Bibel 2000 (B2000)
17

Vatten ur klippan

171Hela Israels menighet bröt upp från Sinöknen och drog från lägerplats till lägerplats enligt de befallningar Herren gav. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. 2Då anklagade de Mose och krävde att han skulle skaffa dem vatten. »Varför anklagar ni mig?« frågade Mose. »Varför sätter ni Herren på prov?« 3Men eftersom de var törstiga knotade de mot Mose och sade: »Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi själva och våra barn och vår boskap skall dö av törst?« 4Då ropade Mose till Herren: »Vad skall jag göra med detta folk? Snart stenar de mig.« 5Herren sade till honom: »Gå framför folket med några av de äldste i Israel och ta med dig den stav som du hade då du slog på Nilen. 6Jag kommer att stå framför dig på klippan vid Horeb, och du skall slå på klippan, och då kommer det vatten ur den, så att folket får dricka.« Mose gjorde så inför de äldste i Israel. 7Platsen fick namnet Massa och Meriva, eftersom israeliterna hade anklagat Mose där och hade satt Herren på prov och sagt: »Finns Herren ibland oss eller inte?«

Seger över amalekiterna

8Sedan kom amalekiterna och angrep israeliterna vid Refidim. 9Då sade Mose till Josua: »Välj ut krigare åt oss och dra ut och kämpa mot amalekiterna. I morgon skall jag ställa mig på krönet av kullen med Guds stav i min hand.« 10Josua gjorde som Mose hade sagt och stred mot amalekiterna, medan Mose och Aron och Hur gick upp på kullens krön. 11Så länge Mose höll upp sina händer hade israeliterna övertaget, men när han lät händerna sjunka fick amalekiterna övertag. 12När Moses händer blev tunga hämtade de en sten åt honom att sitta på. Aron och Hur stod på var sin sida och stödde hans armar, så att han kunde hålla dem uppe tills solen gick ner. 13Josua nedkämpade amalekiternas här utan förskoning.

14Herren sade till Mose: »Skriv ner detta så att det blir ihågkommet, och läs det för Josua, ty jag skall utplåna minnet av amalekiterna från jorden.« 15Då byggde Mose ett altare, som han kallade »Herren mitt fälttecken«. 16Han sade: »Handen på Herrens fälttecken! Herren skall föra krig mot amalekiterna från släkte till släkte!«

18

Jetro besöker Mose

181Jetro, prästen i Midjan, som var Moses svärfar, fick höra allt som Gud hade gjort för Mose och för sitt folk Israel, att Herren hade fört Israel ut ur Egypten. 2Då tog Jetro med sig Moses hustru Sippora, som hade sänts hem, 3och hennes två söner. Den ene hade fått namnet Gershom, »ty«, sade Mose, »jag är en främling i detta land«. 4Den andre hade han gett namnet Elieser, »ty«, sade han, »min faders Gud kom mig till hjälp och räddade mig undan faraos svärd«. 5Så kom Jetro till Mose med hans söner och hans hustru, där han hade slagit läger i öknen vid Guds berg. 6Mose fick bud om att hans svärfar var på väg med hans hustru och de båda sönerna. 7Då gick Mose ut och mötte honom, föll ner för honom och kysste honom. När de hade hälsat varandra gick de in i tältet. 8Mose berättade för sin svärfar om allt som Herren hade gjort mot farao och mot Egypten för Israels skull, om alla svårigheter som hade mött dem på vägen och hur Herren hade räddat dem. 9Och Jetro gladde sig över allt gott som Herren hade gjort mot Israel, att han hade räddat dem undan egypterna. 10Han sade: »Lovad vare Herren, som har räddat er ur egypternas och faraos våld, Herren, som har räddat folket undan egypternas förtryck! 11Nu vet jag att Herren är större än alla andra gudar, ty därför att de handlade övermodigt mot dem …« 12Och Jetro, Moses svärfar, förde fram brännoffer och slaktoffer åt Gud, och Aron och alla Israels äldste kom och deltog med honom i måltiden inför Gud.

13Nästa dag satte sig Mose för att skipa rätt bland folket, och folket stod omkring honom från morgonen ända till kvällen. 14När svärfadern såg hur mycket Mose hade att uträtta sade han: »Måste du göra allt detta för folket? Varför skall du ensam sitta här med allt folket omkring dig från morgon till kväll?« — 15»Folket kommer ju till mig för att fråga Gud«, svarade Mose. 16»När de har någon tvist kommer de till mig, och jag skipar rätt mellan dem och lär dem Guds bud och lagar.« 17Hans svärfar sade: »Det här har du inte ordnat bra. 18Du tröttar ut både dig själv och allt folket som står här. Arbetet blir för tungt för dig, du kan inte göra det ensam. 19Nu skall du lyssna på mitt råd, då skall Gud vara med dig. Själv kan du vara folkets talesman inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom, 20och du skall inskärpa buden och lagarna hos dem och lära dem vilken väg de skall gå och hur de bör handla. 21Men du skall utse några bland folket, dugande och gudfruktiga män, pålitliga och redbara, och sätta dem att leda grupper på tusen eller hundra eller femtio eller tio. 22De skall alltid skipa rätt bland folket; alla viktiga fall får de hänskjuta till dig, men i de enklare målen kan de själva döma. Så kan du lätta din börda och låta dem bära den tillsammans med dig. 23Om du gör detta och det sker på Guds befallning kan du hålla ut, och alla som är här kan också gå hem nöjda.« 24Mose lyssnade till sin svärfar och rättade sig efter honom. 25Han valde ut dugande män bland israeliterna och gjorde dem till hövdingar över folket, till ledare för grupper på tusen eller hundra eller femtio eller tio. 26De skipade alltid rätt bland folket; svåra fall hänsköt de till Mose, men i de enklare målen dömde de själva.

27Så tog Mose farväl av sin svärfar, som återvände till sitt land.

19

Gudsuppenbarelsen på Sinai

191Vid tredje nymånen efter det att israeliterna hade lämnat Egypten, just på den dagen, kom de till Sinaiöknen. 2De bröt upp från Refidim, och när de hade kommit till Sinaiöknen slog de läger där.

Israel slog läger framför berget. 3Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: »Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: 4Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. 5Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk — ty hela jorden är min — 6och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk.«

7När Mose kom tillbaka kallade han samman folkets äldste och förelade dem det som Herren hade befallt honom att säga. 8Folket svarade med en mun: »Allt vad Herren har sagt vill vi göra.« Och Mose gick tillbaka till Herren med folkets svar.

9Då sade Herren till Mose: »Jag skall komma till dig i ett tätt moln, så att folket kan höra när jag talar med dig. Sedan kommer de alltid att lita på dig.« När Mose hade talat om för Herren vad folket hade sagt 10sade Herren till honom: »Gå till folket och se till att de renar sig i dag och i morgon. Låt dem tvätta sina kläder 11och göra sig beredda för i övermorgon. Ty i övermorgon skall Herren stiga ner på Sinaiberget i hela folkets åsyn. 12Du skall dra en gräns runt omkring berget och varna folket för att gå upp på berget eller komma för nära dess fot. Den som rör vid berget skall straffas med döden. 13Men ingen hand får vidröra honom: han skall stenas eller skjutas. Ingen sådan får leva, vare sig det är ett djur eller en människa. När vädurshornet ljuder skall de gå upp på berget.«

14Mose gick ner från berget till folket och lät dem rena sig, och de tvättade sina kläder. 15Och han sade till dem: »Håll er beredda för i övermorgon. Kom inte nära någon kvinna.«

16När det blev morgon den tredje dagen började det åska och blixtra, ett tungt moln låg över berget och det hördes en stark hornstöt. Alla som var i lägret blev förfärade. 17Då förde Mose folket ut ur lägret att möta Gud. De ställde sig nedanför berget. 18Hela Sinaiberget omgavs av rök då Herren steg ner på berget i eld. Röken steg upp som från en smältugn, och hela berget skalv. 19Medan hornet ljöd allt starkare talade Mose, och Gud svarade honom med ljudlig röst. 20När Herren hade stigit ner på toppen av Sinaiberget kallade han till sig Mose, och Mose gick dit upp. 21Herren sade till honom: »Gå ner och varna folket så att de inte tränger sig fram för att se Herren, ty då kommer många av dem att mista livet. 22Även prästerna, som annars får närma sig Herren, måste rena sig, så att Herren inte slår dem med sin vrede.« 23Mose svarade Herren: »Folket kan inte gå upp på Sinaiberget, eftersom du själv har varnat oss och befallt mig att dra en gräns runt berget och förklara det för heligt.« 24Herren sade: »Gå nu ner och kom sedan upp igen tillsammans med Aron! Men prästerna och folket får inte tränga sig fram för att komma upp till Herren, då kan han slå dem med sin vrede.« 25Därefter gick Mose ner till folket och sade till dem …