Bibel 2000 (B2000)
7

71Så kom kungen och Haman till måltiden hos drottning Ester. 2Även denna andra dag frågade kungen medan man drack av vinet: »Vad vill du be om, drottning Ester? Det beviljas! Vad är din önskan? Den skall uppfyllas, om den så gäller halva riket.« 3Ester svarade: »Om jag har vunnit din ynnest, min konung, och om du så finner för gott, är min bön att du skänker mig livet och min önskan att du skonar mitt folk. 4Vi har blivit sålda till att förgöras, dödas och utplånas, jag och mitt folk. Om vi hade sålts som slavar och slavinnor skulle jag ha tigit. En sådan olycka hade inte varit stor nog att besvära konungen med.« — 5»Vem är det som vågar göra något sådant?« frågade kung Xerxes. »Var är han?« — 6»En förtryckare och fiende«, sade Ester, »den onde Haman här.« Haman darrade av skräck inför kungen och drottningen. 7I vredesmod reste sig kungen från bordet och gick ut i palatsets trädgård medan Haman stannade kvar för att bönfalla drottning Ester om sitt liv; han såg att kungen redan hade fällt domen över honom.

8Just då kung Xerxes kom tillbaka från trädgården in i festsalen kastade sig Haman mot soffan där Ester låg till bords. »Går han så långt att han antastar drottningen i mitt eget slott?« ropade kungen. Knappt hade han sagt detta förrän man täckte över Hamans ansikte. 9»En påle är redan rest«, sade Harvona, en av kungens hovmän. »Den har Haman ställt i ordning åt Mordokaj, vars ord en gång räddade kungen. Pålen står vid Hamans hus, tjugofem meter hög.« — »Häng upp honom där«, befallde kungen. 10Så hängdes Haman upp på den påle som han själv hade rest åt Mordokaj. Nu lade sig kungens vrede.

8

81Samma dag skänkte kung Xerxes drottning Ester det hus som hade tillhört Haman, judarnas fiende, och Mordokaj fick företräde hos kungen sedan Ester hade talat om hur nära han stod henne. 2Kungen drog av sig sin sigillring, som han hade tagit tillbaka från Haman, och gav den åt Mordokaj. Och Ester lät Mordokaj ta hand om Hamans hus.

Judarnas hämnd på sina fiender

3Ännu en gång vände sig Ester till kungen. Hon föll ner för hans fötter och bönföll honom under tårar att avvända den olycka som agagiten Haman hade förberett och de ogärningar han hade planlagt mot judarna. 4Kungen sträckte den gyllene spiran mot Ester, och hon reste sig och trädde fram till honom. 5»Om du så finner för gott, min konung«, sade hon, »och om jag har vunnit din ynnest, om min bön tycks dig berättigad och om du sätter värde på mig, ber jag att du utfärdar en förordning som återkallar de brev som agagiten Haman, Hammedatas son, skrev när han tänkte utplåna judarna i alla dina provinser. 6Hur skulle jag kunna se denna olycka drabba mitt folk, hur skulle jag kunna se min släkt förintas?« 7Då sade kung Xerxes till drottning Ester och juden Mordokaj: »Hamans hus har jag gett åt Ester, och honom själv har jag låtit hänga upp på pålen för att han sökt bringa judarna om livet. 8Skriv förordningen om judarna som ni finner det bäst, skriv i mitt namn, med mitt sigill. En skrivelse utfärdad i kungens namn och bekräftad med kungens sigill kan inte återkallas.«

9Då, den tjugotredje dagen i årets tredje månad, månaden sivan, inkallades kungens sekreterare. Helt efter Mordokajs anvisningar avfattades en skrivelse till judarna, liksom till satraperna, ståthållarna och furstarna i provinserna från Indien till Kush, 127 provinser, till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk, också till judarna med deras egen skrift och på deras eget språk. 10Mordokaj lät utfärda skrivelsen i kung Xerxes namn och bekräfta den med hans sigill och sände breven med beridna kurirer på hästar från kungens stall. 11I breven stod att kungen gav judarna i varje stad rätt att samlas för att försvara sig och förgöra, döda och utplåna varje väpnad styrka hos ett folk eller i en provins som uppträdde fientligt, även barn och kvinnor, och att ta deras egendom som byte. 12Detta skulle ske på en och samma dag i alla kung Xerxes provinser: den trettonde i årets tolfte månad, månaden adar. 13Skrivelsen skulle gälla som lag i varje provins och genom avskrifter göras bekant för alla folk, så att judarna den dagen skulle stå beredda att ta hämnd på sina fiender. 14På kungens order gav sig kurirerna av på de kungliga hästarna i största hast, och samtidigt offentliggjordes förordningen på borgen i Susa. 15Klädd i kunglig skrud i violett och vitt lämnade Mordokaj kungen. Han bar ett stort gyllene diadem och en mantel av vitt och purpurrött tyg. I staden Susa rådde glädjeyra. 16För judarna blev det ljus och glädje, lycka och ära. 17I varje provins och i varje stad dit kungens befallning och förordning nådde blev glädjen stor bland judarna: de höll fest och firade högtid. Många ur de andra folken i landet utgav sig för att vara judar, eftersom de hade gripits av fruktan för judarna.

9

91Så kom den trettonde dagen i årets tolfte månad, månaden adar. Det var den dag då kungens befallning och förordning skulle verkställas, den dag då judarnas fiender hade hoppats få dem i sitt våld men då det tvärtom blev så att judarna fick makt över sina motståndare. 2I alla kung Xerxes provinser samlades judarna i sina städer för att göra upp med dem som ville deras olycka. Ingen kunde hålla stånd, alla var fyllda av fruktan för dem. 3Judarna understöddes av furstarna i provinserna, av satraperna och ståthållarna och dem som stod i kungens tjänst. Alla var de fyllda av fruktan för Mordokaj. 4Han hade nämligen fått stort inflytande i det kungliga palatset; hans rykte nådde ut i alla provinserna, och han blev allt mäktigare. 5Så besegrade judarna alla sina fiender med svärd och nedgjorde och dräpte dem. De gjorde vad de ville med sina motståndare. 6I Susas borg nedgjorde och dräpte de 500 man 7och dessutom Parshandata, Dalfon, Aspata, 8Porata, Adalja, Aridata, 9Parmashta, Arisaj, Aridaj och Vajsata, 10de tio sönerna till Haman, Hammedatas son, judarnas fiende. Men de avstod från att plundra.

11När kungen samma dag fick reda på hur många som hade dödats på borgen i Susa 12sade han till drottning Ester: »I Susas borg har judarna nedgjort och dräpt 500 man, och därtill Hamans tio söner. Vad har de då inte gjort i mina övriga provinser? Vad vill du be om? Det beviljas! Vad är din önskan nu? Den skall uppfyllas!« — 13»Om du så finner för gott, min konung«, svarade Ester, »ge då judarna i Susa rätt att också i morgon handla efter den lag som gäller i dag. Och låt hänga upp Hamans tio söner på pålen.« 14Kungen befallde att så skulle ske. En förordning utfärdades i Susa, och man lät hänga upp Hamans tio söner. 15Judarna i Susa samlades även den fjortonde dagen i månaden adar och dödade 300 man där. Men de avstod från att plundra.

16De övriga judarna i kungens provinser samlades också för att försvara sig och få ro för sina fiender. De dödade 75 000 av sina motståndare. Men de avstod från att plundra. 17Detta ägde rum den trettonde dagen i månaden adar, men den fjortonde vilade de och gjorde den till en fest- och glädjedag. 18Judarna i Susa samlades både den trettonde och den fjortonde dagen men vilade den femtonde och gjorde den till en fest- och glädjedag. 19Därför firar judarna på landet, de som bor i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden adar som en högtidsdag med glada gästabud, då man skickar matgåvor till varandra.

Purimfesten instiftas

20Mordokaj skrev ner vad som hänt och sände brev till alla judar i kung Xerxes provinser, både nära och fjärran. 21Han förordnade att de skulle fira den fjortonde och femtonde dagen i månaden adar varje år, 22alltså de dagar då judarna fick ro för sina fiender och den månad då deras kval vändes i lycka, deras sorg i högtidsglädje. Dessa dagar skulle de göra till fest- och glädjedagar. De skulle skicka matgåvor till varandra och ge gåvor åt de fattiga. 23Det som judarna nu hade gjort och som Mordokajs skrivelse handlade om lät de bli tradition.

24Agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars fiende, hade planerat att utplåna judarna och låtit kasta »pur«, dvs. lott, i syfte att krossa och förgöra dem. 25Men när saken lades fram för kungen gav han — trots sitt tidigare brev — befallning om att den onda plan som Haman hade smitt mot judarna skulle slå tillbaka mot honom själv. Både han och hans söner hängdes upp på pålen. 26Därför fick dessa dagar namnet purim, av ordet pur.

På grund av allt det som stod i detta brev och som judarna själva hade bevittnat och upplevt, 27antog och fastställde de för egen räkning och för sina efterkommande och för dem som sluter sig till dem seden att oföränderligt varje år fira dessa båda dagar på föreskrivet sätt och på bestämd tid. 28Så skulle de dagarna kommas ihåg och firas i varje släktled, i varje familj, i varje provins och i varje stad, så att dessa purimdagar aldrig skulle glömmas bort av judarna och minnet av dem aldrig slockna bland deras efterkommande.

29Drottning Ester, Avichajils dotter, och juden Mordokaj utfärdade med makt och myndighet skrivelser för att stadfästa detta andra purimbrev. 30Mordokaj sände dem till alla judar i de 127 provinserna i Xerxes rike med tillönskan om fred och trygghet, 31för att de skulle fira dessa purimdagar på bestämda tider, så som juden Mordokaj och drottning Ester hade fastställt dem och de själva inrättat dem för sig och sina efterkommande med tillbörlig fasta och klagan. 32Esters befallning som fastställde dessa regler för purim nedtecknades i en bok.