Bibel 2000 (B2000)
13

Allt förstfött helgas åt Herren

131Herren talade till Mose: 2»Allt förstfött bland israeliterna, det första som kommer ur moderlivet, bland både människor och boskap, det skall du helga åt mig. Det tillhör mig.«

3Mose sade till folket: »Kom ihåg denna dag, dagen då ni drog ut ur Egypten, ut ur slavlägret, ty med sin starka hand förde Herren er ut därifrån. Ingenting syrat får ätas då. 4I dag drar ni ut, i månaden aviv. 5Och när Herren har fört dig till kanaaneernas, hettiternas, amoreernas, hiveernas och jevuseernas land, det som han med ed har lovat dina fäder att ge dig, ett land som flödar av mjölk och honung, då skall du i denna månad fira högtid på detta sätt: 6i sju dagar skall du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen skall det hållas en fest till Herrens ära. 7Alla de sju dagarna skall du äta osyrat bröd, ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land. 8Den dagen skall du säga till din son: ’Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.’ 9Som ett märke på handen och ett tecken på pannan skall detta påminna dig om att Herren förde dig ut ur Egypten med sin starka hand, så att hans lag alltid är på dina läppar. 10Du skall följa denna stadga år efter år vid den bestämda tiden.

11När Herren har fört dig in i kanaaneernas land, så som han med ed har lovat dig och dina fäder, och gett det åt dig, 12då skall du till Herren överlämna det första som kommer ur moderlivet; allt förstfött av hankön bland din boskap skall tillhöra Herren. 13Men ett förstfött åsneföl skall du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut det skall du bryta nacken av det. Varje förstfödd bland dina söner skall du lösa ut. 14När din son en gång frågar dig vad detta betyder skall du svara: ’Med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret. 15När farao envist vägrade att släppa oss dödade Herren allt förstfött i Egypten, både bland människor och boskap. Därför offrar jag åt Herren det första av hankön som kommer ur moderlivet, och varje förstfödd son löser jag ut.’ 16Som ett märke på handen och ett kännetecken på pannan skall detta påminna dig om att Herren förde oss ut ur Egypten med sin starka hand.«

Molnpelaren och eldpelaren

17När farao hade släppt folket ledde Gud dem inte den väg som går till filisteernas land, fastän den är den genaste; Gud tänkte att de kunde ångra sig och återvända till Egypten om de märkte att de skulle råka i strid. 18I stället lät han dem ta en omväg genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en krigshär när de drog ut ur Egypten.

19Mose tog med sig Josefs ben, eftersom Josef hade avkrävt israeliterna en ed och sagt: »Gud kommer att ta sig an er, och då skall ni föra med er mina ben härifrån.«

20De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. 21Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. 22Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.

14

Israels räddning och egypternas undergång i Sävhavet

141Herren talade till Mose: 2»Säg åt israeliterna att vända om och slå läger utanför Pi Hachirot mellan Migdol och havet; mitt emot Baal Sefon skall ni slå läger vid havet. 3Farao kommer att tro att israeliterna har gått vilse och inte kan ta sig igenom öknen. 4Jag skall förhärda honom så att han sätter efter dem. Då skall jag visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, och egypterna skall inse att jag är Herren.« Israeliterna gjorde som Herren hade sagt.

5När kungen av Egypten fick veta att folket hade flytt kom han och hans hovmän på andra tankar. »Vad är det vi har gjort?« sade de. »Varför släppte vi ifrån oss våra israelitiska slavar?« 6Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sina män. 7Han tog de 600 bästa stridsvagnarna och alla andra stridsvagnar i Egypten, under befäl av höga officerare. 8Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han satte efter israeliterna, som dristigt hade tågat ut. 9Egypterna förföljde dem och hann upp dem där de hade slagit läger vid havet — alla faraos hästar, vagnar och vagnskämpar och hela hans här — vid Pi Hachirot, mitt emot Baal Sefon. 10Då farao närmade sig upptäckte israeliterna att egypterna var på marsch mot dem. De blev förfärade och ropade till Herren. 11Och de sade till Mose: »Fanns det inga gravar i Egypten, så att du måste ta oss hit för att dö i öknen? Varför har du gjort så mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? 12Bad vi inte redan där att du skulle låta oss vara i fred och låta oss tjäna egypterna? Hellre träla för egypterna än dö i öknen!« 13Mose svarade: »Var inte rädda! Stanna här; i dag skall ni bli vittnen till den seger som Herren vinner åt er. Ty så som ni ser egypterna i dag skall ni aldrig någonsin se dem mer. 14Herren skall strida för er, och ni skall vara tysta!«

15Herren sade till Mose: »Varför ropar du till mig? Säg åt israeliterna att dra vidare. 16Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet. 17Jag skall förhärda egypterna, så att de följer efter dem. Jag skall visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, hans vagnar och vagnskämpar. 18Och egypterna skall inse att jag är Herren, när jag visar min makt och krossar farao och hans vagnar och vagnskämpar.«

19Guds ängel, som hade gått framför israeliternas här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, 20så att den kom mellan egypternas här och israeliternas. Mörkret föll, och hela natten gick utan att härarna fick känning med varandra.

21Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, 22och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. 23Egypterna förföljde dem, och alla faraos hästar, hans vagnar och vagnskämpar satte efter dem ut i havet. 24Strax före gryningen såg Herren från pelaren av eld och moln ner mot egypternas här, och han spred förvirring bland dem. 25Han lät vagnshjulen fastna så att det gick trögt att köra. Då ropade egypterna: »Låt oss fly! Herren strider för Israel mot oss egypter!«

26Herren sade till Mose: »Sträck ut din hand över havet, så att vattnet strömmar tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnskämpar.« 27Mose sträckte ut sin hand över havet, och i gryningen vände vattnet tillbaka. Egypterna flydde och det kom rakt emot dem; Herren störtade dem ut i havet. 28Vattnet vände tillbaka och dränkte vagnarna och vagnskämparna, hela faraos här som hade följt efter israeliterna ut i havet. Inte en enda kom undan. 29Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, och vattnet stod som en vägg på båda sidor. 30Den dagen räddade Herren Israel från egypterna; israeliterna såg dem ligga döda på stranden. 31Då Israels folk såg vilket storverk Herren hade utfört mot egypterna fruktade de Herren och litade på honom och på hans tjänare Mose.

15

Israels segersång

151Då sjöng Mose och israeliterna denna lovsång till Herren:

Jag sjunger till Herrens ära:

stor är hans höghet och makt.

Häst och vagnskämpe

vräkte han i havet.

2Herren är min kraft och mitt värn,

han blev min räddning.

Han är min Gud,

honom vill jag prisa,

min faders Gud,

honom vill jag lovsjunga.

3Herren är en kämpe

— Herren är hans namn.

4Faraos vagnar, hela hans här,

kastades i havet,

hans tappraste män

dränktes i Sävhavet.

5Vattnen slog samman över dem,

de sjönk i djupet som stenar.

6Din högra hand, Herre,

härlig i makt,

din högra hand, Herre,

krossade fienden.

7I din makt och din härlighet

gjorde du motståndarna till intet.

Din lågande vrede bröt fram

och förtärde dem alla som halm.

8Du frustade, och vattnet tornade upp sig,

vågorna stod som en mur,

strömmarna stelnade mitt i havet.

9Fienden sade:

Jag skall förfölja dem,

hinna i kapp dem,

fördela bytet,

stilla min lystnad,

jag skall dra mitt svärd

och beröva dem allt.

10Du blåste på dem

och havet höljde dem,

de sjönk som bly

i väldiga vatten.

11Vem är som du

bland gudarna, Herre?

Vem är som du,

majestätisk och helig,

värdig fruktan och lovsång,

mäktig att göra under?

12Du sträckte ut din hand,

och jorden slukade dem.

13Du ledde med trofast kärlek

det folk som du friköpt,

förde det med makt

till din heliga boning.

14Folken hörde det och darrade.

Ångest grep filisteerna,

15Edoms furstar fylldes av skräck,

de starka i Moab greps av fruktan,

modet svek dem som bodde i Kanaan.

16Fasa och skräck föll över dem,

inför din mäktiga arm

stod de förstenade,

medan ditt folk drog fram, Herre,

det folk drog fram som du vunnit åt dig.

17Du ledde dem fram och planterade dem

på det berg som är din egendom,

den plats du gjort till din boning, Herre,

den helgedom, Herre, du själv har grundlagt.

18Herren är konung

nu och för evigt.

19När faraos hästar gick ut i havet med hans vagnar och vagnskämpar lät Herren havets vatten strömma tillbaka över dem. Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet.

20Mirjam, som var syster till Aron och ägde profetisk gåva, tog sin tamburin, och alla kvinnorna följde henne; de slog på tamburiner och dansade.

21Och Mirjam ledde sången:

Sjung till Herrens ära:

stor är hans höghet och makt.

Häst och vagnskämpe

vräkte han i havet.

Ökenvandringen börjar

22Mose lät Israel bryta upp från Sävhavet, och de drog ut i Shuröknen. När de hade vandrat tre dagar i öknen utan att finna vatten 23kom de till Mara, men vattnet där kunde de inte dricka eftersom det var beskt. Det var därför platsen fick namnet Mara. 24Folket knotade mot Mose och frågade honom: »Vad skall vi dricka?« 25Mose ropade till Herren, och Herren visade honom ett stycke trä. Mose kastade det i vattnet, och sedan smakade vattnet gott. I Mara gav Herren lag och rätt åt folket, och där satte han det på prov. 26Han sade: »Om du lyder Herren, din Gud, och gör det som är rätt i hans ögon och lyssnar till hans befallningar och håller alla hans bud, då skall jag låta dig slippa alla de sjukdomar som jag sände över egypterna. Ty jag är Herren, den som botar dig.«

27Så kom de till Elim, där det fanns tolv källor och sjuttio palmer. Och vid vattnet där slog de läger.