Bibel 2000 (B2000)
30

Den kommande omvändelsen

301När allt detta når dig, de välsignelser och förbannelser som jag ställer dig inför, och du besinnar dig, var du än bor bland alla de folk till vilka Herren, din Gud, har fördrivit dig, 2så att du vänder tillbaka till Herren, din Gud, och lyssnar till honom av hela ditt hjärta och med hela din själ, både du och dina barn, alldeles så som jag i dag befaller dig, 3då skall Herren, din Gud, vända ditt öde och förbarma sig över dig. Herren, din Gud, skall åter samla in dig från alla de folk bland vilka han har skingrat dig. 4Även om du har fördrivits till världens ände skall Herren, din Gud, samla in dig och hämta dig därifrån. 5Herren, din Gud, skall föra dig till det land som dina fäder fick som egendom. Du skall ta det i besittning, och han skall låta det gå dig väl och göra dig talrik, mer än dina fäder. 6Herren, din Gud, skall omskära ditt och dina efterkommandes hjärtan, så att du älskar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ. Då kommer du att få leva. 7Herren, din Gud, skall lägga alla förbannelserna på dina fiender och på dem som hatar och förföljer dig. 8Då skall du åter lyssna till Herren och lyda alla hans bud, som jag i dag ger dig. 9Herren, din Gud, skall skänka dig allt gott i överflöd genom allt du gör, genom de barn du får, de djur som föds och den skörd du bärgar. Ty liksom Herren gladde sig över dina fäder skall han åter glädja sig över dig och låta det gå dig väl 10när du lyssnar till Herren, din Gud, och följer hans bud och stadgar, allt som har skrivits ner i denna lagbok, och när du vänder tillbaka till Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ.

11Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. 12Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? 13Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? 14Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den.

Valet mellan liv och död

15Se, jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka. 16Om du lyssnar till Herrens, din Guds, bud, som jag i dag ger dig, och om du älskar Herren, din Gud, vandrar hans vägar och följer hans bud, stadgar och föreskrifter, då skall du få leva och bli talrik, och Herren, din Gud, skall välsigna dig i det land som du kommer till och tar i besittning. 17Men om du stänger ditt hjärta och inte vill lyssna utan låter dig förledas att tillbe andra gudar och tjäna dem, 18då säger jag er i dag att ni skall förintas. Ni får inte leva länge i det land som du kommer till och tar i besittning när du går över Jordan. 19Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. 20Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.

31

Mose förbereder sin bortgång

311När Mose hade avslutat detta tal till hela Israel 2sade han till folket: »Jag är nu hundratjugo år gammal och kan inte längre leda er. Och Herren har sagt till mig: ’Du kommer inte att gå över denna flod, över Jordan.’ 3Men Herren, er Gud, skall gå först och krossa folken, så att ni kan fördriva dem. Josua skall gå först, så som Herren har sagt. 4Och Herren skall göra med dem som han gjorde med de amoreiska kungarna Sichon och Og, som han krossade, och så som han gjorde med deras land. 5Herren skall överlämna dem åt er, och ni skall göra med dem alldeles som jag har befallt er. 6Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig.«

7Så kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför alla israeliterna: »Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom. 8Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!«

9Sedan skrev Mose ner denna lag och gav den till prästerna, Levis söner, som bar Herrens förbundsark, och till alla Israels äldste. 10Och Mose gav dem dessa anvisningar: »Vart sjunde år, vid den bestämda tiden, under avskrivningsåret, vid lövhyddefesten, 11då hela Israel träder fram inför Herren, din Gud, på den plats som han väljer ut, skall du läsa denna lag, så att hela Israel får höra den. 12Samla då hela folket, män, kvinnor och barn, och de invandrare som finns i dina städer, så att alla får lyssna och lära sig att frukta Herren, er Gud, och troget följa allt som står i denna lag. 13Även barnen, som ännu inte känner till den, skall lyssna, så att de lär sig att frukta Herren, er Gud, så länge ni lever i det land ni tar i besittning när ni går över Jordan.«

Herren ger Mose sången om Israel

14Herren sade till Mose: »Tiden för din död närmar sig. Kalla till dig Josua och ställ er sedan i uppenbarelsetältet, så skall jag ge honom hans uppdrag.« Mose och Josua gick, och de ställde sig i uppenbarelsetältet. 15Där visade sig Herren i en molnpelare, som stannade vid ingången till tältet.

16Herren sade till Mose: »När du har gått till vila hos dina fäder kommer detta folk att vara otroget med de främmande gudarna i det land de nu kommer till, de skall överge mig och bryta det förbund som jag har slutit med dem. 17Då skall min vrede flamma upp mot dem. Jag kommer att överge dem och dölja mitt ansikte för dem. När de då blir fiendens rov och drabbas av många olyckor och svårigheter skall de säga sig: ’Det är för att vår Gud inte är med oss som dessa olyckor drabbar oss.’ 18Men eftersom de har gjort så mycket ont och vänt sig till andra gudar skall jag dölja mitt ansikte för dem.

19Skriv ner den sång jag ger er; du skall lära israeliterna den. Lägg den i deras mun, ty denna sång skall vittna för mig mot dem. 20När jag leder dem in i det land som jag med ed lovade deras fäder, detta som flödar av mjölk och honung, kommer de att äta sig mätta och feta. Då vänder de sig till andra gudar och tjänar dem; de börjar förakta mig och bryter förbundet med mig. 21När de sedan drabbas av många olyckor och svårigheter skall denna sång vittna inför dem, ty deras efterkommande har den på sina läppar och glömmer den inte. Jag vet hur de är sinnade redan nu, innan jag har fört dem in i det land som jag med ed har lovat dem.« 22Samma dag skrev Mose ner denna sång och lät israeliterna lära sig den.

23Och Herren gav Josua, Nuns son, hans uppdrag, han sade: »Var tapper och stark! Det är du som skall leda israeliterna in i det land som jag med ed har lovat dem. Jag skall vara med dig.«

Slutliga anvisningar till leviterna

24När Mose hade skrivit ner denna lag i en bokrulle, från början till slut, 25befallde han leviterna, som bar Herrens förbundsark: 26»Tag denna lagbok och lägg den intill Herrens, er Guds, förbundsark. Där skall den vara ett vittne mot dig, Israel, 27ty jag vet hur trotsig och styvnackad du är. Redan nu, när jag ännu lever bland er, är ni trotsiga mot Herren, och värre kommer det att bli efter min död.

28Samla nu alla era stamäldste och era förmän hos mig, så skall de få lyssna till mina ord, och jag skall ta himmel och jord till vittnen mot folket. 29Ty jag vet att ni efter min död kommer att göra något förfärligt och lämna den väg som jag har befallt er att gå. I kommande dagar skall olycka drabba er, när ni gör det som är ont i Herrens ögon och väcker hans vrede med era gärningar.«

Moses sång

30Inför alla de församlade israeliterna framförde Mose denna sång, från början till slut:

32

321Lyssna, himmel, när jag talar,

må jorden höra mina ord!

2Som strömmande regn är min lära,

som daggen faller mina ord,

som skurar över grönska,

som duggregn över gräs.

3Herrens ära vill jag förkunna.

Prisa vår Guds storhet!

4Han är vår klippa,

hans verk är utan brist,

hans vägar alltid de rätta.

Han är en trofast Gud, fri från allt ont,

han är rättfärdig och rättvis.

5Med tiden sveks han av sina barn,

ett falskt och bakslugt släkte.

6Är det så du lönar Herren,

du vettlösa, dåraktiga folk?

Är han inte din fader och skapare,

han som gjorde dig, som formade dig?

7Tänk på svunna tider,

framfarna släktens år.

Fråga din far, han kan berätta,

de gamla, de vet att förklara.

8När den Högste gav land åt folken

och skilde dem från varandra,

när han fördelade deras områden

efter gudasönernas antal,

9då blev Jakob Herrens andel,

Israel hans arv och egendom.

10Han fann honom i öknen,

i den ödsliga, ylande ödemarken.

Han gav honom värn och vård,

skyddade honom som sin ögonsten.

11Som en örn lockar ungarna ur redet

och sedan svävar över dem,

så bredde han ut sina vingar

och bar honom på sin rygg.

12Herren ensam visade vägen,

ingen annan, främmande gud.

13Han förde honom fram över landets höjder

och lät honom äta av åkerns gröda,

mättade honom med honung från bergen,

olja från flinthårda klippan,

14grädde från korna, mjölk från fåren,

fett från lammen,

baggar och bockar från Bashan

och det allra finaste vete.

Druvans blod blev ditt vin.

Jakob åt och blev mätt.

15Men när Jeshurun blev fet slog han bakut —

du blev fet, du blev tjock och stinn.

Han övergav Gud, sin skapare,

förkastade sin räddande klippa.

16De retade hans svartsjuka med främmande gudar,

de väckte hans vrede med vidrigheter.

17De offrade åt demoner som inte är gudar,

åt gudar som var okända för dem,

nya gudar som nyss hade kommit,

obekanta för era fäder.

18Klippan, ditt ursprung, försummade du,

du glömde den Gud som gav dig liv.

19I vrede över vad han såg

förkastade Herren sina söner och döttrar.

20Han sade: »Jag skall dölja mitt ansikte,

jag vill se hur det går för dem då,

för detta svekfulla släkte,

barn som ingen kan lita på.

21De retade mig med gudar som inte är gudar,

väckte min vrede med sina beläten.

Jag skall reta dem med ett folk som inte är ett folk,

väcka deras vrede med vettvillingar.

22Min vrede har tänt en eld,

en eld som tränger till dödsrikets djup.

Den förtär jorden och dess gröda,

bränner bergen ända till grunden.

23Jag skall överhopa dem med olyckor,

skjuta alla mina pilar mot dem.

24De skall förtvina av hunger,

förtäras av pest och pinande farsot.

Jag släpper lös rovdjur med vassa tänder

och krälande, giftiga ormar.

25Ute skall svärdet härja,

inomhus skräcken,

bland ynglingar och flickor,

spädbarn och grånade män.

26Jag skulle vilja krossa dem

och utplåna minnet av dem,

27men jag fruktar fiendens hån,

att motståndarna skulle ta miste

och tro att det var deras egen styrka

och inte Herren som gjorde det.«

28Det är ett folk som inte lyder råd,

ett folk som saknar insikt.

29Om de vore förståndiga,

skulle de begripa det som skett

och inse vad som väntar dem.

30Hur kan en man slå tusen på flykten

eller två jaga bort tio tusen,

om inte Herren hade sålt dem,

deras klippa hade utlämnat dem?

31Våra fienders klippa är inte som vår,

om detta kan de själva döma.

32Deras vinstock kommer från Sodom

och har vuxit på Gomorras terrasser.

Deras druvor är giftiga druvor,

klasar med bitter smak.

33Deras vin är ormgift,

kobrors frätande etter.

34»Allt har jag sparat hos mig,

det är förseglat i mina förråd,

35tills vedergällningens dag är inne,

hämndens dag, då de vacklar.

Deras olycksdag är nära,

det som väntar dem kommer snart.«

36Ja, Herren skaffar rätt åt sitt folk

och förbarmar sig över sina tjänare,

då han ser att de inte orkar mer,

att det är ute med hög som låg.

37Då frågar han: »Var är deras gudar,

klippan som var deras tillflykt,

38de som åt fettet vid deras slaktoffer

och drack vinet vid deras dryckesoffer?

Må de gripa in och hjälpa er,

låt dem ge er skydd!

39Vet att jag är Gud,

jag och ingen annan.

Det är jag som ger död och liv,

jag som sårar och läker,

ingen kan rycka något ur min hand.

40Jag lyfter handen mot himlen

och säger: Så sant jag lever i evighet

41skall jag vässa mitt blixtrande svärd

och gripa mitt koger.

Jag skall hämnas på mina fiender

och straffa alla som hatar mig.

42Mina pilar skall berusas av blod,

av blod från fallna och fångar,

mitt svärd skall äta köttet

av fiendens trotsiga ledare.«

43Så jubla, du himmel, med hans folk,

och hylla honom, alla gudar,

ty han hämnar sina söners blod,

han tar hämnd på sina fiender

och straffar sina motståndare.

Han renar landet åt sitt folk.

44Tillsammans med Hosea, Nuns son, ställde sig Mose inför folket och framförde hela denna sång.

Slutord från Mose till folket och från Herren till Mose

45När Mose hade avslutat detta tal till hela Israel 46sade han till folket: »Alla de varningsord som jag nu har gett er skall ni lägga på hjärtat, så att ni kan lära era barn att troget följa allt som står i denna lag. 47Det är inga tomma ord, det gäller livet för er. Om ni följer dessa ord får ni leva länge i det land som ni tar i besittning när ni går över Jordan.«

48Samma dag talade Herren till Mose: 49»Gå upp i Avarimbergen här, till berget Nebo, som ligger i Moab mitt emot Jeriko, och se ut över Kanaans land, som jag skall göra till israeliternas egendom. 50Där uppe på berget skall du dö och förenas med dina fäder, liksom din bror Aron dog på berget Hor och förenades med sina fäder, 51detta därför att ni var trolösa mot mig vid Merivavattnet i Kadesh i Sinöknen och inte höll mig helig bland israeliterna. 52Du skall få se landet på avstånd, men du får inte komma in i det land som jag skall ge israeliterna.«