Bibel 2000 (B2000)
32

321Lyssna, himmel, när jag talar,

må jorden höra mina ord!

2Som strömmande regn är min lära,

som daggen faller mina ord,

som skurar över grönska,

som duggregn över gräs.

3Herrens ära vill jag förkunna.

Prisa vår Guds storhet!

4Han är vår klippa,

hans verk är utan brist,

hans vägar alltid de rätta.

Han är en trofast Gud, fri från allt ont,

han är rättfärdig och rättvis.

5Med tiden sveks han av sina barn,

ett falskt och bakslugt släkte.

6Är det så du lönar Herren,

du vettlösa, dåraktiga folk?

Är han inte din fader och skapare,

han som gjorde dig, som formade dig?

7Tänk på svunna tider,

framfarna släktens år.

Fråga din far, han kan berätta,

de gamla, de vet att förklara.

8När den Högste gav land åt folken

och skilde dem från varandra,

när han fördelade deras områden

efter gudasönernas antal,

9då blev Jakob Herrens andel,

Israel hans arv och egendom.

10Han fann honom i öknen,

i den ödsliga, ylande ödemarken.

Han gav honom värn och vård,

skyddade honom som sin ögonsten.

11Som en örn lockar ungarna ur redet

och sedan svävar över dem,

så bredde han ut sina vingar

och bar honom på sin rygg.

12Herren ensam visade vägen,

ingen annan, främmande gud.

13Han förde honom fram över landets höjder

och lät honom äta av åkerns gröda,

mättade honom med honung från bergen,

olja från flinthårda klippan,

14grädde från korna, mjölk från fåren,

fett från lammen,

baggar och bockar från Bashan

och det allra finaste vete.

Druvans blod blev ditt vin.

Jakob åt och blev mätt.

15Men när Jeshurun blev fet slog han bakut —

du blev fet, du blev tjock och stinn.

Han övergav Gud, sin skapare,

förkastade sin räddande klippa.

16De retade hans svartsjuka med främmande gudar,

de väckte hans vrede med vidrigheter.

17De offrade åt demoner som inte är gudar,

åt gudar som var okända för dem,

nya gudar som nyss hade kommit,

obekanta för era fäder.

18Klippan, ditt ursprung, försummade du,

du glömde den Gud som gav dig liv.

19I vrede över vad han såg

förkastade Herren sina söner och döttrar.

20Han sade: »Jag skall dölja mitt ansikte,

jag vill se hur det går för dem då,

för detta svekfulla släkte,

barn som ingen kan lita på.

21De retade mig med gudar som inte är gudar,

väckte min vrede med sina beläten.

Jag skall reta dem med ett folk som inte är ett folk,

väcka deras vrede med vettvillingar.

22Min vrede har tänt en eld,

en eld som tränger till dödsrikets djup.

Den förtär jorden och dess gröda,

bränner bergen ända till grunden.

23Jag skall överhopa dem med olyckor,

skjuta alla mina pilar mot dem.

24De skall förtvina av hunger,

förtäras av pest och pinande farsot.

Jag släpper lös rovdjur med vassa tänder

och krälande, giftiga ormar.

25Ute skall svärdet härja,

inomhus skräcken,

bland ynglingar och flickor,

spädbarn och grånade män.

26Jag skulle vilja krossa dem

och utplåna minnet av dem,

27men jag fruktar fiendens hån,

att motståndarna skulle ta miste

och tro att det var deras egen styrka

och inte Herren som gjorde det.«

28Det är ett folk som inte lyder råd,

ett folk som saknar insikt.

29Om de vore förståndiga,

skulle de begripa det som skett

och inse vad som väntar dem.

30Hur kan en man slå tusen på flykten

eller två jaga bort tio tusen,

om inte Herren hade sålt dem,

deras klippa hade utlämnat dem?

31Våra fienders klippa är inte som vår,

om detta kan de själva döma.

32Deras vinstock kommer från Sodom

och har vuxit på Gomorras terrasser.

Deras druvor är giftiga druvor,

klasar med bitter smak.

33Deras vin är ormgift,

kobrors frätande etter.

34»Allt har jag sparat hos mig,

det är förseglat i mina förråd,

35tills vedergällningens dag är inne,

hämndens dag, då de vacklar.

Deras olycksdag är nära,

det som väntar dem kommer snart.«

36Ja, Herren skaffar rätt åt sitt folk

och förbarmar sig över sina tjänare,

då han ser att de inte orkar mer,

att det är ute med hög som låg.

37Då frågar han: »Var är deras gudar,

klippan som var deras tillflykt,

38de som åt fettet vid deras slaktoffer

och drack vinet vid deras dryckesoffer?

Må de gripa in och hjälpa er,

låt dem ge er skydd!

39Vet att jag är Gud,

jag och ingen annan.

Det är jag som ger död och liv,

jag som sårar och läker,

ingen kan rycka något ur min hand.

40Jag lyfter handen mot himlen

och säger: Så sant jag lever i evighet

41skall jag vässa mitt blixtrande svärd

och gripa mitt koger.

Jag skall hämnas på mina fiender

och straffa alla som hatar mig.

42Mina pilar skall berusas av blod,

av blod från fallna och fångar,

mitt svärd skall äta köttet

av fiendens trotsiga ledare.«

43Så jubla, du himmel, med hans folk,

och hylla honom, alla gudar,

ty han hämnar sina söners blod,

han tar hämnd på sina fiender

och straffar sina motståndare.

Han renar landet åt sitt folk.

44Tillsammans med Hosea, Nuns son, ställde sig Mose inför folket och framförde hela denna sång.

Slutord från Mose till folket och från Herren till Mose

45När Mose hade avslutat detta tal till hela Israel 46sade han till folket: »Alla de varningsord som jag nu har gett er skall ni lägga på hjärtat, så att ni kan lära era barn att troget följa allt som står i denna lag. 47Det är inga tomma ord, det gäller livet för er. Om ni följer dessa ord får ni leva länge i det land som ni tar i besittning när ni går över Jordan.«

48Samma dag talade Herren till Mose: 49»Gå upp i Avarimbergen här, till berget Nebo, som ligger i Moab mitt emot Jeriko, och se ut över Kanaans land, som jag skall göra till israeliternas egendom. 50Där uppe på berget skall du dö och förenas med dina fäder, liksom din bror Aron dog på berget Hor och förenades med sina fäder, 51detta därför att ni var trolösa mot mig vid Merivavattnet i Kadesh i Sinöknen och inte höll mig helig bland israeliterna. 52Du skall få se landet på avstånd, men du får inte komma in i det land som jag skall ge israeliterna.«

33

Moses välsignelse

331Detta är den välsignelse som gudsmannen Mose gav israeliterna före sin död. 2Han sade:

Herren kommer från Sinai,

från Seir går han upp över sitt folk,

från berget Paran träder han fram i glans.

Han närmar sig från Kadeshöknen,

han går längs Moabs branter.

3Du älskar stammarna

och har alla heliga i din hand.

[---]

4Mose gav oss en lag.

Jakobs församling är Herrens egendom.

5Han blev Jeshuruns konung

när folkets hövdingar samlades,

alla Israels stammar.

6Ruben skall leva och inte dö,

men hans män skall inte bli många.

7Och om Juda sade han detta:

Herre, hör Judas rop,

låt honom förenas med sitt folk

som han har kämpat för.

Hjälp honom mot hans fiender!

8Om Levi sade han:

Åt Levi dina tummim,

dina urim åt din trofaste,

som du satte på prov vid Massa

och utmanade vid Merivavattnet.

9»Jag har aldrig sett dem«,

sade han om sin far och mor.

Han kändes inte vid sina bröder

och ville inte veta av sina barn.

Nej, Levis stam har följt ditt ord

och hållit förbundet med dig.

10De lär Jakob dina föreskrifter,

de lär Israel din lag.

De låter offerrök stiga till din näsa

och lägger heloffer på ditt altare.

11Herre, välsigna hans kraft,

låt allt han gör behaga dig!

Krossa hans motståndares höfter,

hans fiender skall inte resa sig igen.

12Om Benjamin sade han:

Den Herren älskar lever i frid.

Herren skyddar honom alltid,

han bor bland Benjamins kullar.

13Om Josef sade han:

Herren har välsignat hans land

med rikedomar från himlen därovan

och från djupet som vilar därnedan,

14med rikedomar som mognar i solen,

som växer månad för månad,

15med det bästa från de urgamla bergen,

med de eviga höjdernas skatter,

16med alla rikedomar jorden ger —

gåvor från honom som var i törnbusken.

Låt allt detta hopas över Josefs huvud,

över hjässan på fursten bland bröder.

17Ståtlig är han, tjurens förstfödde.

Hans horn är som vildoxens horn,

med dem kan han stånga folken,

alla som finns på jorden.

Så gör Efraims tiotusenden

och Manasses tusenden.

18Om Sebulon sade han:

Gläd dig, Sebulon, när du ger dig ut,

och du, Isaskar, i dina tält!

19De bjuder stammarna till berget,

där de offrar rätta offer.

De närs av havets överflöd

och sandens gömda skatter.

20Om Gad sade han:

Lovad vare han som ger livsrum åt Gad!

Som ett lejon är Gad där han bor,

han söndersliter bog och huvud.

21Han utsåg den bästa delen åt sig,

ett land som anstår en härskare.

När folkets hövdingar samlades

lät han Herrens rättvisa råda

och fällde domar i Israel.

22Om Dan sade han:

Dan är ett ungt lejon

som störtar fram från Bashan.

23Om Naftali sade han:

Naftali, mättad av nåd

och fylld av Herrens välsignelse,

får land i väster och söder.

24Om Asher sade han:

Mest välsignad av sönerna är Asher.

Må hans bröder älska honom,

må han få vada i olja.

25Dina reglar skall vara av järn och brons,

må din kraft bestå i alla dina dagar.

26Ingen är som Jeshuruns Gud.

Han rider över himlen för att hjälpa dig,

majestätiskt rider han på moln.

27Där uppe är urtidens Gud,

hit ner når den Eviges armar.

Han drev bort dina fiender

och sade: Förinta dem!

28Så fick Israel bo i trygghet,

Jakob fick leva i ostörd ro

i ett land med säd och vin,

under en himmel som skänker dagg.

29Lyckliga Israel, vem är som du?

Du är ett folk som får hjälp av Herren,

din skyddande sköld, ditt segrande svärd.

Dina fiender skall krypa för dig,

i triumf skall du gå fram över deras höjder.

34

Moses död

341Mose gick från Moabs hedar upp till berget Nebo, högst uppe på Pisga, som ligger mitt emot Jeriko, och Herren visade honom hela landet: Gilead ända till Dan, 2hela Naftali, vidare Efraims och Manasses land och hela Judas land ända till havet i väster, 3Negevöknen och Jordanslätten, dalen där Jeriko, Palmstaden, ligger, och ända ner till Soar. 4Herren sade till honom: »Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras efterkommande. Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit.«

5Där i Moab dog Herrens tjänare Mose, så som Herren hade sagt. 6Han begravde honom i dalen mitt emot Bet Pegor i Moab; än i dag vet ingen var graven finns. 7Mose var hundratjugo år gammal när han dog, men hans ögon hade inte försvagats, och hans kraft hade inte sinat. 8Israeliterna begrät Mose och sörjde honom i trettio dagar på Moabs hedar, tills sorgetiden var slut.

9Josua, Nuns son, hade fyllts av vishetens ande när Mose lade sina händer på honom. Israeliterna lyssnade på honom och gjorde som Herren hade befallt Mose.

10Aldrig mer har det i Israel framträtt en sådan profet som Mose, som Herren mötte ansikte mot ansikte: 11minns alla de tecken och under som Herren sände honom att göra i Egypten, med farao och hela hans hov och hela hans land, 12och alla de skräckinjagande stordåd som Mose utförde med sin starka hand i hela Israels åsyn.