Bibel 2000 (B2000)
4

Mordokaj ber Ester vädja till kungen

41[1] När Mordokaj fick höra vad som höll på att ske rev han sönder sina kläder, höljde sig i säcktyg och strödde aska över sig. Han sprang ut och rusade längs stadens huvudgata och ropade högt: »De utplånar ett oskyldigt folk!« 2[2] Han fortsatte ända till Kungliga porten men stannade där, ty det var inte tillåtet för honom att gå in i palatset eftersom han var klädd i säck och aska. 3[3] I varje provins där förordningen anslogs blev det gråt, klagan och stor sorg bland judarna, och de gjorde sig bäddar av säck och aska. 4[4] Drottningens tjänsteflickor och hovmän gick och rapporterade för henne. När hon hörde vad som skett blev hon förfärad och sände folk till Mordokaj med kläder som han skulle ha på sig i stället för säcktyget. Men han lydde inte. 5[5] Då kallade Ester till sig sin eunuck Achrathaios, som hade ställts i hennes tjänst, och sände honom för att skaffa henne närmare upplysningar av Mordokaj. 7[7] Mordokaj berättade vad som hade hänt och hur Haman hade lovat kungen 10 000 talenter till skattkammaren för att få förinta judarna. 8[8] Han gav också Achrathaios en avskrift av kungörelsen som anslagits i Susa angående utrotningen, för att han skulle visa den för Ester. Han skulle säga åt henne att gå till kungen och beveka honom att skona folket. »Kom ihåg den tid då du levde i enkla förhållanden och blev försörjd av mig«, sade han. »Haman, kungens närmaste man, har baktalat oss och döden hotar. Åkalla Herren, tala för oss hos kungen och rädda oss från döden!«

9[9] Då Achrathaios kom och framförde allt detta till Ester 10[10] sade hon åt honom att gå tillbaka till Mordokaj och säga: 11[11] »Bland alla folk i riket är det känt att varje man eller kvinna som går in till kungen på inre borggården utan att vara kallad är förlorad. Endast den som kungen sträcker sin gyllene spira mot får behålla livet. Själv har jag inte på trettio dagar varit kallad till kungen.«

12[12] När Achrathaios framförde vad Ester hade sagt till Mordokaj 13[13] bad han honom gå och svara henne: »Ester, tro inte att du ensam bland alla judar i riket skall komma undan. 14[14] Vägrar du lyda i denna stund kommer judarna att få hjälp och beskydd från annat håll, men du och din fars familj skall gå under. Kanske var det för denna stund du blev drottning.«

15[15] Då sände Ester budbäraren tillbaka till Mordokaj med detta svar: 16[16] »Samla genast judarna i Susa och håll fasta för min skull. Ni skall inte äta eller dricka på tre dygn, varken dag eller natt. Jag och mina tjänsteflickor skall också fasta. Sedan skall jag mot lagens bud gå till kungen, om det också kostar mig livet.« 17[17] Mordokaj gav sig i väg och gjorde precis som Ester hade sagt till honom.

C

Mordokajs bön

18[1] Och han tänkte på alla Herrens verk och bad:

19[2] »Herre, herre och konung, du härskar över alla, ty hela världsalltet lyder under dig, och ingen kan sätta sig emot om du vill rädda Israel. 20[3] Du har skapat himmel och jord och allt det underbara vi ser under himlen. 21[4] Du är allas herre, och ingen kan göra motstånd mot dig, mot Herren. 22[5] Du känner till allt, och du vet, Herre, att det inte var av förhävelse eller övermod eller högfärd som jag handlade som jag gjorde, när jag vägrade hylla den övermodige Haman — 23[6] jag skulle gärna ha kysst hans fotsulor för att rädda Israel. 24[7] Nej, jag handlade så för att inte ge en människa större ära än Gud. Jag kommer inte att tillbe någon annan än dig, min Herre, och det är inte av övermod jag handlar så.

25[8] Nu ber jag dig, Herre Gud, du konung, du Abrahams Gud: skona ditt folk, ty fienderna siktar till vår förintelse, deras önskan är att utplåna det folk som är din arvslott sedan begynnelsen. 26[9] Glöm inte bort din egendom, som du friköpte åt dig själv från Egypten. 27[10] Hör min bön, visa dig försonlig mot din arvslott och vänd vår sorg i glädje och fest, så att vi får leva och lovsjunga ditt namn, Herre; tysta inte de munnar som prisar dig.«

28[11] Och hela Israel stämde in med höga rop, ty de såg döden framför sig.

Esters bön

29[12] Drottning Ester tog sin tillflykt till Herren i den dödliga ångest som hade gripit henne. 30[13] Hon tog av sig sin drottningskrud och klädde sig i betryckets och sorgens dräkt. Hon smorde in sitt huvud med aska och träck i stället för med utsökt parfymerade oljor och vanskötte sin kropp och lät sitt okammade hår täcka allt det som hade varit smyckat till fest och glädje. 31[14] Och hon bad till Herren, Israels Gud:

»Min Herre, du vår konung, du är den ende; hjälp mig som är ensam och inte har någon hjälpare utom dig, 32[15] ty jag skall trotsa faran. 33[16] Alltsedan jag föddes har jag hört min familj och min stam berätta att du, Herre, avskilde Israel från alla andra folk och våra fäder från alla deras förfäder till att bli din eviga egendom och att du uppfyllde alla dina löften till dem. 34[17] Men nu har vi syndat mot dig, och du har prisgett oss åt våra fiender, 35[18] därför att vi dyrkade deras gudar; rättfärdig är du, Herre. 36[19] Och det är inte nog för dem att vi pinas av vårt slaveri, utan nu har de lagt händerna på sina avgudars händer och svurit 37[20] att sätta ditt uttalade beslut ur kraft, att förinta det folk som är din arvslott, att tysta de munnar som lovsjunger dig, att släcka glansen i ditt hus och glöden på ditt altare, 38[21] att förmå hedningarna att prisa tomma avgudars förtjänster och att skänka evig beundran åt en dödlig kung. 39[22] Överlämna inte din spira, Herre, åt dem som inte finns till. Låt inte våra fiender få skratta åt vår undergång, utan vänd deras planer mot dem själva och gör ett avskräckande exempel av den man som började förföljelsen mot oss. 40[23] Tänk på oss, Herre, och visa oss i nödens stund vem du är; ge mig mod, du gudarnas konung som härskar över alla välden. 41[24] Ge mig de rätta orden när jag står inför lejonet, och väck hans hat mot den man som bekämpar oss, så att han och alla likasinnade förgås. 42[25] Men rädda oss med din starka hand, och hjälp mig som är ensam och inte har någon annan än dig, Herre.

Du har kunskap om allt, 43[26] du vet hur jag avskyr att bli ärad av de laglösa och vilken vämjelse jag känner inför en oomskuren hednings bädd, vem han än må vara. 44[27] Du ser att jag är tvingad till det, du ser hur jag vämjes vid det höghetstecken jag bär på huvudet de dagar jag skall visa mig: det är lika vämjeligt för mig som en blodig binda, och aldrig bär jag det de dagar jag får vila. 45[28] Din tjänarinna har aldrig ätit vid Hamans bord, och jag har inte visat någon uppskattning av kungens fester eller druckit av offervinet. 46[29] Ingen glädje har din tjänarinna känt från dagen för sin upphöjelse och intill nu utom glädjen över dig, Herre, Abrahams Gud. 47[30] Gud, du som är starkare än alla, hör de förtvivlades rop, befria oss ur uslingarnas våld och gör mig fri från min skräck.«

5

Ester går till Artaxerxes

51[1] Den tredje dagen avslutade hon sin bön, tog av sig botdräkten och iförde sig all sin ståt. 2[2] När hon var färdigklädd åkallade hon den Gud och räddare som ser allt och tog sedan med sig de två tjänsteflickorna. 3[3] Den ena stödde hon sig på, svag som hon var, 4[4] den andra kom efter och bar hennes släp. 5[5] Hon kände skam trots sin strålande skönhet, hennes uppsyn var glad och älsklig men hennes hjärta var hopsnört av skräck. 6[6] Hon gick igenom alla dörrarna och stod så inför kungen. Han satt på den kungliga tronen, iförd all sin härskarprakt, höljd av guld och ädelstenar, och anblicken av honom var förfärande. 7[7] När han lyfte sitt majestätiskt lysande ansikte flammade hans blick av vrede. Då bleknade drottningen, hon sjönk kraftlös ihop och hängde över huvudet på flickan som gick framför henne. 8[8] Men Gud fick kungens sinne att vekna: full av oro störtade han upp från tronen, lyfte upp henne i sina armar tills hon kunde stå och talade vänligt och lugnande till henne: 9[9] »Vad är det, Ester? Jag är din vän. Var inte rädd, 10[10] du skall inte dö. Min förordning gäller bara vanligt folk. 11[11] Stig fram hit!« 12[12] Han lyfte den gyllene spiran och lät den beröra hennes hals, hälsade henne och sade: »Tala nu.« 13[13] Ester sade: »Du var som en ängel från Gud när jag såg dig, herre, och jag drabbades av fruktan för din härlighet. 14[14] Du är så vördnadsbjudande, herre, och ditt ansikte strålar av skönhet.« 15[15] Men medan hon talade segnade hon kraftlös ner, 16[16] kungen oroade sig för henne, och hela hovet försökte lugna henne.

5

17[3] »Vad vill du, Ester?« frågade kungen. »Vad önskar du? Du skall få det, om det så är halva mitt rike.« — 18[4] »I dag firar jag en högtidsdag«, svarade Ester. »Om det behagar dig, min konung, skall både du själv och Haman komma till den festmåltid som jag skall ordna i dag.« 19[5] Kungen sade: »Hämta genast hit Haman, så att vi kan göra Ester till viljes.«

Båda kom till måltiden som Ester inbjudit till, 20[6] och medan de drack tillsammans frågade kungen: »Vad är det, drottning Ester? Du skall få allt vad du ber om.« 21[7] Ester svarade: »Vad jag önskar och ber om är detta: 22[8] Om jag har vunnit din ynnest, min konung, skall du och Haman också i morgon komma till en festmåltid som jag ger för er; i morgon skall jag göra på samma sätt som i dag.«

Hamans fall och Mordokajs upphöjelse

23[9] Haman kom glad och upprymd ut från kungen, men då han fick se juden Mordokaj på borggården blev han ursinnig. 24[10] Vid hemkomsten kallade han på sina vänner och sin hustru Seresh. 25[11] För dem utbredde han sig över hur rik han var och vilken heder kungen hade visat honom då han gett honom den allra högsta rangen och lagt rikets styrelse i hans händer. 26[12] Och Haman fortsatte: »Jag var den ende som drottningen hade bjudit att tillsammans med kungen komma till festen, och jag är bjuden i morgon också. 27[13] Men jag finner inget nöje i detta så länge jag måste se den där juden Mordokaj på borggården.« 28[14] Då föreslog hans hustru Seresh och hans vänner: »Låt hugga till en påle, tjugofem meter hög, och be kungen i morgon bitti att Mordokaj hängs upp på den. Sedan kan du gå med kungen till festen och njuta av den.« Haman gillade förslaget, och pålen gjordes i ordning.

6

61[1] Den natten hindrade Herren kungen från att sova. Då sade han till sin sekreterare att hämta krönikan över hans regeringstid och läsa för honom ur den. 2[2] Han fann uppteckningen om hur Mordokaj för kung Artaxerxes hade avslöjat de två hovmännen som var kungens livvakter men försökte mörda honom. 3[3] Då frågade kungen: »Vad för ära eller lön har vi gett åt Mordokaj?« Och hans tjänare svarade: »Du har inte gett honom någonting.« 4[4] Medan kungen förhörde sig om Mordokajs lojala handlingssätt kom Haman in på borggården. »Vem står på borggården?« frågade kungen. Haman hade kommit dit för att be kungen låta hänga upp Mordokaj på pålen som han hade gjort i ordning. 5[5] »Det är Haman som står på borggården«, svarade tjänarna. »Kalla in honom«, sade kungen. 6[6] Och han frågade Haman: »Vad skall jag göra för den som jag vill ära?« Haman tänkte: »Den som kungen vill ära — kan det vara någon annan än jag?« 7[7] Och han svarade: »Om du vill ära någon, min konung, 8[8] så låt dina tjänare hämta en skrud av fint linne som du själv brukar bära och en häst som du själv brukar rida. 9[9] Lämna detta till en av dina förnämsta vänner och låt honom sätta skruden på den som vunnit din ynnest och hjälpa honom upp på hästen och ropa ut längs huvudgatan i staden: Se här vad som sker med dem som kungen ärar!« — 10[10] »Det var ett utmärkt förslag«, sade kungen till Haman. »Gör på det sättet med juden Mordokaj som tjänstgör i palatset. Glöm ingenting av det du har nämnt.«

11[11] Haman hämtade skrud och häst, satte skruden på Mordokaj, hjälpte honom upp på hästen och gick längs huvudgatan i staden medan han ropade: »Se här vad som sker med dem som kungen vill ära!«

12[12] Mordokaj återvände därefter till palatset, medan Haman gick tillbaka hem i sorg, med ansiktet dolt. 13[13] Han berättade för sin hustru Seresh och för sina vänner vad som hade hänt honom, och då sade vännerna och hustrun: »Om han är av judisk börd, denne Mordokaj som du nu fått falla ner för, blir det ditt fall. Du kommer aldrig att kunna försvara dig mot honom, ty den levande Guden är med honom.« 14[14] Medan de ännu talade kom hovmännen och bad Haman skynda sig till festmåltiden som Ester ordnat.