Bibel 2000 (B2000)
2

Ester blir kung Artaxerxes gemål

21[1] Sedan lade sig kungens vrede, men eftersom han kom ihåg vad Astin hade sagt och vilken dom han hade fällt över henne, ville han inte ha med henne att göra mer. 2[2] Kungens tjänare föreslog då att man skulle leta upp vackra orörda flickor åt honom. 3[3] Kungen skulle tillsätta lokala ämbetsmän i alla sitt rikes provinser och låta dem välja ut unga vackra jungfrur till hans harem i staden Susa. Där skulle de stå under uppsikt av den eunuck som var kungens haremsvakt; de skulle förses med oljor och få annan bruklig omvårdnad. 4[4] Den kvinna som behagade kungen mest skulle bli drottning i Astins ställe. Förslaget vann kungens gillande, och han följde det.

5[5] I staden Susa fanns en jude som hette Mordokaj, son till Jair, son till Shimi, son till Kish, av Benjamins stam. 6[6] Han hörde till de krigsfångar som kung Nebukadnessar av Babylon hade fört bort från Jerusalem. 7[7] Han hade ett fosterbarn som hette Ester och var dotter till hans farbror Amminadav; vid föräldrarnas död hade han tagit sig an henne för att senare göra henne till sin maka. Hon var en vacker flicka.

8[8] Då kungens förordning hade blivit känd blev många flickor förda till Susa och togs om hand av Gaj, och även Ester blev förd till Gaj, haremsvakten. 9[9] Flickan gjorde intryck på honom och vann hans välvilja. Han gav henne genast skönhetsmedlen, hennes bestämda underhåll och de sju flickor från palatset som hade avdelats åt henne. Både hon och hennes egna tjänsteflickor blev väl behandlade av honom i haremet. 10[10] Ester berättade inte vilket folk eller vilken släkt hon tillhörde, eftersom Mordokaj hade sagt åt henne att tiga med det. 11[11] Varje dag vandrade Mordokaj förbi haremsgården för att få reda på hur det skulle gå med Ester.

12[12] Då en flicka hade varit där i tolv månader var det dags för henne att komma in till kungen. Detta är den tid som hela skönhetskuren kräver: sex månaders behandling med myrraolja och sex månader med parfymer och andra skönhetsmedel. 13[13] När en flicka sedan skall komma in till kungen överlämnas hon åt en person som utsetts att följa henne från kungens harem till hans palats. 14[14] Hon går in där på kvällen och får följande morgon bege sig till den andra haremsavdelningen, som också förestås av kungens eunuck Gaj. Hon får inte komma in till kungen fler gånger, om inte denne särskilt kallar henne till sig.

15[15] Tiden närmade sig nu för Ester, dottern till Mordokajs farbror Amminadav, att komma in till kungen. Hon försummade ingenting av de förmaningar hon fått av eunucken som vaktade haremet; alla som såg henne blev betagna i henne. 16[16] Det var i årets tolfte månad, adar, det sjunde året kung Artaxerxes regerade, som Ester fick komma in till honom. 17[17] Kungen blev förälskad i henne, ja, hon vann hans ynnest framför alla de andra flickorna, och han krönte henne med drottningkronan. 18[18] Sedan höll han en fest i sju dagar för alla vännerna och för trupperna för att fira sitt bröllop med Ester, och han gav sina undersåtar en skattelindring.

19[19] Mordokaj tjänstgjorde nu i palatset. 20[20] Ester berättade inte vilken släkt hon tillhörde, ty Mordokaj hade förbjudit henne det men förmanat henne att frukta Gud och följa hans bud liksom då hon bodde hos honom. Och hon ändrade inte sin livsföring.

21[21] Men de båda hovmän som förde befälet över livvakten hade blivit så förbittrade över Mordokajs befordran att de sökte ett tillfälle att döda kung Artaxerxes. 22[22] Mordokaj fick upplysningar om detta och talade om det för Ester, som underrättade kungen om sammansvärjningen. 23[23] Kungen förhörde de båda hovmännen, och de blev hängda på påle. Sedan förordnade han att Mordokajs lojala handlingssätt skulle räddas undan glömskan genom en berömmande skildring, som skulle införlivas med det kungliga arkivet.

3

Haman planerar att utrota judarna

31[1] Någon tid senare hedrade kung Artaxerxes bougajern Haman, Hammedatas son: han befordrade honom och gav honom högre rang än någon av vännerna. 2[2] Alla vid hovet föll ner för honom i vördnad, så som kungen befallt. Men Mordokaj föll inte ner för honom. 3[3] Hovfolket frågade Mordokaj varför han trotsade kungens befallning. 4[4] Dag efter dag talade de med honom utan att han lyssnade till dem. Då underrättade de Haman om att Mordokaj bröt mot kungens påbud. Han hade sagt dem att han var jude.

5[5] När Haman fick veta att Mordokaj inte föll ner för honom blev han rasande 6[6] och satte sig i sinnet att utrota alla judar bland Artaxerxes undersåtar. 7[7] Det tolfte året Artaxerxes regerade anordnade Haman en lottdragning. Han kastade lott om dag och månad då han i ett enda slag skulle förgöra Mordokajs folk. Lotten föll på den fjortonde dagen i den månad som heter adar.

8[8] Haman gick till kung Artaxerxes och sade: »Det finns ett folk som bor utspritt bland de andra folken överallt i ditt rike. Deras lagar liknar inget annat folks, och kungens lagar rättar de sig inte efter. Det är mot dina intressen att låta dem hållas. 9[9] Om du finner det lämpligt, så utfärda ett påbud om att de skall förintas. Jag skall då betala 10 000 talenter silver till den kungliga skattkammaren.« 10[10] Då tog kungen av sig sin ring och gav den åt Haman, så att han kunde sätta sigill på ediktet mot judarna. 11[11] Och kungen sade till Haman: »Behåll pengarna, och gör vad du vill med folket!«

12[12] Den trettonde dagen i årets första månad inkallades kungens sekreterare, och efter Hamans anvisningar avfattade de en skrivelse till satraperna och guvernörerna i varje särskild provins från Indien ända till Etiopien, till alla de 127 provinserna och till de olika folkens guvernörer på deras eget språk. Skrivelsen utfärdades i kung Artaxerxes namn, 13[13] och brev sändes ut i hans rike med kurir. Hela det judiska folket skulle förintas på en och samma dag i årets tolfte månad, månaden adar, och deras egendom skulle tas som byte.

B

Ediktet mot judarna

14[1] Här följer en avskrift av brevet:

»Från storkonungen Artaxerxes till guvernörerna i de 127 provinserna från Indien ända till Etiopien med deras underlydande ståthållare.

15[2] Sedan jag blivit de många folkens härskare och fått väldet över hela världen, har jag — ingalunda förledd till övermod av min maktställning utan fastmer med mildhet och godhet som min ledstjärna — ständigt strävat efter att tillförsäkra mina undersåtar ett liv i ostörd ro, att skapa lugn i riket och möjlighet till samfärdsel ända till dess gränser och således på nytt trygga den av alla människor efterlängtade freden. 16[3] Men när vi frågade våra rådgivare hur detta mål skulle kunna uppnås, blev vi av Haman, en man som har utmärkt sig för gott omdöme i vår tjänst, som oföränderligt och med orubblig trohet ådagalagt lojalitet mot oss och som har förlänats rangen av den andre i riket, 17[4] informerade om att det bland alla jordens folk har nästlat sig in ett illasinnat släkte, som genom sina lagar står i motsättning till alla andra folk och som ständigt sätter sig över alla kungliga påbud för att göra våra berömvärda ansträngningar att hålla samman riket om intet.

18[5] Då vi sålunda insett att detta enda folk ständigt söker strid med alla människor, avviker genom främmande seder och livsföring och i sin illvilja mot vår regering gör den största skada, så att de till och med hotar rikets säkerhet, 19[6] förordnar vi härmed att samtliga de som utpekas för er i den av Haman, vår minister och andre fader, utfärdade skrivelsen, tillsammans med kvinnor och barn utan barmhärtighet eller förskoning skall utlämnas åt fullständig förintelse genom sina fienders svärd den fjortonde dagen i adar, den tolfte månaden, innevarande år, 20[7] så att vi för framtiden får fullständig ro och ordning i riket, sedan dessa nu som alltid illasinnade människor på en enda dag tvingats ner i dödsriket.«

3

21[14] Avskrifter av brevet anslogs i varje provins, och alla de olika folken fick order att vara beredda när dagen kom. 22[15] Saken blev snabbt känd också i Susa. Kungen och Haman satt och drack tillsammans, och i staden steg oron.

4

Mordokaj ber Ester vädja till kungen

41[1] När Mordokaj fick höra vad som höll på att ske rev han sönder sina kläder, höljde sig i säcktyg och strödde aska över sig. Han sprang ut och rusade längs stadens huvudgata och ropade högt: »De utplånar ett oskyldigt folk!« 2[2] Han fortsatte ända till Kungliga porten men stannade där, ty det var inte tillåtet för honom att gå in i palatset eftersom han var klädd i säck och aska. 3[3] I varje provins där förordningen anslogs blev det gråt, klagan och stor sorg bland judarna, och de gjorde sig bäddar av säck och aska. 4[4] Drottningens tjänsteflickor och hovmän gick och rapporterade för henne. När hon hörde vad som skett blev hon förfärad och sände folk till Mordokaj med kläder som han skulle ha på sig i stället för säcktyget. Men han lydde inte. 5[5] Då kallade Ester till sig sin eunuck Achrathaios, som hade ställts i hennes tjänst, och sände honom för att skaffa henne närmare upplysningar av Mordokaj. 7[7] Mordokaj berättade vad som hade hänt och hur Haman hade lovat kungen 10 000 talenter till skattkammaren för att få förinta judarna. 8[8] Han gav också Achrathaios en avskrift av kungörelsen som anslagits i Susa angående utrotningen, för att han skulle visa den för Ester. Han skulle säga åt henne att gå till kungen och beveka honom att skona folket. »Kom ihåg den tid då du levde i enkla förhållanden och blev försörjd av mig«, sade han. »Haman, kungens närmaste man, har baktalat oss och döden hotar. Åkalla Herren, tala för oss hos kungen och rädda oss från döden!«

9[9] Då Achrathaios kom och framförde allt detta till Ester 10[10] sade hon åt honom att gå tillbaka till Mordokaj och säga: 11[11] »Bland alla folk i riket är det känt att varje man eller kvinna som går in till kungen på inre borggården utan att vara kallad är förlorad. Endast den som kungen sträcker sin gyllene spira mot får behålla livet. Själv har jag inte på trettio dagar varit kallad till kungen.«

12[12] När Achrathaios framförde vad Ester hade sagt till Mordokaj 13[13] bad han honom gå och svara henne: »Ester, tro inte att du ensam bland alla judar i riket skall komma undan. 14[14] Vägrar du lyda i denna stund kommer judarna att få hjälp och beskydd från annat håll, men du och din fars familj skall gå under. Kanske var det för denna stund du blev drottning.«

15[15] Då sände Ester budbäraren tillbaka till Mordokaj med detta svar: 16[16] »Samla genast judarna i Susa och håll fasta för min skull. Ni skall inte äta eller dricka på tre dygn, varken dag eller natt. Jag och mina tjänsteflickor skall också fasta. Sedan skall jag mot lagens bud gå till kungen, om det också kostar mig livet.« 17[17] Mordokaj gav sig i väg och gjorde precis som Ester hade sagt till honom.

C

Mordokajs bön

18[1] Och han tänkte på alla Herrens verk och bad:

19[2] »Herre, herre och konung, du härskar över alla, ty hela världsalltet lyder under dig, och ingen kan sätta sig emot om du vill rädda Israel. 20[3] Du har skapat himmel och jord och allt det underbara vi ser under himlen. 21[4] Du är allas herre, och ingen kan göra motstånd mot dig, mot Herren. 22[5] Du känner till allt, och du vet, Herre, att det inte var av förhävelse eller övermod eller högfärd som jag handlade som jag gjorde, när jag vägrade hylla den övermodige Haman — 23[6] jag skulle gärna ha kysst hans fotsulor för att rädda Israel. 24[7] Nej, jag handlade så för att inte ge en människa större ära än Gud. Jag kommer inte att tillbe någon annan än dig, min Herre, och det är inte av övermod jag handlar så.

25[8] Nu ber jag dig, Herre Gud, du konung, du Abrahams Gud: skona ditt folk, ty fienderna siktar till vår förintelse, deras önskan är att utplåna det folk som är din arvslott sedan begynnelsen. 26[9] Glöm inte bort din egendom, som du friköpte åt dig själv från Egypten. 27[10] Hör min bön, visa dig försonlig mot din arvslott och vänd vår sorg i glädje och fest, så att vi får leva och lovsjunga ditt namn, Herre; tysta inte de munnar som prisar dig.«

28[11] Och hela Israel stämde in med höga rop, ty de såg döden framför sig.

Esters bön

29[12] Drottning Ester tog sin tillflykt till Herren i den dödliga ångest som hade gripit henne. 30[13] Hon tog av sig sin drottningskrud och klädde sig i betryckets och sorgens dräkt. Hon smorde in sitt huvud med aska och träck i stället för med utsökt parfymerade oljor och vanskötte sin kropp och lät sitt okammade hår täcka allt det som hade varit smyckat till fest och glädje. 31[14] Och hon bad till Herren, Israels Gud:

»Min Herre, du vår konung, du är den ende; hjälp mig som är ensam och inte har någon hjälpare utom dig, 32[15] ty jag skall trotsa faran. 33[16] Alltsedan jag föddes har jag hört min familj och min stam berätta att du, Herre, avskilde Israel från alla andra folk och våra fäder från alla deras förfäder till att bli din eviga egendom och att du uppfyllde alla dina löften till dem. 34[17] Men nu har vi syndat mot dig, och du har prisgett oss åt våra fiender, 35[18] därför att vi dyrkade deras gudar; rättfärdig är du, Herre. 36[19] Och det är inte nog för dem att vi pinas av vårt slaveri, utan nu har de lagt händerna på sina avgudars händer och svurit 37[20] att sätta ditt uttalade beslut ur kraft, att förinta det folk som är din arvslott, att tysta de munnar som lovsjunger dig, att släcka glansen i ditt hus och glöden på ditt altare, 38[21] att förmå hedningarna att prisa tomma avgudars förtjänster och att skänka evig beundran åt en dödlig kung. 39[22] Överlämna inte din spira, Herre, åt dem som inte finns till. Låt inte våra fiender få skratta åt vår undergång, utan vänd deras planer mot dem själva och gör ett avskräckande exempel av den man som började förföljelsen mot oss. 40[23] Tänk på oss, Herre, och visa oss i nödens stund vem du är; ge mig mod, du gudarnas konung som härskar över alla välden. 41[24] Ge mig de rätta orden när jag står inför lejonet, och väck hans hat mot den man som bekämpar oss, så att han och alla likasinnade förgås. 42[25] Men rädda oss med din starka hand, och hjälp mig som är ensam och inte har någon annan än dig, Herre.

Du har kunskap om allt, 43[26] du vet hur jag avskyr att bli ärad av de laglösa och vilken vämjelse jag känner inför en oomskuren hednings bädd, vem han än må vara. 44[27] Du ser att jag är tvingad till det, du ser hur jag vämjes vid det höghetstecken jag bär på huvudet de dagar jag skall visa mig: det är lika vämjeligt för mig som en blodig binda, och aldrig bär jag det de dagar jag får vila. 45[28] Din tjänarinna har aldrig ätit vid Hamans bord, och jag har inte visat någon uppskattning av kungens fester eller druckit av offervinet. 46[29] Ingen glädje har din tjänarinna känt från dagen för sin upphöjelse och intill nu utom glädjen över dig, Herre, Abrahams Gud. 47[30] Gud, du som är starkare än alla, hör de förtvivlades rop, befria oss ur uslingarnas våld och gör mig fri från min skräck.«