose lagtavlorna

18När Gud hade talat med Mose på Sinaiberget gav han honom de två tavlorna som ett förbundstecken, tavlor av sten, som Gud hade skrivit på med sitt finger.

32

Guldkalven

321När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: »Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.« 2Aron svarade dem: »Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!« 3Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. 4Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: »Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.« 5När Aron såg vad som skedde reste han ett altare framför kalven och lät kungöra: »I morgon firas en högtid till Herrens ära!« 6Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.

7Då talade Herren till Mose: »Gå nu ner, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har gjort något förfärligt. 8De har redan lämnat den väg som jag har befallt dem att gå, de har gjort sig en gjuten tjurkalv, de har tillbett den och offrat till den och sagt: Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.« 9Och Herren fortsatte: »Jag ser att detta är ett styvnackat folk. 10Lämna mig nu i fred. Min vrede skall drabba dem och jag skall förinta dem. Men av dig skall jag göra ett stort folk.«

11Mose försökte blidka Herren, sin Gud: »Herre, låt inte din vrede drabba ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor kraft och mäktig hand! 12Låt inte egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta. Stilla din glödande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13Glöm inte dina tjänare Abraham, Isak och Israel och det löfte du gav dem, då du svor vid dig själv att göra deras ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och låta deras ättlingar få hela det land du talat om som egendom för all framtid.« 14Då avstod Herren från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

15Mose gick ner från berget och bar med sig de två tavlor han hade fått som ett förbundstecken, tavlor med skrift på båda sidorna: det var skrivet både på framsidan och på baksidan. 16Tavlorna var Guds verk, och skriften som var inristad på dem var Guds skrift.

17Josua hörde hur folket skrek och ropade och han sade till Mose: »Det hörs stridslarm i lägret!« 18Mose svarade:

»Det är inte segerrop

och inte besegrades klagan,

det är ljudet av sång jag hör!«

19Då Mose kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. 20Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.

21Mose sade till Aron: »Vad har detta folk gjort dig, eftersom du har fått dem att synda så grovt?« 22Aron svarade: »Var inte vred, herre! Du vet själv hur de dras till det som är ont. 23De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten. 24Då sade jag till dem: Den som har någonting av guld skall ta det av sig, och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och så kom kalven till.«

25När Mose märkte att Aron hade släppt greppet om folket och utlämnat det åt motståndarnas förakt 26ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!« Då samlade sig alla leviterna kring honom. 27Han sade till dem: »Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner och grannar.« 28Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket. 29Och Mose sade: »I dag har ni blivit vigda åt Herren, ty ni har vänt er mot era egna söner och bröder. Därför vill Herren ge er sin välsignelse i dag.«

30Nästa dag sade Mose till folket: »Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd.« 31Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: »Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. 32Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!« 33Herren svarade Mose: »Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. 34Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd.« 35Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

33

Order om uppbrott

331Herren talade till Mose: »Dra nu bort härifrån, du själv och folket som du har fört ut ur Egypten, upp till det land som jag har lovat Abraham, Isak och Jakob och svurit att ge åt deras ättlingar. 2Jag skall sända en ängel framför dig och jag skall driva bort kanaaneerna, amoreerna, hettiterna, perisseerna, hiveerna och jevuseerna. 3Dra upp till landet som flödar av mjölk och honung. Men jag vill inte själv gå med er: ni är ett styvnackat folk, och jag kunde förinta er på vägen.« 4När folket hörde dessa stränga ord klädde de sig i sorgdräkt, och ingen bar några smycken.

5Herren sade till Mose: »Säg till israeliterna: Ni är ett styvnackat folk. Om jag bara ett ögonblick följde er på vägen skulle jag tillintetgöra er. Lägg nu bort era smycken, sedan får jag se vad jag skall göra med er.« 6Då tog israeliterna av sig sina smycken och var utan dem alltifrån berget Horeb.

Uppenbarelsetältet

7Mose brukade ta tältet och slå upp det utanför lägret, ett gott stycke därifrån. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som sökte råd hos Herren fick gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. 8Varje gång Mose gick ut till tältet reste sig alla och stod var och en vid ingången till sitt tält och såg efter honom, tills han hade gått in i tältet. 9Och när Mose hade gått in sänkte molnpelaren sig och blev stående framför ingången, och Herren talade med Mose. 10Då folket såg molnpelaren stå framför ingången till tältet reste de sig alla och bugade sig djupt, var och en vid ingången till sitt tält. 11Och Herren talade till Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan. Sedan gick Mose tillbaka till lägret, men hans medhjälpare Josua, Nuns son, en ung man, lämnade aldrig tältet.

Herren lovar att visa sin härlighet

12Mose sade till Herren: »Du säger att jag skall leda detta folk på dess väg. Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, fastän du har sagt att jag står dig nära och att jag har din gunst. 13Om du sätter värde på mig så låt mig veta dina planer; då kan jag lära känna dig och behålla din gunst. Och kom ihåg att folket är ditt folk.« 14Herren svarade: »Jag skall själv gå med er, så att du slipper oroa dig.« — 15»Om du inte själv går med«, sade Mose, »så låt oss få stanna här. 16Hur skall man kunna veta att jag och ditt folk har din gunst om inte du går med oss, så att jag och ditt folk utmärks framför alla andra folk på jorden?« 17Herren svarade: »Jag skall göra vad du ber mig om, ty du har min gunst och du står mig nära.«

18Mose sade: »Låt mig få se din härlighet!« 19Herren svarade: »Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.« 20Han fortsatte: »Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.« 21Sedan sade Herren: »Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! 22När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. 23Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.«