Bibel 2000 (B2000)
4

41Vidare såg jag alla de våldsdåd som begås under solen:

de förtryckta gråter

men ingen tröstar dem,

förtryckaren övar våld mot dem

men ingen hjälper dem.

2Jag sade: De döda, som redan gått bort, är lyckligare än de levande, som ännu är kvar i livet. 3Men lyckligast är den som ännu inte är till, den som sluppit se allt det onda som sker under solen.

4Jag såg att all strävan och all framgång bottnar i den enes avund mot den andre. Även detta är tomhet, ett jagande efter vind.

5Dåren sitter med händerna i kors

och tär på sitt eget hull.

6Bättre en handfull i lugn och ro

än två händer fulla och mycket möda,

ett jagande efter vind.

7Jag såg ännu mer av tomheten under solen: 8en man står helt ensam, har varken son eller bror. Ändå är det ingen måtta på hans möda, och han spanar alltid lika girigt efter rikedom. »Men för vem sliter jag och nekar mig livets goda?« Även detta är tomhet och ett eländigt arbete.

9Bättre två än en, de får riklig lön för sin möda. 10Om de faller kan de hjälpa varandra upp. Men ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp. 11Likaså: om två sover tillsammans har de det varmt, men hur skall den ensamme hålla sig varm?

12Där en blir övermannad kan två hålla stånd, och tredubbel tråd brister inte så snart.

13Bättre en pojke, fattig och förståndig,

än en kung som är gammal och dåraktig,

en som inte längre har vett att ta varning.

14Ty från fängelsehålan steg han till kungatronen, fast han föddes fattig i sitt rike. 15Jag såg allt levande som vandrar under solen sluta upp kring den unge tronföljaren, som skulle träda i den andres ställe. 16Oändligt stor var den skara han ledde. Ändå är han inte till någon glädje för senare släkten. Även detta är tomhet, ett jagande efter vind.

Vakta din tunga!

17Tänk dig för när du går till Guds hus. Att gå dit för att lyssna är bättre än att offra som dårarna gör; i sin okunnighet handlar de illa.

5

51Var inte för snar att tala, säg ingenting förhastat inför Gud — han är i himlen och du på jorden. Låt därför dina ord vara få.

2Drömmar föds av mycket arbete,

dåraktighet av mycket prat.

3När du ger Gud ett löfte, så dröj inte att infria det, han har inget fördrag med dårar: håll alltså vad du lovar! 4Bättre ingenting lova än lova och ingenting hålla. 5Låt inte din tunga förleda dig till synd, och säg inte till Guds sändebud: »Det var ett misstag!« Låt inte dina ord dra Guds vrede över dig, så att han förstör allt vad du har gjort. 6Mitt i alla drömmar, all tomhet, alla ord: Frukta Gud!

7Om du i din del av landet ser den fattige förtryckas och lag och rätt förtrampas, bli inte förvånad: den ene makthavaren bevakar den andre, och över dem sitter flera med makt. 8[---]

Gods och guld

9Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Även detta är tomhet. 10Ju större förmögenhet, desto fler som tär på den. Vilken glädje ger den ägaren annat än ögats glädje? 11God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.

12Jag har sett något ont och plågsamt under solen: hopsparad rikedom blir sin ägares olycka. 13Trots hans tunga arbete går rikedomen förlorad, och får han då en son har han inget att ge honom. 14Lika naken som han kom till världen går han åter bort: så som han kom, så skall han gå. Ingenting får han ta med sig på färden av allt vad han med möda har förvärvat. 15Ja, detta är något ont och plågsamt: sådan han kom får han gå härifrån. Vad har han för glädje av sin strävan efter vind? 16Alla hans dagar är mörker och sorg, djupaste missmod, sjukdom och förbittring.

17Jag har också sett något annat: det är gott och skönt för människan att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda under solen, de dagar som Gud har gett henne att leva. Det är hennes beskärda del. 18När Gud ger en människa gods och guld och förmåga att njuta av det, ta ut sin del och vara glad under sin möda, då är det en gåva från Gud. 19Hon tänker knappt på hur livsdagen förrinner, ty hon har fullt upp med den glädje Gud ger.

6

61Det finns ett ont som jag har sett under solen, och tungt vilar det på människan: 2det är då Gud har gett någon gods och guld och ära, så att ingenting fattas av allt som han åtrår, men inte låter honom njuta av det; det får i stället en främling göra. Detta är tomhet och en svår plåga.

3En man kan få hundra barn och leva otaliga år, men om han aldrig blir tillfredsställd i livet, hur länge han än lever, och kanske inte ens får en grav, då säger jag: Ett dödfött barn är lyckligare! 4Förgäves kom det till världen, in i mörkret går det, och i mörker höljs dess namn. 5Det har inte sett solen och det anar ingenting, men dess ro är djupare än hans. 6Om han än lever i tusen år, två gånger om, får han ändå aldrig njuta livets goda. Alla kommer ju till en och samma plats.

7Människan sliter ständigt för bröd,

men hungern blir aldrig stillad.

8Vilken fördel har den vise framför dåren? Vad hjälper det den fattige att veta hur man möter livet?

9Bättre vad ögonen ser

än vad åtrån söker.

Även detta är tomhet, ett jagande efter vind.

Lycka och olycka

10Allt som finns till har redan fått sitt namn, och människans lott är bestämd. Hon kan inte gå till rätta med den som är starkare. 11Ju fler ord, desto större tomhet. Vad gagnar det människan?