Bibel 2000 (B2000)
7

71[1] Så kom kungen och Haman till måltiden hos drottningen. 2[2] Medan man drack tillsammans denna andra dag frågade kungen: »Vad är det, drottning Ester, vad är det du önskar och ber om? Du skall få det, om det så är halva mitt rike.« 3[3] Ester svarade: »Om jag har vunnit din ynnest, min konung, är min önskan att du skänker mig livet och min bön att du skonar mitt folk. 4[4] Vi har blivit sålda till att förgöras, plundras och förslavas, jag och mitt folk. Tillsammans med våra barn skall vi göras till slavar och slavinnor. Jag har rest mig mot detta, ty vår fiende är inte värdig att tillhöra ditt hov.« — 5[5] »Vem är det som vågat göra något sådant?« frågade kungen. 6[6] »En illasinnad människa«, svarade Ester, »den onde Haman här.« Haman greps av skräck för kungen och drottningen. 7[7] Kungen reste sig från bordet och gick ut i trädgården, och Haman började tigga drottningen om nåd; han insåg att han var illa ute.

8[8] Då kungen kom tillbaka från trädgården hade Haman kastat sig över soffan för att bönfalla drottningen. »Jaså, du antastar min gemål i mitt eget hus!« ropade kungen. När Haman hörde detta bleknade han. 9[9] Och Bougathan, en av hovmännen, sade till kungen: »Haman har till och med rest en påle åt Mordokaj, som räddade dig, konung, med sina upplysningar. Den står vid Hamans hus, tjugofem meter hög.« — »Häng upp honom där«, befallde kungen. 10[10] Så spetsades Haman på den påle som han själv hade rest åt Mordokaj. Sedan lade sig kungens vrede.