Bibel 2000 (B2000)
2

Moses födelse

21En man av Levis släkt gifte sig med Levis dotter, 2och hon blev havande och födde en son. Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. 3Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. 4Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom.

5Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. 6När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät. Hon tyckte synd om honom och sade: »Det är nog ett av de hebreiska barnen.«

7Då sade pojkens syster till faraos dotter: »Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?« — 8»Ja, gör det«, svarade faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor, 9och faraos dotter sade till henne: »Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det.« Kvinnan tog då pojken och ammade honom. 10När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. »Jag har ju dragit upp honom ur vattnet«, sade hon.

Mose flyr till Midjan

11När Mose hade blivit vuxen gick han en dag ut till sina landsmän och såg deras tunga arbete. Då fick han se hur en hebreisk man, en av hans egna landsmän, blev ihjälslagen av en egypter. 12Mose tittade sig omkring, och då han inte såg någon slog han ihjäl egyptern och gömde honom i sanden. 13När han gick ut nästa dag såg han två hebreer som slogs med varandra. Då sade han till angriparen: »Varför slår du din landsman?« 14Mannen svarade: »Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptern?« Mose blev rädd och tänkte: »Då har det alltså blivit känt!« 15När farao fick höra vad Mose hade gjort ville han få honom dödad. Men Mose flydde undan farao och slog sig ner i midjaniternas land. Där höll han till vid en brunn.

16Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom och öste upp vatten och fyllde hoarna för att vattna fåren åt sin far. 17Men några herdar kom och körde bort dem. Då ingrep Mose och hjälpte dem, och sedan vattnade han deras får. 18När de kom hem till sin far Reguel frågade han: »Varför är ni hemma så tidigt?« 19De svarade: »En egypter hjälpte oss mot herdarna; han öste till och med upp åt oss och vattnade fåren.« — 20»Var är han nu?« frågade fadern. »Varför tog ni inte med honom? Säg till honom att han kommer och äter med oss!« 21Och Mose beslöt sig för att stanna hos prästen. Han fick dennes dotter Sippora till hustru, 22och hon födde en son. Mose gav honom namnet Gershom, »ty«, sade han, »jag är en främling i detta land«.

Den brinnande busken

23Åren gick och kungen av Egypten dog, och israeliterna suckade under sin träldom. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. 24När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob 25och tog sig an israeliterna och gav sig till känna för dem.

3

31En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. 2Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp 3tänkte han: »Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.« 4Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: »Mose! Mose!« Han svarade: »Ja, här är jag.« 5Herren sade: »Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.« 6Och han fortsatte: »Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.« Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud.

7Herren sade: »Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare — ja, jag vet vad de får lida. 8Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung, det land där det nu bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. 9Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. 10Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.« 11Mose invände: »Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?« 12Gud svarade: »Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg.« 13Då sade Mose till Gud: »Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?« 14Gud sade: »Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.« 15Och Gud fortsatte: »Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte. 16Gå nu och kalla samman Israels äldste och tala om för dem att Herren, deras fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig. Säg dem att jag har gett akt på dem och vet vad som har drabbat dem i Egypten 17och att jag har beslutat att föra dem från förtrycket i Egypten upp till kanaaneernas, hettiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jevuseernas land, ett land som flödar av mjölk och honung.

18De kommer att lyssna till dig, och sedan skall du och Israels äldste gå till kungen av Egypten och säga till honom: ’Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsmarscher ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud.’ 19Jag vet att kungen av Egypten inte låter er gå, om han inte blir tvingad. 20Därför skall jag sträcka ut min hand och låta Egypten drabbas av märkliga ting jag skall göra där; sedan kommer han att släppa er. 21Och jag skall göra egypterna så välvilligt stämda mot detta folk att ni inte skall behöva ge er i väg tomhänta. 22Varje kvinna skall be sina grannfruar och kvinnorna i sitt hushåll om föremål av silver och guld och om kläder, som ni skall låta era söner och döttrar bära. Så tar ni byte från egypterna.«

4

41Mose sade: »Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mig utan säger att Herren inte har uppenbarat sig för mig?« 2Herren sade: »Vad har du i handen?« — »En stav«, svarade Mose. 3»Kasta den på marken!« sade Herren. Mose kastade den på marken och den förvandlades till en orm. Mose ryggade tillbaka för den, 4men Herren sade: »Räck ut handen och grip den i stjärten.« Och när Mose tog den förvandlades den åter till en stav i hans hand. 5»Så skall de bli övertygade om att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.« 6Och Herren fortsatte: »Stick handen innanför manteln!« Mose stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen vit som snö av spetälska. 7Herren sade: »Stick tillbaka handen innanför manteln!« Mose stack in handen igen, och när han sedan drog ut den var handen åter som förut. 8»Om de inte tror dig och inte blir övertygade av det första tecknet, så kommer de att tro på det andra. 9Men om de inte blir övertygade ens av dessa två tecken och inte vill lyssna på dig, så skall du ta vatten ur Nilen och hälla det på marken, och då skall vattnet från floden förvandlas till blod.«

10Mose sade: »Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt.« 11Herren svarade: »Vem har gett människan hennes mun? Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? 12Gå nu, jag skall själv vara med dig när du talar och lära dig vad du skall säga.« 13Men Mose vädjade: »Herre, jag ber dig, sänd bud med någon annan, vem du vill.« 14Då blev Herren vred på honom och sade: »Du har ju din bror Aron, leviten. Han kan tala, det vet jag. Han är redan på väg för att möta dig, och han blir glad att få se dig. 15Tala med honom och lägg orden i hans mun. Jag skall själv vara med både dig och honom när ni talar och visa er vad ni skall göra. 16Han skall tala till folket för din räkning; så blir han din mun och du blir hans gud. 17Och staven skall du ha i handen, det är med den du skall utföra tecknen.«

Mose återvänder till Egypten

18Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: »Jag vill fara tillbaka till mina släktingar i Egypten, jag vill se om de ännu lever.« Jetro önskade honom lycka till.

19När Mose var i Midjan sade Herren till honom: »Vänd tillbaka till Egypten, ty alla de som ville röja dig ur vägen är nu döda.« 20Då tog Mose sin hustru och sina söner och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds stav i handen.

21Herren sade till Mose: »När du kommer tillbaka till Egypten skall du inför farao utföra alla de under som jag har gett dig makt att göra. Men jag skall göra honom hård och obeveklig så att han inte släpper folket. 22Då skall du säga till farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. 23Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför skall jag döda din förstfödde son.«

24Vid ett nattläger under vägen kom Herren emot Mose och ville döda honom. 25Då tog Sippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och vidrörde honom nertill med den och sade: »Du är min blodsbrudgum.« 26Och han lät honom vara. — Det var då hon sade »blodsbrudgum« och syftade på omskärelsen.

27Herren befallde Aron att gå och möta Mose i öknen. Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. 28Mose berättade för Aron allt som Herren hade gett honom i uppdrag att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra. 29Sedan gick Mose och Aron därifrån och kallade samman israeliternas äldste. 30Aron upprepade allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folket. 31De blev övertygade, och när de hörde att Herren hade tagit sig an israeliterna och att han hade sett hur de led, föll de ner och tillbad.