Bibel 2000 (B2000)
15

Israels segersång

151Då sjöng Mose och israeliterna denna lovsång till Herren:

Jag sjunger till Herrens ära:

stor är hans höghet och makt.

Häst och vagnskämpe

vräkte han i havet.

2Herren är min kraft och mitt värn,

han blev min räddning.

Han är min Gud,

honom vill jag prisa,

min faders Gud,

honom vill jag lovsjunga.

3Herren är en kämpe

— Herren är hans namn.

4Faraos vagnar, hela hans här,

kastades i havet,

hans tappraste män

dränktes i Sävhavet.

5Vattnen slog samman över dem,

de sjönk i djupet som stenar.

6Din högra hand, Herre,

härlig i makt,

din högra hand, Herre,

krossade fienden.

7I din makt och din härlighet

gjorde du motståndarna till intet.

Din lågande vrede bröt fram

och förtärde dem alla som halm.

8Du frustade, och vattnet tornade upp sig,

vågorna stod som en mur,

strömmarna stelnade mitt i havet.

9Fienden sade:

Jag skall förfölja dem,

hinna i kapp dem,

fördela bytet,

stilla min lystnad,

jag skall dra mitt svärd

och beröva dem allt.

10Du blåste på dem

och havet höljde dem,

de sjönk som bly

i väldiga vatten.

11Vem är som du

bland gudarna, Herre?

Vem är som du,

majestätisk och helig,

värdig fruktan och lovsång,

mäktig att göra under?

12Du sträckte ut din hand,

och jorden slukade dem.

13Du ledde med trofast kärlek

det folk som du friköpt,

förde det med makt

till din heliga boning.

14Folken hörde det och darrade.

Ångest grep filisteerna,

15Edoms furstar fylldes av skräck,

de starka i Moab greps av fruktan,

modet svek dem som bodde i Kanaan.

16Fasa och skräck föll över dem,

inför din mäktiga arm

stod de förstenade,

medan ditt folk drog fram, Herre,

det folk drog fram som du vunnit åt dig.

17Du ledde dem fram och planterade dem

på det berg som är din egendom,

den plats du gjort till din boning, Herre,

den helgedom, Herre, du själv har grundlagt.

18Herren är konung

nu och för evigt.

19När faraos hästar gick ut i havet med hans vagnar och vagnskämpar lät Herren havets vatten strömma tillbaka över dem. Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet.

20Mirjam, som var syster till Aron och ägde profetisk gåva, tog sin tamburin, och alla kvinnorna följde henne; de slog på tamburiner och dansade.

21Och Mirjam ledde sången:

Sjung till Herrens ära:

stor är hans höghet och makt.

Häst och vagnskämpe

vräkte han i havet.

Ökenvandringen börjar

22Mose lät Israel bryta upp från Sävhavet, och de drog ut i Shuröknen. När de hade vandrat tre dagar i öknen utan att finna vatten 23kom de till Mara, men vattnet där kunde de inte dricka eftersom det var beskt. Det var därför platsen fick namnet Mara. 24Folket knotade mot Mose och frågade honom: »Vad skall vi dricka?« 25Mose ropade till Herren, och Herren visade honom ett stycke trä. Mose kastade det i vattnet, och sedan smakade vattnet gott. I Mara gav Herren lag och rätt åt folket, och där satte han det på prov. 26Han sade: »Om du lyder Herren, din Gud, och gör det som är rätt i hans ögon och lyssnar till hans befallningar och håller alla hans bud, då skall jag låta dig slippa alla de sjukdomar som jag sände över egypterna. Ty jag är Herren, den som botar dig.«

27Så kom de till Elim, där det fanns tolv källor och sjuttio palmer. Och vid vattnet där slog de läger.

16

Folket mättas med vaktlar och manna

161Israels menighet bröt upp från Elim och kom till Sinöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten. 2Hela menigheten knotade mot Mose och Aron i öknen 3och sade: »Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss. Ni har fört oss hit ut i öknen för att alla vi som är samlade här skall svälta ihjäl!«

4Då sade Herren till Mose: »Jag skall låta det regna mat till er från himlen, så att folket varje dag kan gå ut och samla så mycket de behöver. Då kan jag sätta dem på prov och se om de rättar sig efter mina anvisningar eller inte. 5När de tillreder vad de hämtat hem på sjätte dagen kommer det att vara dubbelt så mycket som de samlar in de andra dagarna.«

6Mose och Aron sade då till israeliterna: »I kväll skall ni förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egypten, 7och i morgon skall ni få se Herrens härlighet. Han hör ert knot mot honom — för det är inte mot oss ni knotar, vi är ju ingenting.« 8Och Mose fortsatte: »I kväll ger Herren er kött att äta och i morgon så mycket bröd ni behöver. Herren hör nu hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren.«

9Sedan sade Mose till Aron: »Säg till Israels menighet att träda fram inför Herren, eftersom han har hört deras knot.« 10När Aron talade till Israels menighet vände de sig mot öknen, och då visade sig Herrens härlighet i molnet.

11Herren talade till Mose: 12»Jag har hört israeliternas knot. Säg till dem: Mellan skymning och mörker skall ni få kött att äta, och i morgon bitti skall ni få så mycket bröd ni behöver. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud.«

13Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och på morgonen låg det dagg runt omkring lägret. 14När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken. 15Och när israeliterna såg det frågade de varandra: »Vad är det här?« eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: »Det är den mat som Herren ger er att äta. 16Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält.« 17Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. 18När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde. 19Mose sade till dem: »Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon.« 20Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa. Och Mose blev ond på dem.

21Varje morgon samlade var och en så mycket som behövdes; i solvärmen smälte det bort. 22När de samlade mat på sjätte dagen fick de dubbelt så mycket, två omermått var, och alla hövdingarna i menigheten kom och talade om detta för Mose. 23Han svarade dem: »Det är som Herren har sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu vad ni vill baka och koka vad ni vill koka; allt som blir över skall ni spara till i morgon.« 24Då sparade man det till nästa morgon, som Mose hade befallt. Och nu fick det ingen dålig lukt och det gick inte mask i det. 25Och Mose sade: »Ät det i dag! I dag är det Herrens sabbat, i dag hittar ni ingenting på marken. 26Sex dagar kan ni samla det, men den sjunde dagen är det sabbat; då finns där ingenting.«

27Ändå gick några bland folket ut den sjunde dagen för att samla, men de fann inte någonting. 28Då sade Herren till Mose: »Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar? 29Tänk på att det är Herren som har gett er sabbaten — därför ger han er den sjätte dagen mat för två dagar. Alla skall hålla sig i stillhet och ingen får gå hemifrån på den sjunde dagen.« 30Sedan höll folket sabbatsvila den sjunde dagen.

31Israeliterna kallade brödet för manna. Det liknade korianderfrö; det var vitt och smakade som honungskaka. 32Mose sade: »Herren har gett denna befallning. Spara en omer av detta genom alla släktled, så att era efterkommande får se det bröd som jag gav er att äta i öknen, när jag förde er ut ur Egypten.« 33Och Mose sade till Aron: »Tag ett kärl och lägg en omer manna i det, ställ det inför Herren och spara det genom alla släktled.« 34Aron gjorde som Herren hade befallt Mose: han ställde kärlet framför förbundstecknet. 35Israeliterna åt manna i fyrtio år tills de kom till bebott land; de åt manna tills de nådde gränsen till Kanaan.

36En omer är en tiondels efa.

17

Vatten ur klippan

171Hela Israels menighet bröt upp från Sinöknen och drog från lägerplats till lägerplats enligt de befallningar Herren gav. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. 2Då anklagade de Mose och krävde att han skulle skaffa dem vatten. »Varför anklagar ni mig?« frågade Mose. »Varför sätter ni Herren på prov?« 3Men eftersom de var törstiga knotade de mot Mose och sade: »Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi själva och våra barn och vår boskap skall dö av törst?« 4Då ropade Mose till Herren: »Vad skall jag göra med detta folk? Snart stenar de mig.« 5Herren sade till honom: »Gå framför folket med några av de äldste i Israel och ta med dig den stav som du hade då du slog på Nilen. 6Jag kommer att stå framför dig på klippan vid Horeb, och du skall slå på klippan, och då kommer det vatten ur den, så att folket får dricka.« Mose gjorde så inför de äldste i Israel. 7Platsen fick namnet Massa och Meriva, eftersom israeliterna hade anklagat Mose där och hade satt Herren på prov och sagt: »Finns Herren ibland oss eller inte?«

Seger över amalekiterna

8Sedan kom amalekiterna och angrep israeliterna vid Refidim. 9Då sade Mose till Josua: »Välj ut krigare åt oss och dra ut och kämpa mot amalekiterna. I morgon skall jag ställa mig på krönet av kullen med Guds stav i min hand.« 10Josua gjorde som Mose hade sagt och stred mot amalekiterna, medan Mose och Aron och Hur gick upp på kullens krön. 11Så länge Mose höll upp sina händer hade israeliterna övertaget, men när han lät händerna sjunka fick amalekiterna övertag. 12När Moses händer blev tunga hämtade de en sten åt honom att sitta på. Aron och Hur stod på var sin sida och stödde hans armar, så att han kunde hålla dem uppe tills solen gick ner. 13Josua nedkämpade amalekiternas här utan förskoning.

14Herren sade till Mose: »Skriv ner detta så att det blir ihågkommet, och läs det för Josua, ty jag skall utplåna minnet av amalekiterna från jorden.« 15Då byggde Mose ett altare, som han kallade »Herren mitt fälttecken«. 16Han sade: »Handen på Herrens fälttecken! Herren skall föra krig mot amalekiterna från släkte till släkte!«