Bibel 2000 (B2000)
9

Judarnas hämnd på sina fiender

91[1] Den trettonde dagen i årets tolfte månad, månaden adar, hade kungens brev nått fram, 2[2] och den dagen nedgjordes alla judarnas fiender, ty i sin fruktan satte sig ingen av dem till motvärn. 3[3] Judarna bemöttes med aktning av satrapiernas guvernörer, av furstarna och av kungens skrivare. Alla var de gripna av fruktan för Mordokaj. 4[4] Kungens befallning hade nämligen blivit känd och omtalad i hela riket. 6[6] I staden Susa dödade judarna 500 man, 7[7] däribland Farsannestain, Delfon, Fasga, 8[8] Fardatha, Barea, Sarbacha, 9[9] Marmasim, Aroufaios, Arsaios och Zabouthaios, 10[10] e tio sönerna till bougajern Haman, Hammedatas son, judarnas fiende. Dessutom plundrade de 11[11] den dagen, och antalet dödade i Susa inrapporterades till kungen.

12[12] Då sade kungen till Ester: »Judarna har nedgjort 500 man här i Susa — vad tror du att de har gjort ute i landet? Vad vill du mera be om? Du skall få det.« — 13[13] »Ge judarna tillstånd att fortsätta i morgon«, sade Ester, »så att de kan hänga upp Hamans tio söner.« 14[14] Kungen tillät att så skedde och utlämnade Hamans söners lik åt judarna i staden till att hängas upp. 15[15] Och judarna i Susa samlades den fjortonde adar och dödade 300 man, men de avstod från plundring.

16[16] De övriga judarna i riket samlades också för att försvara sig, och de fick ro för sina fiender. Den trettonde adar dödade de 15 000 av dem, men de avstod från plundring. 17[17] De vilade den fjortonde dagen i månaden och firade den som en vilodag med fest och glädje. 18[18] Men judarna i Susa samlades även den fjortonde och vilade inte; däremot firade de den femtonde som en fest- och glädjedag. 19[19] Detta är orsaken till att de judar som bor kringspridda ute i landet firar den fjortonde adar med fester som en högtidsdag, då alla skickar matgåvor till varandra, medan de som bor i storstäderna firar en glad högtidsdag den femtonde adar och skickar matgåvor till sina grannar den dagen.

Purimfesten instiftas

20[20] Mordokaj skrev ner vad som hänt i en skrift, som han sände till alla judar i Artaxerxes rike, nära och fjärran, 21[21] för att de skulle göra dessa dagar till högtidsdagar och fira den fjortonde och femtonde adar. 22[22] Ty dessa dagar fick judarna ro för sina fiender. Under hela den månad, adar, då deras sorg vändes i lycka och deras kval i högtidsglädje skulle de fira bröllopshögtider och glädjefester och skicka matgåvor till sina vänner och till de fattiga.

23[23] Judarna införlivade med sin tradition det som Mordokaj hade skrivit till dem: 24[24] hur makedoniern Haman, Hammedatas son, började strid mot dem sedan han anordnat lottdragning och kastat lott för att förgöra dem, 25[25] och hur han gick till kungen för att be honom låta hänga upp Mordokaj; men den onda plan som han hade smitt mot judarna slog tillbaka mot honom själv, och både han och hans barn blev upphängda. 26[26] Därför fick dessa dagar namnet purim med tanke på lotterna, ty lotter heter purim på deras språk, och med tanke på de händelser som återges i denna skrift, på allt vad judarna fick gå igenom för den sakens skull och allt som sedan hände med dem.

27[27] Så förordnade Mordokaj, och judarna lät det bli tradition för sig själva och för sina efterkommande och för dem som slutit sig till dem. De kommer aldrig att överge det bruket, 28[28] utan dessa dagar utgör en minneshögtid som firas i släktled efter släktled i varje stad, i varje familj och i varje land. Dessa purimdagar skall högtidlighållas i all framtid, och minnet av dem kommer aldrig att slockna bland kommande släkten.

29[29] Drottning Ester, Amminadavs dotter, och juden Mordokaj skrev ner allt vad de hade gjort och sände ut det brev som stadfäste purimfesten. 30[30] Mordokaj och drottning Ester förordnade även detta på eget initiativ och genomförde sin vilja på eget ansvar. 31[31] Detta fastställde Ester för all framtid, och hennes ord skrevs ner för att räddas undan glömskan.