Bibel 2000 (B2000)
19

Gudsuppenbarelsen på Sinai

191Vid tredje nymånen efter det att israeliterna hade lämnat Egypten, just på den dagen, kom de till Sinaiöknen. 2De bröt upp från Refidim, och när de hade kommit till Sinaiöknen slog de läger där.

Israel slog läger framför berget. 3Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: »Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: 4Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. 5Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk — ty hela jorden är min — 6och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk.«

7När Mose kom tillbaka kallade han samman folkets äldste och förelade dem det som Herren hade befallt honom att säga. 8Folket svarade med en mun: »Allt vad Herren har sagt vill vi göra.« Och Mose gick tillbaka till Herren med folkets svar.

9Då sade Herren till Mose: »Jag skall komma till dig i ett tätt moln, så att folket kan höra när jag talar med dig. Sedan kommer de alltid att lita på dig.« När Mose hade talat om för Herren vad folket hade sagt 10sade Herren till honom: »Gå till folket och se till att de renar sig i dag och i morgon. Låt dem tvätta sina kläder 11och göra sig beredda för i övermorgon. Ty i övermorgon skall Herren stiga ner på Sinaiberget i hela folkets åsyn. 12Du skall dra en gräns runt omkring berget och varna folket för att gå upp på berget eller komma för nära dess fot. Den som rör vid berget skall straffas med döden. 13Men ingen hand får vidröra honom: han skall stenas eller skjutas. Ingen sådan får leva, vare sig det är ett djur eller en människa. När vädurshornet ljuder skall de gå upp på berget.«

14Mose gick ner från berget till folket och lät dem rena sig, och de tvättade sina kläder. 15Och han sade till dem: »Håll er beredda för i övermorgon. Kom inte nära någon kvinna.«

16När det blev morgon den tredje dagen började det åska och blixtra, ett tungt moln låg över berget och det hördes en stark hornstöt. Alla som var i lägret blev förfärade. 17Då förde Mose folket ut ur lägret att möta Gud. De ställde sig nedanför berget. 18Hela Sinaiberget omgavs av rök då Herren steg ner på berget i eld. Röken steg upp som från en smältugn, och hela berget skalv. 19Medan hornet ljöd allt starkare talade Mose, och Gud svarade honom med ljudlig röst. 20När Herren hade stigit ner på toppen av Sinaiberget kallade han till sig Mose, och Mose gick dit upp. 21Herren sade till honom: »Gå ner och varna folket så att de inte tränger sig fram för att se Herren, ty då kommer många av dem att mista livet. 22Även prästerna, som annars får närma sig Herren, måste rena sig, så att Herren inte slår dem med sin vrede.« 23Mose svarade Herren: »Folket kan inte gå upp på Sinaiberget, eftersom du själv har varnat oss och befallt mig att dra en gräns runt berget och förklara det för heligt.« 24Herren sade: »Gå nu ner och kom sedan upp igen tillsammans med Aron! Men prästerna och folket får inte tränga sig fram för att komma upp till Herren, då kan han slå dem med sin vrede.« 25Därefter gick Mose ner till folket och sade till dem …

20

De tio budorden

201Detta är vad Gud sade: 2Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. 3Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. 4Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. 5Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig 6men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. 7Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. 8Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. 9Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, 10men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. 11Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. 12Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. 13Du skall inte dräpa. 14Du skall inte begå äktenskapsbrott. 15Du skall inte stjäla. 16Du skall inte vittna falskt mot din nästa. 17Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

18När folket blev vittne till åskan och flammorna, till hornstötarna och röken från berget darrade de av fruktan och höll sig på avstånd. 19Och de sade till Mose: »Tala till oss du, så skall vi lyda. Men Gud får inte tala till oss; då kommer vi att dö.« 20Mose svarade: »Var inte rädda! Det är för att sätta er på prov som Gud har kommit, och för att ni alltid skall frukta honom och inte synda.« 21Och folket stod på avstånd medan Mose gick upp mot töcknet där Gud var.

Lagar

22Herren sade till Mose:

Så skall du säga till israeliterna: Ni har själva sett att jag talade till er från himlen. 23Ni skall inte göra någon gud att ha vid sidan om mig; gudar av silver och guld skall ni inte göra er. 24Ett altare av jord skall du göra åt mig, och på det skall du offra dina brännoffer och gemenskapsoffer, din småboskap och din nötboskap. På varje plats där jag låter mitt namn bli nämnt skall jag komma till dig och välsigna dig. 25Och om du vill göra ett altare av sten åt mig, skall du inte bygga det av huggen sten, ty om du bearbetar stenen med mejsel, vanhelgar du den. 26Stig inte upp till mitt altare på trappsteg, så att ditt kön blottas vid altaret.

21

211Detta är de bestämmelser du skall förelägga israeliterna:

2När du köper en hebreisk slav skall han tjäna i sex år, men det sjunde året skall han friges utan betalning. 3Kom han ensam, skall han friges ensam; var han gift, skall hans hustru följa honom. 4Har hans herre gett honom en hustru och har hon fött honom söner och döttrar, skall hustrun och barnen tillhöra hennes herre, och mannen ensam skall friges. 5Men om slaven säger: »Jag håller av min herre, min hustru och mina barn, jag vill inte bli fri«, 6då skall hans herre föra fram honom inför Gud; han skall föras fram till dörren eller dörrposten och hans herre skall genomborra hans öra med en syl, och så skall slaven tillhöra honom för alltid.

7Om någon har sålt sin dotter som slavinna, skall hon inte friges på samma sätt som de andra slavarna. 8Om hennes herre väljer henne för egen räkning men sedan inte vill veta av henne, skall han låta henne bli friköpt. Till utlänningar har han inte rätt att sälja henne när han behandlat henne trolöst. 9Utser han henne åt sin son, skall hon få samma rättigheter som en dotter. 10Tar han sig ännu en hustru, får han inte inskränka på den förras rätt till mat, kläder och bostad. 11Låter han henne inte få dessa tre ting, skall hon friges utan ersättning och betalning.

12Den som slår ihjäl en människa skall straffas med döden. 13Om det inte var hans mening utan det var Gud som lät det ske, kan han fly till en plats som jag skall anvisa dig. 14Men om någon begår brottet att mörda med avsikt, får han gripas, även vid mitt altare, och skall avrättas. 15Den som slår sin far eller mor skall straffas med döden. 16Den som rövar bort en människa skall straffas med döden, vare sig han sålt den bortrövade eller denne påträffas hos honom. 17Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden.

18Om två män tvistar och den ene slår den andre med en sten eller med knytnäven, inte så att han dör men så att han blir sängliggande, 19då skall den som slog gå fri om den slagne kommer sig och kan gå ute med käpp; dock skall han ersätta honom för den tid han måste vara overksam och sörja för att han blir botad. 20Om någon slår sin slav eller slavinna med en käpp så att den slagne dör under hans hand, skall hämnd utkrävas. 21Men om slaven överlever en dag eller två, skall ingen hämnd utkrävas, eftersom slaven är hans egendom. 22Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum.

23Sker skada, skall du ge liv för liv, 24öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, 25bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma. 26Om någon slår sin slav eller slavinna i ögat och fördärvar det, skall han som ersättning för ögat frige den skadade. 27Och slår han ut en tand på sin slav eller slavinna, skall han som ersättning för tanden frige den skadade.

28Om en oxe stångar ihjäl en man eller en kvinna, skall oxen stenas, och dess kött får inte ätas, men ägaren skall gå fri. 29Men om oxen brukar stångas och ägaren vet om det men ändå inte vaktar den, och om oxen dödar en man eller en kvinna, då skall oxen stenas och dess ägare skall också mista livet. 30Men blir han ålagd en lösesumma, skall han betala allt vad som åläggs honom, till lösen för sitt liv. 31Stångar oxen en pojke eller en flicka, skall samma regel gälla. 32Stångar oxen en slav eller en slavinna, skall ägaren ge 30 siklar silver till slavens herre, och oxen skall stenas.

33Om någon låter en brunn stå öppen eller gräver en ny brunn och inte täcker över den och en oxe eller en åsna faller ner i brunnen, 34skall den som äger brunnen betala ersättning till djurets ägare, men det döda djuret får han behålla. 35Om någons oxe stångar ihjäl en annans oxe, skall de sälja den levande oxen och dela pengarna; också det döda djuret skall de dela. 36Men om det var känt att oxen brukade stångas och dess ägare ändå inte vaktade den, skall han ersätta oxe med oxe, men det döda djuret får han behålla.