Bibel 2000 (B2000)
12

Påsken och det osyrade brödets högtid

121Herren sade till Mose och Aron i Egypten: 2»Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad. 3Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll. 4Men om hushållet är för litet för ett helt djur skall husfadern och hans närmaste granne tillsammans ta ett djur, alltefter antalet personer; ni skall göra beräkningen med hänsyn till vad var och en äter. 5Djuret skall vara felfritt, årsgammalt och av hankön och tas från fåren eller från getterna. 6Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. 7Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det. 8Köttet skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall ätas med osyrat bröd och beska örter. 9Ni får inte äta något av köttet rått eller kokat i vatten, utan det skall vara stekt över eld, med huvud, fötter och innanmäte. 10Ingenting får lämnas kvar till morgonen; om något då är kvar skall ni bränna upp det. 11Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk. 12Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom — jag är Herren. 13Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten.

14Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den. 15I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus, ty var och en som äter något syrat bröd från den första till den sjunde dagen skall utstötas ur Israel. 16Den första dagen skall ni hålla en helig sammankomst, liksom också den sjunde dagen. Inget arbete får utföras under de dagarna, utom det som är nödvändigt för att alla skall få äta; endast detta får göras. 17Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. 18Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden till kvällen den tjugoförsta dagen skall ni äta osyrat bröd. 19Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus, ty var och en som äter syrat bröd skall utstötas ur Israels menighet, vare sig han är invandrare eller infödd. 20Syrat bröd skall ni inte äta; var ni än bor skall ni äta osyrat bröd.«

21Mose kallade samman alla de äldste i Israel och sade: »Gå och hämta var sitt lamm åt era familjer och slakta det som påskoffer. 22Tag sedan en knippa isop och doppa den i skålen med blodet och stryk lite av blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren i sitt hus innan det blir morgon. 23Herren skall gå fram genom landet och hemsöka egypterna. Men när han ser blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna skall han gå förbi dörren och inte låta Förgöraren gå in i era hus för att döda er. 24Dessa regler skall gälla för er och era barn i all framtid. 25När ni kommer till det land som Herren har lovat att skänka er skall ni hålla fast vid detta bruk. 26Och när era barn frågar er: Vad betyder detta bruk? 27skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren; när han dödade egypterna gick han förbi israeliternas hus och skonade våra hem.« Då föll folket ner och tillbad.

28Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron.

Den tionde plågan: egypternas förstfödda dödas. Israeliterna bryter upp

29Vid midnatt dräpte Herren alla förstfödda i Egypten, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till fången i fängelsehålan, och även allt förstfött bland boskapen. 30Den natten steg farao upp, han och hans hovmän och alla andra egypter. Det hördes ett klagoskri i Egypten, ty det fanns inget hus där inte någon var död. 31Farao kallade under natten till sig Mose och Aron och sade: »Gå er väg, lämna mitt land, både ni själva och de andra israeliterna. Gå, och frambär offer åt Herren som ni har bett att få göra! 32Ta med både era får och era kor så som ni har begärt! Gå, och be om välsignelse också för mig!« 33Egypterna drev på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. De tänkte att de annars skulle dö allesammans.

34Så tog israeliterna degen, innan man hunnit syra den, svepte sina mantlar om baktrågen och bar dem på axeln. 35De hade gjort som Mose sade: de hade bett egypterna om föremål av silver och guld och om kläder. 36Och Herren hade gjort egypterna välvilligt stämda mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde. På det sättet tog de byte av egypterna.

37Israeliterna bröt upp från Ramses mot Suckot, ungefär 600 000 män till fots, förutom kvinnor och barn. 38En mängd löst folk gick med dem, och därtill väldiga hjordar av får och kor. 39Av degen som de hade med sig från Egypten bakade de osyrade brödkakor. De hade inte hunnit syra degen, eftersom de drevs ut ur landet så hastigt att de inte kunde vänta, och inte heller hann de göra i ordning någon proviant.

40Israeliterna hade bott i Egypten i 430 år. 41Just denna dag, då 430 år hade gått, drog alla Herrens härar ut ur Egypten. 42Det var den natt då Herren vakade för att föra dem ut ur Egypten. Den natten är Herrens, den natten skall alla israeliter vaka, släkte efter släkte.

43Herren sade till Mose och Aron: »Detta är stadgan för påskoffret: Ingen utlänning skall äta av det, 44men en slav som har köpts för pengar får äta av det, om han först har blivit omskuren. 45Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta av det. 46Allt skall ätas i ett och samma hus; inget av köttet får föras ut ur huset och inget ben får krossas. 47Hela Israels menighet skall göra så. 48Om någon invandrare som bor hos dig vill fira påsk till Herrens ära måste alla manliga medlemmar av hans familj omskäras. Sedan kan han delta i högtiden, och då skall han räknas som en infödd. Men ingen oomskuren får äta av påskoffret. 49Samma lag skall gälla för den infödde och för invandraren.«

50Och alla israeliterna gjorde så; de gjorde allt vad Herren hade befallt Mose och Aron, 51och samma dag förde Herren dem ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.

13

Allt förstfött helgas åt Herren

131Herren talade till Mose: 2»Allt förstfött bland israeliterna, det första som kommer ur moderlivet, bland både människor och boskap, det skall du helga åt mig. Det tillhör mig.«

3Mose sade till folket: »Kom ihåg denna dag, dagen då ni drog ut ur Egypten, ut ur slavlägret, ty med sin starka hand förde Herren er ut därifrån. Ingenting syrat får ätas då. 4I dag drar ni ut, i månaden aviv. 5Och när Herren har fört dig till kanaaneernas, hettiternas, amoreernas, hiveernas och jevuseernas land, det som han med ed har lovat dina fäder att ge dig, ett land som flödar av mjölk och honung, då skall du i denna månad fira högtid på detta sätt: 6i sju dagar skall du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen skall det hållas en fest till Herrens ära. 7Alla de sju dagarna skall du äta osyrat bröd, ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land. 8Den dagen skall du säga till din son: ’Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.’ 9Som ett märke på handen och ett tecken på pannan skall detta påminna dig om att Herren förde dig ut ur Egypten med sin starka hand, så att hans lag alltid är på dina läppar. 10Du skall följa denna stadga år efter år vid den bestämda tiden.

11När Herren har fört dig in i kanaaneernas land, så som han med ed har lovat dig och dina fäder, och gett det åt dig, 12då skall du till Herren överlämna det första som kommer ur moderlivet; allt förstfött av hankön bland din boskap skall tillhöra Herren. 13Men ett förstfött åsneföl skall du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut det skall du bryta nacken av det. Varje förstfödd bland dina söner skall du lösa ut. 14När din son en gång frågar dig vad detta betyder skall du svara: ’Med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret. 15När farao envist vägrade att släppa oss dödade Herren allt förstfött i Egypten, både bland människor och boskap. Därför offrar jag åt Herren det första av hankön som kommer ur moderlivet, och varje förstfödd son löser jag ut.’ 16Som ett märke på handen och ett kännetecken på pannan skall detta påminna dig om att Herren förde oss ut ur Egypten med sin starka hand.«

Molnpelaren och eldpelaren

17När farao hade släppt folket ledde Gud dem inte den väg som går till filisteernas land, fastän den är den genaste; Gud tänkte att de kunde ångra sig och återvända till Egypten om de märkte att de skulle råka i strid. 18I stället lät han dem ta en omväg genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en krigshär när de drog ut ur Egypten.

19Mose tog med sig Josefs ben, eftersom Josef hade avkrävt israeliterna en ed och sagt: »Gud kommer att ta sig an er, och då skall ni föra med er mina ben härifrån.«

20De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. 21Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. 22Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.

14

Israels räddning och egypternas undergång i Sävhavet

141Herren talade till Mose: 2»Säg åt israeliterna att vända om och slå läger utanför Pi Hachirot mellan Migdol och havet; mitt emot Baal Sefon skall ni slå läger vid havet. 3Farao kommer att tro att israeliterna har gått vilse och inte kan ta sig igenom öknen. 4Jag skall förhärda honom så att han sätter efter dem. Då skall jag visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, och egypterna skall inse att jag är Herren.« Israeliterna gjorde som Herren hade sagt.

5När kungen av Egypten fick veta att folket hade flytt kom han och hans hovmän på andra tankar. »Vad är det vi har gjort?« sade de. »Varför släppte vi ifrån oss våra israelitiska slavar?« 6Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sina män. 7Han tog de 600 bästa stridsvagnarna och alla andra stridsvagnar i Egypten, under befäl av höga officerare. 8Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han satte efter israeliterna, som dristigt hade tågat ut. 9Egypterna förföljde dem och hann upp dem där de hade slagit läger vid havet — alla faraos hästar, vagnar och vagnskämpar och hela hans här — vid Pi Hachirot, mitt emot Baal Sefon. 10Då farao närmade sig upptäckte israeliterna att egypterna var på marsch mot dem. De blev förfärade och ropade till Herren. 11Och de sade till Mose: »Fanns det inga gravar i Egypten, så att du måste ta oss hit för att dö i öknen? Varför har du gjort så mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? 12Bad vi inte redan där att du skulle låta oss vara i fred och låta oss tjäna egypterna? Hellre träla för egypterna än dö i öknen!« 13Mose svarade: »Var inte rädda! Stanna här; i dag skall ni bli vittnen till den seger som Herren vinner åt er. Ty så som ni ser egypterna i dag skall ni aldrig någonsin se dem mer. 14Herren skall strida för er, och ni skall vara tysta!«

15Herren sade till Mose: »Varför ropar du till mig? Säg åt israeliterna att dra vidare. 16Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet. 17Jag skall förhärda egypterna, så att de följer efter dem. Jag skall visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, hans vagnar och vagnskämpar. 18Och egypterna skall inse att jag är Herren, när jag visar min makt och krossar farao och hans vagnar och vagnskämpar.«

19Guds ängel, som hade gått framför israeliternas här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, 20så att den kom mellan egypternas här och israeliternas. Mörkret föll, och hela natten gick utan att härarna fick känning med varandra.

21Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, 22och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. 23Egypterna förföljde dem, och alla faraos hästar, hans vagnar och vagnskämpar satte efter dem ut i havet. 24Strax före gryningen såg Herren från pelaren av eld och moln ner mot egypternas här, och han spred förvirring bland dem. 25Han lät vagnshjulen fastna så att det gick trögt att köra. Då ropade egypterna: »Låt oss fly! Herren strider för Israel mot oss egypter!«

26Herren sade till Mose: »Sträck ut din hand över havet, så att vattnet strömmar tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnskämpar.« 27Mose sträckte ut sin hand över havet, och i gryningen vände vattnet tillbaka. Egypterna flydde och det kom rakt emot dem; Herren störtade dem ut i havet. 28Vattnet vände tillbaka och dränkte vagnarna och vagnskämparna, hela faraos här som hade följt efter israeliterna ut i havet. Inte en enda kom undan. 29Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, och vattnet stod som en vägg på båda sidor. 30Den dagen räddade Herren Israel från egypterna; israeliterna såg dem ligga döda på stranden. 31Då Israels folk såg vilket storverk Herren hade utfört mot egypterna fruktade de Herren och litade på honom och på hans tjänare Mose.