Bibel 2000 (B2000)
5

Ester går till Artaxerxes

51[1] Den tredje dagen avslutade hon sin bön, tog av sig botdräkten och iförde sig all sin ståt. 2[2] När hon var färdigklädd åkallade hon den Gud och räddare som ser allt och tog sedan med sig de två tjänsteflickorna. 3[3] Den ena stödde hon sig på, svag som hon var, 4[4] den andra kom efter och bar hennes släp. 5[5] Hon kände skam trots sin strålande skönhet, hennes uppsyn var glad och älsklig men hennes hjärta var hopsnört av skräck. 6[6] Hon gick igenom alla dörrarna och stod så inför kungen. Han satt på den kungliga tronen, iförd all sin härskarprakt, höljd av guld och ädelstenar, och anblicken av honom var förfärande. 7[7] När han lyfte sitt majestätiskt lysande ansikte flammade hans blick av vrede. Då bleknade drottningen, hon sjönk kraftlös ihop och hängde över huvudet på flickan som gick framför henne. 8[8] Men Gud fick kungens sinne att vekna: full av oro störtade han upp från tronen, lyfte upp henne i sina armar tills hon kunde stå och talade vänligt och lugnande till henne: 9[9] »Vad är det, Ester? Jag är din vän. Var inte rädd, 10[10] du skall inte dö. Min förordning gäller bara vanligt folk. 11[11] Stig fram hit!« 12[12] Han lyfte den gyllene spiran och lät den beröra hennes hals, hälsade henne och sade: »Tala nu.« 13[13] Ester sade: »Du var som en ängel från Gud när jag såg dig, herre, och jag drabbades av fruktan för din härlighet. 14[14] Du är så vördnadsbjudande, herre, och ditt ansikte strålar av skönhet.« 15[15] Men medan hon talade segnade hon kraftlös ner, 16[16] kungen oroade sig för henne, och hela hovet försökte lugna henne.

5

17[3] »Vad vill du, Ester?« frågade kungen. »Vad önskar du? Du skall få det, om det så är halva mitt rike.« — 18[4] »I dag firar jag en högtidsdag«, svarade Ester. »Om det behagar dig, min konung, skall både du själv och Haman komma till den festmåltid som jag skall ordna i dag.« 19[5] Kungen sade: »Hämta genast hit Haman, så att vi kan göra Ester till viljes.«

Båda kom till måltiden som Ester inbjudit till, 20[6] och medan de drack tillsammans frågade kungen: »Vad är det, drottning Ester? Du skall få allt vad du ber om.« 21[7] Ester svarade: »Vad jag önskar och ber om är detta: 22[8] Om jag har vunnit din ynnest, min konung, skall du och Haman också i morgon komma till en festmåltid som jag ger för er; i morgon skall jag göra på samma sätt som i dag.«

Hamans fall och Mordokajs upphöjelse

23[9] Haman kom glad och upprymd ut från kungen, men då han fick se juden Mordokaj på borggården blev han ursinnig. 24[10] Vid hemkomsten kallade han på sina vänner och sin hustru Seresh. 25[11] För dem utbredde han sig över hur rik han var och vilken heder kungen hade visat honom då han gett honom den allra högsta rangen och lagt rikets styrelse i hans händer. 26[12] Och Haman fortsatte: »Jag var den ende som drottningen hade bjudit att tillsammans med kungen komma till festen, och jag är bjuden i morgon också. 27[13] Men jag finner inget nöje i detta så länge jag måste se den där juden Mordokaj på borggården.« 28[14] Då föreslog hans hustru Seresh och hans vänner: »Låt hugga till en påle, tjugofem meter hög, och be kungen i morgon bitti att Mordokaj hängs upp på den. Sedan kan du gå med kungen till festen och njuta av den.« Haman gillade förslaget, och pålen gjordes i ordning.

6

61[1] Den natten hindrade Herren kungen från att sova. Då sade han till sin sekreterare att hämta krönikan över hans regeringstid och läsa för honom ur den. 2[2] Han fann uppteckningen om hur Mordokaj för kung Artaxerxes hade avslöjat de två hovmännen som var kungens livvakter men försökte mörda honom. 3[3] Då frågade kungen: »Vad för ära eller lön har vi gett åt Mordokaj?« Och hans tjänare svarade: »Du har inte gett honom någonting.« 4[4] Medan kungen förhörde sig om Mordokajs lojala handlingssätt kom Haman in på borggården. »Vem står på borggården?« frågade kungen. Haman hade kommit dit för att be kungen låta hänga upp Mordokaj på pålen som han hade gjort i ordning. 5[5] »Det är Haman som står på borggården«, svarade tjänarna. »Kalla in honom«, sade kungen. 6[6] Och han frågade Haman: »Vad skall jag göra för den som jag vill ära?« Haman tänkte: »Den som kungen vill ära — kan det vara någon annan än jag?« 7[7] Och han svarade: »Om du vill ära någon, min konung, 8[8] så låt dina tjänare hämta en skrud av fint linne som du själv brukar bära och en häst som du själv brukar rida. 9[9] Lämna detta till en av dina förnämsta vänner och låt honom sätta skruden på den som vunnit din ynnest och hjälpa honom upp på hästen och ropa ut längs huvudgatan i staden: Se här vad som sker med dem som kungen ärar!« — 10[10] »Det var ett utmärkt förslag«, sade kungen till Haman. »Gör på det sättet med juden Mordokaj som tjänstgör i palatset. Glöm ingenting av det du har nämnt.«

11[11] Haman hämtade skrud och häst, satte skruden på Mordokaj, hjälpte honom upp på hästen och gick längs huvudgatan i staden medan han ropade: »Se här vad som sker med dem som kungen vill ära!«

12[12] Mordokaj återvände därefter till palatset, medan Haman gick tillbaka hem i sorg, med ansiktet dolt. 13[13] Han berättade för sin hustru Seresh och för sina vänner vad som hade hänt honom, och då sade vännerna och hustrun: »Om han är av judisk börd, denne Mordokaj som du nu fått falla ner för, blir det ditt fall. Du kommer aldrig att kunna försvara dig mot honom, ty den levande Guden är med honom.« 14[14] Medan de ännu talade kom hovmännen och bad Haman skynda sig till festmåltiden som Ester ordnat.

7

71[1] Så kom kungen och Haman till måltiden hos drottningen. 2[2] Medan man drack tillsammans denna andra dag frågade kungen: »Vad är det, drottning Ester, vad är det du önskar och ber om? Du skall få det, om det så är halva mitt rike.« 3[3] Ester svarade: »Om jag har vunnit din ynnest, min konung, är min önskan att du skänker mig livet och min bön att du skonar mitt folk. 4[4] Vi har blivit sålda till att förgöras, plundras och förslavas, jag och mitt folk. Tillsammans med våra barn skall vi göras till slavar och slavinnor. Jag har rest mig mot detta, ty vår fiende är inte värdig att tillhöra ditt hov.« — 5[5] »Vem är det som vågat göra något sådant?« frågade kungen. 6[6] »En illasinnad människa«, svarade Ester, »den onde Haman här.« Haman greps av skräck för kungen och drottningen. 7[7] Kungen reste sig från bordet och gick ut i trädgården, och Haman började tigga drottningen om nåd; han insåg att han var illa ute.

8[8] Då kungen kom tillbaka från trädgården hade Haman kastat sig över soffan för att bönfalla drottningen. »Jaså, du antastar min gemål i mitt eget hus!« ropade kungen. När Haman hörde detta bleknade han. 9[9] Och Bougathan, en av hovmännen, sade till kungen: »Haman har till och med rest en påle åt Mordokaj, som räddade dig, konung, med sina upplysningar. Den står vid Hamans hus, tjugofem meter hög.« — »Häng upp honom där«, befallde kungen. 10[10] Så spetsades Haman på den påle som han själv hade rest åt Mordokaj. Sedan lade sig kungens vrede.