Bibel 2000 (B2000)
16

Folket mättas med vaktlar och manna

161Israels menighet bröt upp från Elim och kom till Sinöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten. 2Hela menigheten knotade mot Mose och Aron i öknen 3och sade: »Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss. Ni har fört oss hit ut i öknen för att alla vi som är samlade här skall svälta ihjäl!«

4Då sade Herren till Mose: »Jag skall låta det regna mat till er från himlen, så att folket varje dag kan gå ut och samla så mycket de behöver. Då kan jag sätta dem på prov och se om de rättar sig efter mina anvisningar eller inte. 5När de tillreder vad de hämtat hem på sjätte dagen kommer det att vara dubbelt så mycket som de samlar in de andra dagarna.«

6Mose och Aron sade då till israeliterna: »I kväll skall ni förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egypten, 7och i morgon skall ni få se Herrens härlighet. Han hör ert knot mot honom — för det är inte mot oss ni knotar, vi är ju ingenting.« 8Och Mose fortsatte: »I kväll ger Herren er kött att äta och i morgon så mycket bröd ni behöver. Herren hör nu hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren.«

9Sedan sade Mose till Aron: »Säg till Israels menighet att träda fram inför Herren, eftersom han har hört deras knot.« 10När Aron talade till Israels menighet vände de sig mot öknen, och då visade sig Herrens härlighet i molnet.

11Herren talade till Mose: 12»Jag har hört israeliternas knot. Säg till dem: Mellan skymning och mörker skall ni få kött att äta, och i morgon bitti skall ni få så mycket bröd ni behöver. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud.«

13Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och på morgonen låg det dagg runt omkring lägret. 14När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken. 15Och när israeliterna såg det frågade de varandra: »Vad är det här?« eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: »Det är den mat som Herren ger er att äta. 16Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält.« 17Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. 18När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde. 19Mose sade till dem: »Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon.« 20Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa. Och Mose blev ond på dem.

21Varje morgon samlade var och en så mycket som behövdes; i solvärmen smälte det bort. 22När de samlade mat på sjätte dagen fick de dubbelt så mycket, två omermått var, och alla hövdingarna i menigheten kom och talade om detta för Mose. 23Han svarade dem: »Det är som Herren har sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu vad ni vill baka och koka vad ni vill koka; allt som blir över skall ni spara till i morgon.« 24Då sparade man det till nästa morgon, som Mose hade befallt. Och nu fick det ingen dålig lukt och det gick inte mask i det. 25Och Mose sade: »Ät det i dag! I dag är det Herrens sabbat, i dag hittar ni ingenting på marken. 26Sex dagar kan ni samla det, men den sjunde dagen är det sabbat; då finns där ingenting.«

27Ändå gick några bland folket ut den sjunde dagen för att samla, men de fann inte någonting. 28Då sade Herren till Mose: »Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar? 29Tänk på att det är Herren som har gett er sabbaten — därför ger han er den sjätte dagen mat för två dagar. Alla skall hålla sig i stillhet och ingen får gå hemifrån på den sjunde dagen.« 30Sedan höll folket sabbatsvila den sjunde dagen.

31Israeliterna kallade brödet för manna. Det liknade korianderfrö; det var vitt och smakade som honungskaka. 32Mose sade: »Herren har gett denna befallning. Spara en omer av detta genom alla släktled, så att era efterkommande får se det bröd som jag gav er att äta i öknen, när jag förde er ut ur Egypten.« 33Och Mose sade till Aron: »Tag ett kärl och lägg en omer manna i det, ställ det inför Herren och spara det genom alla släktled.« 34Aron gjorde som Herren hade befallt Mose: han ställde kärlet framför förbundstecknet. 35Israeliterna åt manna i fyrtio år tills de kom till bebott land; de åt manna tills de nådde gränsen till Kanaan.

36En omer är en tiondels efa.

17

Vatten ur klippan

171Hela Israels menighet bröt upp från Sinöknen och drog från lägerplats till lägerplats enligt de befallningar Herren gav. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. 2Då anklagade de Mose och krävde att han skulle skaffa dem vatten. »Varför anklagar ni mig?« frågade Mose. »Varför sätter ni Herren på prov?« 3Men eftersom de var törstiga knotade de mot Mose och sade: »Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi själva och våra barn och vår boskap skall dö av törst?« 4Då ropade Mose till Herren: »Vad skall jag göra med detta folk? Snart stenar de mig.« 5Herren sade till honom: »Gå framför folket med några av de äldste i Israel och ta med dig den stav som du hade då du slog på Nilen. 6Jag kommer att stå framför dig på klippan vid Horeb, och du skall slå på klippan, och då kommer det vatten ur den, så att folket får dricka.« Mose gjorde så inför de äldste i Israel. 7Platsen fick namnet Massa och Meriva, eftersom israeliterna hade anklagat Mose där och hade satt Herren på prov och sagt: »Finns Herren ibland oss eller inte?«

Seger över amalekiterna

8Sedan kom amalekiterna och angrep israeliterna vid Refidim. 9Då sade Mose till Josua: »Välj ut krigare åt oss och dra ut och kämpa mot amalekiterna. I morgon skall jag ställa mig på krönet av kullen med Guds stav i min hand.« 10Josua gjorde som Mose hade sagt och stred mot amalekiterna, medan Mose och Aron och Hur gick upp på kullens krön. 11Så länge Mose höll upp sina händer hade israeliterna övertaget, men när han lät händerna sjunka fick amalekiterna övertag. 12När Moses händer blev tunga hämtade de en sten åt honom att sitta på. Aron och Hur stod på var sin sida och stödde hans armar, så att han kunde hålla dem uppe tills solen gick ner. 13Josua nedkämpade amalekiternas här utan förskoning.

14Herren sade till Mose: »Skriv ner detta så att det blir ihågkommet, och läs det för Josua, ty jag skall utplåna minnet av amalekiterna från jorden.« 15Då byggde Mose ett altare, som han kallade »Herren mitt fälttecken«. 16Han sade: »Handen på Herrens fälttecken! Herren skall föra krig mot amalekiterna från släkte till släkte!«

18

Jetro besöker Mose

181Jetro, prästen i Midjan, som var Moses svärfar, fick höra allt som Gud hade gjort för Mose och för sitt folk Israel, att Herren hade fört Israel ut ur Egypten. 2Då tog Jetro med sig Moses hustru Sippora, som hade sänts hem, 3och hennes två söner. Den ene hade fått namnet Gershom, »ty«, sade Mose, »jag är en främling i detta land«. 4Den andre hade han gett namnet Elieser, »ty«, sade han, »min faders Gud kom mig till hjälp och räddade mig undan faraos svärd«. 5Så kom Jetro till Mose med hans söner och hans hustru, där han hade slagit läger i öknen vid Guds berg. 6Mose fick bud om att hans svärfar var på väg med hans hustru och de båda sönerna. 7Då gick Mose ut och mötte honom, föll ner för honom och kysste honom. När de hade hälsat varandra gick de in i tältet. 8Mose berättade för sin svärfar om allt som Herren hade gjort mot farao och mot Egypten för Israels skull, om alla svårigheter som hade mött dem på vägen och hur Herren hade räddat dem. 9Och Jetro gladde sig över allt gott som Herren hade gjort mot Israel, att han hade räddat dem undan egypterna. 10Han sade: »Lovad vare Herren, som har räddat er ur egypternas och faraos våld, Herren, som har räddat folket undan egypternas förtryck! 11Nu vet jag att Herren är större än alla andra gudar, ty därför att de handlade övermodigt mot dem …« 12Och Jetro, Moses svärfar, förde fram brännoffer och slaktoffer åt Gud, och Aron och alla Israels äldste kom och deltog med honom i måltiden inför Gud.

13Nästa dag satte sig Mose för att skipa rätt bland folket, och folket stod omkring honom från morgonen ända till kvällen. 14När svärfadern såg hur mycket Mose hade att uträtta sade han: »Måste du göra allt detta för folket? Varför skall du ensam sitta här med allt folket omkring dig från morgon till kväll?« — 15»Folket kommer ju till mig för att fråga Gud«, svarade Mose. 16»När de har någon tvist kommer de till mig, och jag skipar rätt mellan dem och lär dem Guds bud och lagar.« 17Hans svärfar sade: »Det här har du inte ordnat bra. 18Du tröttar ut både dig själv och allt folket som står här. Arbetet blir för tungt för dig, du kan inte göra det ensam. 19Nu skall du lyssna på mitt råd, då skall Gud vara med dig. Själv kan du vara folkets talesman inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom, 20och du skall inskärpa buden och lagarna hos dem och lära dem vilken väg de skall gå och hur de bör handla. 21Men du skall utse några bland folket, dugande och gudfruktiga män, pålitliga och redbara, och sätta dem att leda grupper på tusen eller hundra eller femtio eller tio. 22De skall alltid skipa rätt bland folket; alla viktiga fall får de hänskjuta till dig, men i de enklare målen kan de själva döma. Så kan du lätta din börda och låta dem bära den tillsammans med dig. 23Om du gör detta och det sker på Guds befallning kan du hålla ut, och alla som är här kan också gå hem nöjda.« 24Mose lyssnade till sin svärfar och rättade sig efter honom. 25Han valde ut dugande män bland israeliterna och gjorde dem till hövdingar över folket, till ledare för grupper på tusen eller hundra eller femtio eller tio. 26De skipade alltid rätt bland folket; svåra fall hänsköt de till Mose, men i de enklare målen dömde de själva.

27Så tog Mose farväl av sin svärfar, som återvände till sitt land.