Bibel 2000 (B2000)
10

Den åttonde plågan: gräshoppor

101Herren sade till Mose: »Gå till farao. Jag har själv förhärdat honom och hans män för att jag skall kunna göra dessa tecken mitt ibland dem 2och för att du skall kunna berätta för dina barn och barnbarn hur jag for fram med egypterna och hur jag gjorde mina tecken bland dem. Så skall ni inse att jag är Herren.«

3Mose och Aron gick till farao och sade: »Så säger Herren, hebreernas Gud: Hur länge skall du vägra att böja dig för mig? Släpp mitt folk, så att de kan frambära offer åt mig. 4Om du vägrar att släppa mitt folk skall jag i morgon sända gräshoppor över ditt land. 5De skall täcka marken så att man inte kan se den. De skall äta upp det allra sista av det som är kvar efter haglet. De skall gnaga rent vartenda träd som växer på era marker. 6Husen skall fyllas av dem: dina egna hus och dina hovmäns och alla andra egypters hus. Något sådant har varken dina fäder eller dina förfäder skådat från den dag de blev bofasta till denna dag.« Så vände han sig om och lämnade farao.

7Faraos hovmän sade till honom: »Hur länge skall den mannen få dra olycka över oss? Släpp i väg dem, så att de kan offra åt Herren, sin gud! Har du ännu inte förstått att Egypten går mot sin undergång?« 8Då fördes Mose och Aron åter in till farao. Han sade till dem: »Gå, och frambär offer åt Herren, er gud. Men vilka är det som skall gå?« — 9»Vi går både unga och gamla«, svarade Mose, »vi går med våra söner och våra döttrar, med våra får och våra kor, eftersom vi skall fira en högtid till Herrens ära.« 10Farao sade: »Ja, nog skulle Herren vara er nådig om jag lät er gå med kvinnor och barn — där ser man att ni har onda avsikter. 11Nej, ni män får ge er i väg ensamma för att frambära offer åt Herren. Det är ju det ni har bett om.« Och så jagade man bort dem från faraos hov.

12Då sade Herren till Mose: »Sträck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över landet och äter upp allt som växer där, allt som haglet har lämnat kvar.« 13Mose sträckte ut sin stav över Egypten, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten, och när det blev morgon hade östanvinden fört med sig gräshopporna. 14De kom över hela Egypten och slog ner överallt. Så många gräshoppor har aldrig skådats och kommer aldrig att skådas. 15De täckte marken så att den blev alldeles svart, och de åt upp allt som växte i landet och all frukt på träden som haglet hade lämnat kvar; inget grönt fanns kvar på träden eller på marken i hela Egypten.

16Då skyndade sig farao att skicka efter Mose och Aron. Han sade till dem: »Jag har förbrutit mig mot Herren, er gud, och mot er. 17Förlåt mig nu denna enda gång vad jag har gjort, och be till Herren, er gud, att han befriar mig från denna dödliga plåga.« 18Mose lämnade farao och bad till Herren. 19Då lät Herren vinden slå om till en hård västan som förde med sig gräshopporna och sopade ut dem i Sävhavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar någonstans i hela Egypten. 20Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han släppte inte israeliterna.

Den nionde plågan: mörker

21Herren sade till Mose: »Lyft handen mot skyn, så skall ett mörker komma över Egypten, ett mörker så tätt att man kan ta på det.« 22Mose lyfte sin hand mot skyn, och ett djupt mörker låg över hela Egypten i tre dagar. 23Människorna kunde inte se varandra eller gå någonstans på tre dagar. Men överallt där israeliterna bodde var det ljust.

24Då kallade farao på Mose och sade: »Gå, och frambär offer åt Herren! Ni behöver bara lämna kvar era får och era kor — kvinnorna och barnen får gå med er.« 25Men Mose svarade: »Tänker kanske du förse oss med slaktoffer och brännoffer så att vi kan offra åt Herren, vår Gud? 26Nej, vår boskap måste också gå med oss — inte en klöv får bli kvar! Det är av boskapen vi skall offra åt Herren, vår Gud, och vad vi skall offra åt Herren vet vi inte själva förrän vi kommer fram.« 27Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han ville inte släppa dem. 28Farao sade till Mose: »Gå din väg, och se till att du aldrig mer kommer inför mina ögon! Om du gör det skall du dö.« — 29»Du har rätt«, svarade Mose, »jag skall aldrig mer komma inför dina ögon!«

11

Den sista plågan tillkännages

111Herren sade till Mose: »Ännu en plåga skall jag låta drabba farao och Egypten, och sedan skall han släppa er härifrån — ja, inte bara släppa er utan jaga bort er allesammans. 2Säg nu till folket att alla, både män och kvinnor, skall be sina grannar om föremål av silver och guld.« 3Och Herren gjorde egypterna välvilligt stämda mot hans folk, och Mose betraktades som en stor man i Egypten, både av faraos hovmän och av folket.

4Mose sade till farao: »Så säger Herren: Vid midnatt skall jag gå fram genom Egypten, 5och allt förstfött i Egypten skall dö, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen. 6I hela Egypten skall höjas ett sådant klagoskri att dess like aldrig har hörts och aldrig kommer att höras. 7Men mot israeliterna skall inte ens en hund morra, varken mot människor eller boskap. Då skall ni inse att Herren gör skillnad på Egypten och Israel. 8Då skall alla dina hovmän här söka upp mig och falla ner för mig och bönfalla mig att lämna er och ta med mig hela mitt folk. Sedan skall jag dra bort.« Och fylld av vrede gick han därifrån.

9Herren sade till Mose: »Att farao inte lyssnar till er, det sker för att jag skall göra nya under i Egypten.« 10Alla dessa under gjorde Mose och Aron inför farao, men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han släppte inte ut israeliterna ur sitt land.

12

Påsken och det osyrade brödets högtid

121Herren sade till Mose och Aron i Egypten: 2»Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad. 3Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll. 4Men om hushållet är för litet för ett helt djur skall husfadern och hans närmaste granne tillsammans ta ett djur, alltefter antalet personer; ni skall göra beräkningen med hänsyn till vad var och en äter. 5Djuret skall vara felfritt, årsgammalt och av hankön och tas från fåren eller från getterna. 6Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. 7Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det. 8Köttet skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall ätas med osyrat bröd och beska örter. 9Ni får inte äta något av köttet rått eller kokat i vatten, utan det skall vara stekt över eld, med huvud, fötter och innanmäte. 10Ingenting får lämnas kvar till morgonen; om något då är kvar skall ni bränna upp det. 11Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk. 12Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom — jag är Herren. 13Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten.

14Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den. 15I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus, ty var och en som äter något syrat bröd från den första till den sjunde dagen skall utstötas ur Israel. 16Den första dagen skall ni hålla en helig sammankomst, liksom också den sjunde dagen. Inget arbete får utföras under de dagarna, utom det som är nödvändigt för att alla skall få äta; endast detta får göras. 17Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. 18Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden till kvällen den tjugoförsta dagen skall ni äta osyrat bröd. 19Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus, ty var och en som äter syrat bröd skall utstötas ur Israels menighet, vare sig han är invandrare eller infödd. 20Syrat bröd skall ni inte äta; var ni än bor skall ni äta osyrat bröd.«

21Mose kallade samman alla de äldste i Israel och sade: »Gå och hämta var sitt lamm åt era familjer och slakta det som påskoffer. 22Tag sedan en knippa isop och doppa den i skålen med blodet och stryk lite av blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren i sitt hus innan det blir morgon. 23Herren skall gå fram genom landet och hemsöka egypterna. Men när han ser blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna skall han gå förbi dörren och inte låta Förgöraren gå in i era hus för att döda er. 24Dessa regler skall gälla för er och era barn i all framtid. 25När ni kommer till det land som Herren har lovat att skänka er skall ni hålla fast vid detta bruk. 26Och när era barn frågar er: Vad betyder detta bruk? 27skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren; när han dödade egypterna gick han förbi israeliternas hus och skonade våra hem.« Då föll folket ner och tillbad.

28Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron.

Den tionde plågan: egypternas förstfödda dödas. Israeliterna bryter upp

29Vid midnatt dräpte Herren alla förstfödda i Egypten, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till fången i fängelsehålan, och även allt förstfött bland boskapen. 30Den natten steg farao upp, han och hans hovmän och alla andra egypter. Det hördes ett klagoskri i Egypten, ty det fanns inget hus där inte någon var död. 31Farao kallade under natten till sig Mose och Aron och sade: »Gå er väg, lämna mitt land, både ni själva och de andra israeliterna. Gå, och frambär offer åt Herren som ni har bett att få göra! 32Ta med både era får och era kor så som ni har begärt! Gå, och be om välsignelse också för mig!« 33Egypterna drev på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. De tänkte att de annars skulle dö allesammans.

34Så tog israeliterna degen, innan man hunnit syra den, svepte sina mantlar om baktrågen och bar dem på axeln. 35De hade gjort som Mose sade: de hade bett egypterna om föremål av silver och guld och om kläder. 36Och Herren hade gjort egypterna välvilligt stämda mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde. På det sättet tog de byte av egypterna.

37Israeliterna bröt upp från Ramses mot Suckot, ungefär 600 000 män till fots, förutom kvinnor och barn. 38En mängd löst folk gick med dem, och därtill väldiga hjordar av får och kor. 39Av degen som de hade med sig från Egypten bakade de osyrade brödkakor. De hade inte hunnit syra degen, eftersom de drevs ut ur landet så hastigt att de inte kunde vänta, och inte heller hann de göra i ordning någon proviant.

40Israeliterna hade bott i Egypten i 430 år. 41Just denna dag, då 430 år hade gått, drog alla Herrens härar ut ur Egypten. 42Det var den natt då Herren vakade för att föra dem ut ur Egypten. Den natten är Herrens, den natten skall alla israeliter vaka, släkte efter släkte.

43Herren sade till Mose och Aron: »Detta är stadgan för påskoffret: Ingen utlänning skall äta av det, 44men en slav som har köpts för pengar får äta av det, om han först har blivit omskuren. 45Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta av det. 46Allt skall ätas i ett och samma hus; inget av köttet får föras ut ur huset och inget ben får krossas. 47Hela Israels menighet skall göra så. 48Om någon invandrare som bor hos dig vill fira påsk till Herrens ära måste alla manliga medlemmar av hans familj omskäras. Sedan kan han delta i högtiden, och då skall han räknas som en infödd. Men ingen oomskuren får äta av påskoffret. 49Samma lag skall gälla för den infödde och för invandraren.«

50Och alla israeliterna gjorde så; de gjorde allt vad Herren hade befallt Mose och Aron, 51och samma dag förde Herren dem ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.