Bibel 2000 (B2000)
6

61Den natten kunde kungen inte sova, och han lät då bära fram krönikan över minnesvärda händelser. Ur den läste man för honom. 2Där fanns upptecknat att Mordokaj hade avslöjat tröskelväktarna Bigtan och Teresh, de två hovmän som hade tänkt bringa kung Xerxes om livet. 3Då undrade kungen: »Vad fick Mordokaj för ära och lön för detta?« Och pagerna svarade: »Han fick ingenting.« — 4»Vem står på borggården?« frågade kungen. Det var Haman som just hade kommit till palatsets yttre borggård på väg att be kungen låta hänga upp Mordokaj på pålen som var rest för honom. 5»Det är Haman som står på borggården«, svarade pagerna. »Låt honom komma in«, sade kungen. 6Haman gick in och kungen frågade: »Vad skall man göra för den som kungen vill ära?« Haman tänkte: »Den som kungen vill ära — kan det vara någon annan än jag?« 7Och han svarade: »Den som kungen vill ära 8skall man ge en kunglig skrud som kungen själv har burit och en häst som kungen själv har ridit och vars huvud är prytt med kunglig krona. 9Skruden och hästen skall anförtros åt en av kungens främsta furstar. Han skall sätta skruden på den som kungen vill ära och leda hans ritt genom huvudgatan i staden och ropa framför honom: Se här vad man gör för den som kungen vill ära!« — 10»Hämta genast skruden och hästen som du har talat om«, sade kungen till Haman, »och gör på det sättet med juden Mordokaj som tjänstgör vid Kungliga porten. Glöm ingenting av det du har nämnt.«

11Haman hämtade skrud och häst, satte skruden på Mordokaj och ledde hans ritt längs huvudgatan i staden medan han ropade framför honom: »Se här vad man gör för den som kungen vill ära!«

12Mordokaj återvände därefter till Kungliga porten, medan Haman skyndade hem i sorg, med ansiktet dolt. 13Han berättade för sin hustru Seresh och för sina vänner allt som hade hänt honom, och då sade hans rådgivare och hustrun: »Är han av judisk börd, denne Mordokaj som du nu fått falla ner för, så lär du aldrig få bukt med honom. Han kommer att bli ditt fall.« 14Medan de talade med Haman kom kungens hovmän för att omedelbart hämta honom till festmåltiden som Ester ordnat.

7

71Så kom kungen och Haman till måltiden hos drottning Ester. 2Även denna andra dag frågade kungen medan man drack av vinet: »Vad vill du be om, drottning Ester? Det beviljas! Vad är din önskan? Den skall uppfyllas, om den så gäller halva riket.« 3Ester svarade: »Om jag har vunnit din ynnest, min konung, och om du så finner för gott, är min bön att du skänker mig livet och min önskan att du skonar mitt folk. 4Vi har blivit sålda till att förgöras, dödas och utplånas, jag och mitt folk. Om vi hade sålts som slavar och slavinnor skulle jag ha tigit. En sådan olycka hade inte varit stor nog att besvära konungen med.« — 5»Vem är det som vågar göra något sådant?« frågade kung Xerxes. »Var är han?« — 6»En förtryckare och fiende«, sade Ester, »den onde Haman här.« Haman darrade av skräck inför kungen och drottningen. 7I vredesmod reste sig kungen från bordet och gick ut i palatsets trädgård medan Haman stannade kvar för att bönfalla drottning Ester om sitt liv; han såg att kungen redan hade fällt domen över honom.

8Just då kung Xerxes kom tillbaka från trädgården in i festsalen kastade sig Haman mot soffan där Ester låg till bords. »Går han så långt att han antastar drottningen i mitt eget slott?« ropade kungen. Knappt hade han sagt detta förrän man täckte över Hamans ansikte. 9»En påle är redan rest«, sade Harvona, en av kungens hovmän. »Den har Haman ställt i ordning åt Mordokaj, vars ord en gång räddade kungen. Pålen står vid Hamans hus, tjugofem meter hög.« — »Häng upp honom där«, befallde kungen. 10Så hängdes Haman upp på den påle som han själv hade rest åt Mordokaj. Nu lade sig kungens vrede.

8

81Samma dag skänkte kung Xerxes drottning Ester det hus som hade tillhört Haman, judarnas fiende, och Mordokaj fick företräde hos kungen sedan Ester hade talat om hur nära han stod henne. 2Kungen drog av sig sin sigillring, som han hade tagit tillbaka från Haman, och gav den åt Mordokaj. Och Ester lät Mordokaj ta hand om Hamans hus.

Judarnas hämnd på sina fiender

3Ännu en gång vände sig Ester till kungen. Hon föll ner för hans fötter och bönföll honom under tårar att avvända den olycka som agagiten Haman hade förberett och de ogärningar han hade planlagt mot judarna. 4Kungen sträckte den gyllene spiran mot Ester, och hon reste sig och trädde fram till honom. 5»Om du så finner för gott, min konung«, sade hon, »och om jag har vunnit din ynnest, om min bön tycks dig berättigad och om du sätter värde på mig, ber jag att du utfärdar en förordning som återkallar de brev som agagiten Haman, Hammedatas son, skrev när han tänkte utplåna judarna i alla dina provinser. 6Hur skulle jag kunna se denna olycka drabba mitt folk, hur skulle jag kunna se min släkt förintas?« 7Då sade kung Xerxes till drottning Ester och juden Mordokaj: »Hamans hus har jag gett åt Ester, och honom själv har jag låtit hänga upp på pålen för att han sökt bringa judarna om livet. 8Skriv förordningen om judarna som ni finner det bäst, skriv i mitt namn, med mitt sigill. En skrivelse utfärdad i kungens namn och bekräftad med kungens sigill kan inte återkallas.«

9Då, den tjugotredje dagen i årets tredje månad, månaden sivan, inkallades kungens sekreterare. Helt efter Mordokajs anvisningar avfattades en skrivelse till judarna, liksom till satraperna, ståthållarna och furstarna i provinserna från Indien till Kush, 127 provinser, till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk, också till judarna med deras egen skrift och på deras eget språk. 10Mordokaj lät utfärda skrivelsen i kung Xerxes namn och bekräfta den med hans sigill och sände breven med beridna kurirer på hästar från kungens stall. 11I breven stod att kungen gav judarna i varje stad rätt att samlas för att försvara sig och förgöra, döda och utplåna varje väpnad styrka hos ett folk eller i en provins som uppträdde fientligt, även barn och kvinnor, och att ta deras egendom som byte. 12Detta skulle ske på en och samma dag i alla kung Xerxes provinser: den trettonde i årets tolfte månad, månaden adar. 13Skrivelsen skulle gälla som lag i varje provins och genom avskrifter göras bekant för alla folk, så att judarna den dagen skulle stå beredda att ta hämnd på sina fiender. 14På kungens order gav sig kurirerna av på de kungliga hästarna i största hast, och samtidigt offentliggjordes förordningen på borgen i Susa. 15Klädd i kunglig skrud i violett och vitt lämnade Mordokaj kungen. Han bar ett stort gyllene diadem och en mantel av vitt och purpurrött tyg. I staden Susa rådde glädjeyra. 16För judarna blev det ljus och glädje, lycka och ära. 17I varje provins och i varje stad dit kungens befallning och förordning nådde blev glädjen stor bland judarna: de höll fest och firade högtid. Många ur de andra folken i landet utgav sig för att vara judar, eftersom de hade gripits av fruktan för judarna.