Bibel 2000 (B2000)
32

321Lyssna, himmel, när jag talar,

må jorden höra mina ord!

2Som strömmande regn är min lära,

som daggen faller mina ord,

som skurar över grönska,

som duggregn över gräs.

3Herrens ära vill jag förkunna.

Prisa vår Guds storhet!

4Han är vår klippa,

hans verk är utan brist,

hans vägar alltid de rätta.

Han är en trofast Gud, fri från allt ont,

han är rättfärdig och rättvis.

5Med tiden sveks han av sina barn,

ett falskt och bakslugt släkte.

6Är det så du lönar Herren,

du vettlösa, dåraktiga folk?

Är han inte din fader och skapare,

han som gjorde dig, som formade dig?

7Tänk på svunna tider,

framfarna släktens år.

Fråga din far, han kan berätta,

de gamla, de vet att förklara.

8När den Högste gav land åt folken

och skilde dem från varandra,

när han fördelade deras områden

efter gudasönernas antal,

9då blev Jakob Herrens andel,

Israel hans arv och egendom.

10Han fann honom i öknen,

i den ödsliga, ylande ödemarken.

Han gav honom värn och vård,

skyddade honom som sin ögonsten.

11Som en örn lockar ungarna ur redet

och sedan svävar över dem,

så bredde han ut sina vingar

och bar honom på sin rygg.

12Herren ensam visade vägen,

ingen annan, främmande gud.

13Han förde honom fram över landets höjder

och lät honom äta av åkerns gröda,

mättade honom med honung från bergen,

olja från flinthårda klippan,

14grädde från korna, mjölk från fåren,

fett från lammen,

baggar och bockar från Bashan

och det allra finaste vete.

Druvans blod blev ditt vin.

Jakob åt och blev mätt.

15Men när Jeshurun blev fet slog han bakut —

du blev fet, du blev tjock och stinn.

Han övergav Gud, sin skapare,

förkastade sin räddande klippa.

16De retade hans svartsjuka med främmande gudar,

de väckte hans vrede med vidrigheter.

17De offrade åt demoner som inte är gudar,

åt gudar som var okända för dem,

nya gudar som nyss hade kommit,

obekanta för era fäder.

18Klippan, ditt ursprung, försummade du,

du glömde den Gud som gav dig liv.

19I vrede över vad han såg

förkastade Herren sina söner och döttrar.

20Han sade: »Jag skall dölja mitt ansikte,

jag vill se hur det går för dem då,

för detta svekfulla släkte,

barn som ingen kan lita på.

21De retade mig med gudar som inte är gudar,

väckte min vrede med sina beläten.

Jag skall reta dem med ett folk som inte är ett folk,

väcka deras vrede med vettvillingar.

22Min vrede har tänt en eld,

en eld som tränger till dödsrikets djup.

Den förtär jorden och dess gröda,

bränner bergen ända till grunden.

23Jag skall överhopa dem med olyckor,

skjuta alla mina pilar mot dem.

24De skall förtvina av hunger,

förtäras av pest och pinande farsot.

Jag släpper lös rovdjur med vassa tänder

och krälande, giftiga ormar.

25Ute skall svärdet härja,

inomhus skräcken,

bland ynglingar och flickor,

spädbarn och grånade män.

26Jag skulle vilja krossa dem

och utplåna minnet av dem,

27men jag fruktar fiendens hån,

att motståndarna skulle ta miste

och tro att det var deras egen styrka

och inte Herren som gjorde det.«

28Det är ett folk som inte lyder råd,

ett folk som saknar insikt.

29Om de vore förståndiga,

skulle de begripa det som skett

och inse vad som väntar dem.

30Hur kan en man slå tusen på flykten

eller två jaga bort tio tusen,

om inte Herren hade sålt dem,

deras klippa hade utlämnat dem?

31Våra fienders klippa är inte som vår,

om detta kan de själva döma.

32Deras vinstock kommer från Sodom

och har vuxit på Gomorras terrasser.

Deras druvor är giftiga druvor,

klasar med bitter smak.

33Deras vin är ormgift,

kobrors frätande etter.

34»Allt har jag sparat hos mig,

det är förseglat i mina förråd,

35tills vedergällningens dag är inne,

hämndens dag, då de vacklar.

Deras olycksdag är nära,

det som väntar dem kommer snart.«

36Ja, Herren skaffar rätt åt sitt folk

och förbarmar sig över sina tjänare,

då han ser att de inte orkar mer,

att det är ute med hög som låg.

37Då frågar han: »Var är deras gudar,

klippan som var deras tillflykt,

38de som åt fettet vid deras slaktoffer

och drack vinet vid deras dryckesoffer?

Må de gripa in och hjälpa er,

låt dem ge er skydd!

39Vet att jag är Gud,

jag och ingen annan.

Det är jag som ger död och liv,

jag som sårar och läker,

ingen kan rycka något ur min hand.

40Jag lyfter handen mot himlen

och säger: Så sant jag lever i evighet

41skall jag vässa mitt blixtrande svärd

och gripa mitt koger.

Jag skall hämnas på mina fiender

och straffa alla som hatar mig.

42Mina pilar skall berusas av blod,

av blod från fallna och fångar,

mitt svärd skall äta köttet

av fiendens trotsiga ledare.«

43Så jubla, du himmel, med hans folk,

och hylla honom, alla gudar,

ty han hämnar sina söners blod,

han tar hämnd på sina fiender

och straffar sina motståndare.

Han renar landet åt sitt folk.

44Tillsammans med Hosea, Nuns son, ställde sig Mose inför folket och framförde hela denna sång.

Slutord från Mose till folket och från Herren till Mose

45När Mose hade avslutat detta tal till hela Israel 46sade han till folket: »Alla de varningsord som jag nu har gett er skall ni lägga på hjärtat, så att ni kan lära era barn att troget följa allt som står i denna lag. 47Det är inga tomma ord, det gäller livet för er. Om ni följer dessa ord får ni leva länge i det land som ni tar i besittning när ni går över Jordan.«

48Samma dag talade Herren till Mose: 49»Gå upp i Avarimbergen här, till berget Nebo, som ligger i Moab mitt emot Jeriko, och se ut över Kanaans land, som jag skall göra till israeliternas egendom. 50Där uppe på berget skall du dö och förenas med dina fäder, liksom din bror Aron dog på berget Hor och förenades med sina fäder, 51detta därför att ni var trolösa mot mig vid Merivavattnet i Kadesh i Sinöknen och inte höll mig helig bland israeliterna. 52Du skall få se landet på avstånd, men du får inte komma in i det land som jag skall ge israeliterna.«