Bibel 2000 (B2000)
9

Den femte plågan: boskapspest

91Herren sade till Mose: »Gå till farao och säg: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. 2Om du vägrar och fortsätter att hålla dem kvar 3skall Herren låta en svår pest drabba din boskap på fälten: hästar, åsnor, kameler, kor och får. 4Men Herren skall göra skillnad på Israels boskap och Egyptens; inget av israeliternas djur skall dö. 5Herren har fastställt tiden och sagt att han i morgon skall låta detta ske i landet.« 6Nästa dag gjorde Herren som han hade sagt: all boskap dog för egypterna, men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. 7När farao hörde efter fick han veta att inte ett enda av israeliternas djur hade dött. Men farao var omedgörlig och släppte inte folket.

Den sjätte plågan: bölder

8Herren sade till Mose och Aron: »Ni skall ta händerna fulla med sot från en smältugn, och Mose skall kasta upp det i luften mitt framför farao. 9Sotet skall falla som damm över hela Egypten och variga bölder skall slå upp på människor och boskap i hela landet.« 10Då tog de sot från smältugnen och gick till farao, och Mose kastade upp sotet i luften och variga bölder slog upp på människor och boskap. 11Siarprästerna kunde inte stiga fram inför Mose, eftersom de hade drabbats av bölder liksom alla andra egypter. 12Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt till Mose.

Den sjunde plågan: hagel

13Herren sade till Mose: »Gå i morgon bitti till farao och säg: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. 14Denna gång skall jag låta mina plågor drabba dig själv och dina hovmän och ditt folk, och då skall du inse att ingen på jorden är som jag. 15Jag kunde redan nu ha lyft min hand och slagit dig och ditt folk med pest, och du hade blivit utplånad från jorden. 16Men jag har skonat dig för att visa dig min makt och för att mitt namn skall bli känt över hela jorden. 17Om du fortsätter att hindra mitt folk och inte släpper dem, 18skall jag i morgon sända en hagelstorm, värre än någon som drabbat Egypten från den dag det grundades till denna dag. 19Låt därför ta in din boskap och allt vad du har ute på fälten. Alla som är kvar utomhus och inte har kommit under tak, både människor och djur, skall träffas av haglet och dö.« 20De av faraos män som tog Herrens ord på allvar förde sina slavar och sin boskap i säkerhet inomhus. 21Men de som inte brydde sig om vad Herren hade sagt lät slavar och boskap bli kvar ute på fälten.

22Då sade Herren till Mose: »Lyft handen mot skyn, så skall haglet falla över hela landet, på människor och djur och allt som växer i Egypten.« 23Och Mose lyfte sin stav mot skyn, och Herren sände åska och hagel, och blixtar slog ner i marken. Så lät Herren hagel regna över Egypten. 24Det haglade, och blixtar flammade mitt i hagelskurarna — ett så våldsamt oväder hade inte drabbat Egypten så länge människor funnits där. 25Överallt i landet slog haglet ner allt som fanns utomhus, både människor och djur; det slog ner alla växter ute på fälten och förstörde alla träd. 26Men i Goshen, där israeliterna bodde, kom det inte något hagel.

27Farao kallade till sig Mose och Aron och sade till dem: »Den här gången erkänner jag min skuld. Det är Herren som har rätt, och jag och mitt folk har orätt. 28Be för oss till Herren; nu har vi fått nog av hans åska och hagel. Jag låter er gå. Ni behöver inte bli kvar här längre.« 29Mose svarade: »När jag kommer ut ur staden skall jag lyfta mina händer i bön till Herren. Åskan skall tystna och haglet sluta. Då skall du inse att jorden tillhör Herren. 30Jag vet att du och dina hovmän ännu inte fruktar Herren Gud.« 31Det var lin och korn som slogs ner, eftersom kornet hade gått i ax och linet stod i knopp, 32men vetet och emmern, som mognar senare, blev inte förstörda.

33Mose lämnade farao och gick ut ur staden och lyfte sina händer i bön till Herren. Då slutade det att åska och hagla, och hällregnet upphörde. 34Men när farao såg att regnet och haglet och åskan var över framhärdade han i sin synd och gjorde sig hård, både han och hans hovmän. 35Farao var obeveklig: han släppte inte israeliterna, alldeles som Herren hade sagt genom Mose.

10

Den åttonde plågan: gräshoppor

101Herren sade till Mose: »Gå till farao. Jag har själv förhärdat honom och hans män för att jag skall kunna göra dessa tecken mitt ibland dem 2och för att du skall kunna berätta för dina barn och barnbarn hur jag for fram med egypterna och hur jag gjorde mina tecken bland dem. Så skall ni inse att jag är Herren.«

3Mose och Aron gick till farao och sade: »Så säger Herren, hebreernas Gud: Hur länge skall du vägra att böja dig för mig? Släpp mitt folk, så att de kan frambära offer åt mig. 4Om du vägrar att släppa mitt folk skall jag i morgon sända gräshoppor över ditt land. 5De skall täcka marken så att man inte kan se den. De skall äta upp det allra sista av det som är kvar efter haglet. De skall gnaga rent vartenda träd som växer på era marker. 6Husen skall fyllas av dem: dina egna hus och dina hovmäns och alla andra egypters hus. Något sådant har varken dina fäder eller dina förfäder skådat från den dag de blev bofasta till denna dag.« Så vände han sig om och lämnade farao.

7Faraos hovmän sade till honom: »Hur länge skall den mannen få dra olycka över oss? Släpp i väg dem, så att de kan offra åt Herren, sin gud! Har du ännu inte förstått att Egypten går mot sin undergång?« 8Då fördes Mose och Aron åter in till farao. Han sade till dem: »Gå, och frambär offer åt Herren, er gud. Men vilka är det som skall gå?« — 9»Vi går både unga och gamla«, svarade Mose, »vi går med våra söner och våra döttrar, med våra får och våra kor, eftersom vi skall fira en högtid till Herrens ära.« 10Farao sade: »Ja, nog skulle Herren vara er nådig om jag lät er gå med kvinnor och barn — där ser man att ni har onda avsikter. 11Nej, ni män får ge er i väg ensamma för att frambära offer åt Herren. Det är ju det ni har bett om.« Och så jagade man bort dem från faraos hov.

12Då sade Herren till Mose: »Sträck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över landet och äter upp allt som växer där, allt som haglet har lämnat kvar.« 13Mose sträckte ut sin stav över Egypten, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten, och när det blev morgon hade östanvinden fört med sig gräshopporna. 14De kom över hela Egypten och slog ner överallt. Så många gräshoppor har aldrig skådats och kommer aldrig att skådas. 15De täckte marken så att den blev alldeles svart, och de åt upp allt som växte i landet och all frukt på träden som haglet hade lämnat kvar; inget grönt fanns kvar på träden eller på marken i hela Egypten.

16Då skyndade sig farao att skicka efter Mose och Aron. Han sade till dem: »Jag har förbrutit mig mot Herren, er gud, och mot er. 17Förlåt mig nu denna enda gång vad jag har gjort, och be till Herren, er gud, att han befriar mig från denna dödliga plåga.« 18Mose lämnade farao och bad till Herren. 19Då lät Herren vinden slå om till en hård västan som förde med sig gräshopporna och sopade ut dem i Sävhavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar någonstans i hela Egypten. 20Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han släppte inte israeliterna.

Den nionde plågan: mörker

21Herren sade till Mose: »Lyft handen mot skyn, så skall ett mörker komma över Egypten, ett mörker så tätt att man kan ta på det.« 22Mose lyfte sin hand mot skyn, och ett djupt mörker låg över hela Egypten i tre dagar. 23Människorna kunde inte se varandra eller gå någonstans på tre dagar. Men överallt där israeliterna bodde var det ljust.

24Då kallade farao på Mose och sade: »Gå, och frambär offer åt Herren! Ni behöver bara lämna kvar era får och era kor — kvinnorna och barnen får gå med er.« 25Men Mose svarade: »Tänker kanske du förse oss med slaktoffer och brännoffer så att vi kan offra åt Herren, vår Gud? 26Nej, vår boskap måste också gå med oss — inte en klöv får bli kvar! Det är av boskapen vi skall offra åt Herren, vår Gud, och vad vi skall offra åt Herren vet vi inte själva förrän vi kommer fram.« 27Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han ville inte släppa dem. 28Farao sade till Mose: »Gå din väg, och se till att du aldrig mer kommer inför mina ögon! Om du gör det skall du dö.« — 29»Du har rätt«, svarade Mose, »jag skall aldrig mer komma inför dina ögon!«

11

Den sista plågan tillkännages

111Herren sade till Mose: »Ännu en plåga skall jag låta drabba farao och Egypten, och sedan skall han släppa er härifrån — ja, inte bara släppa er utan jaga bort er allesammans. 2Säg nu till folket att alla, både män och kvinnor, skall be sina grannar om föremål av silver och guld.« 3Och Herren gjorde egypterna välvilligt stämda mot hans folk, och Mose betraktades som en stor man i Egypten, både av faraos hovmän och av folket.

4Mose sade till farao: »Så säger Herren: Vid midnatt skall jag gå fram genom Egypten, 5och allt förstfött i Egypten skall dö, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen. 6I hela Egypten skall höjas ett sådant klagoskri att dess like aldrig har hörts och aldrig kommer att höras. 7Men mot israeliterna skall inte ens en hund morra, varken mot människor eller boskap. Då skall ni inse att Herren gör skillnad på Egypten och Israel. 8Då skall alla dina hovmän här söka upp mig och falla ner för mig och bönfalla mig att lämna er och ta med mig hela mitt folk. Sedan skall jag dra bort.« Och fylld av vrede gick han därifrån.

9Herren sade till Mose: »Att farao inte lyssnar till er, det sker för att jag skall göra nya under i Egypten.« 10Alla dessa under gjorde Mose och Aron inför farao, men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han släppte inte ut israeliterna ur sitt land.