Bibel 2000 (B2000)
1

Återblick på ökentiden. Folkets ledare

11Detta är vad Mose förkunnade för Israels folk i öknen öster om Jordan, i ödemarken nära Suf, mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di Sahav, 2elva dagsresor från Horeb på vägen över Seirs berg, till Kadesh Barnea. 3Det fyrtionde året, på första dagen i elfte månaden, förkunnade Mose för israeliterna allt vad Herren hade befallt honom att säga till dem. 4Mose hade då besegrat amoreernas kung Sichon, som härskade i Heshbon, och vid Edrei hade han besegrat Bashans kung Og, som härskade i Ashtarot. 5Öster om Jordan, i Moab, inledde Mose denna undervisning i lagen. Han sade:

6Herren, vår Gud, talade till oss på Horeb: »Länge nog har ni dröjt kvar vid detta berg. 7Bryt nu upp och gå mot amoreernas berg och mot deras grannar i Jordandalen, i bergsbygden, i Låglandet, Negev och kusttrakten. Gå till kanaaneernas land, till Libanon och ända till den stora floden, Eufrat. 8Härmed överlämnar jag landet åt er. Gå och ta i besittning det land som Herren med ed har lovat att ge era fäder Abraham, Isak och Jakob och deras efterkommande.«

9Vid samma tid sade jag till er: »Ensam orkar jag inte bära er. 10Herren, er Gud, har låtit er bli många, nu är ni lika talrika som himlens stjärnor. 11Må Herren, era fäders Gud, låta er bli tusenfalt fler och välsigna er som han har lovat. 12Men hur skall jag ensam orka med denna börda, all möda med er och era tvister? 13Välj kloka, förnuftiga och erfarna män ur var och en av era stammar, så gör jag dem till era ledare.« 14Ni svarade att det var ett gott förslag. 15Och jag tog ledande män i era stammar, kloka och erfarna män, och gjorde dem till ledare för er, till anförare för tusen eller hundra eller femtio eller tio och till förmän inom era stammar.

16Då uppmanade jag era domare: »Lyssna på era bröder och döm rättvist mellan dem och även mellan en landsman och en främling. 17Var inte partiska när ni dömer, lyssna lika noga på låg och hög. Frukta ingen människa, ty domen är Guds. Om någon sak blir för svår för er skall ni lägga fram den för mig, så skall jag lyssna.«

18Då gav jag er också anvisningar om allt ni skulle göra.

Vandringen till Kadesh och spaningen i bergen

19Därefter bröt vi upp från Horeb och vandrade genom hela den stora och fruktansvärda öken som ni själva har sett. Vi gick i riktning mot amoreernas berg, så som Herren, vår Gud, hade befallt oss, och kom till Kadesh Barnea. 20Där sade jag till er: »Ni har nu kommit till amoreernas berg, som Herren, vår Gud, ger oss. 21Herren, din Gud, har överlämnat landet åt dig. Gå dit och ta det i besittning, så som Herren, dina fäders Gud, har sagt. Var inte rädd, bli inte förskräckt.«

22Men ni kom fram till mig och sade: »Vi vill skicka några män i förväg, som kan utforska landet och ge oss besked om vilken väg vi skall följa och vilka städer vi kommer till.« 23Jag fann förslaget gott och utsåg bland er tolv män, en från varje stam. 24De begav sig upp i bergen, kom till Druvdalen och spanade där. 25De tog med sig några av landets frukter ner till oss och rapporterade att det var ett rikt land som Herren, vår Gud, ville ge oss. 26Men ni ville inte gå dit upp utan trotsade Herrens, er Guds, befallning 27och satt i era tält och knotade: »Herren hatar oss, och därför har han fört oss ut ur Egypten för att prisge oss åt amoreerna och göra slut på oss. 28Vart är det vi skall gå? Våra bröder har gjort oss modlösa med sitt tal om ett folk som är större och talrikare än vi och om stora städer med skyhöga murar. Till och med anakiter fick spanarna se där borta.«

29Jag sade till er: »Låt er inte skrämmas, var inte rädda för dem! 30Herren, er Gud, går framför er och strider för er, som ni själva såg honom göra i Egypten. 31Och i öknen fick du erfara att Herren, din Gud, bar dig som en man bär sin son, hela den väg som ni har vandrat för att komma hit. 32Trots detta litade ni inte på Herren, er Gud, 33som gick före er på vägen och valde ut era lägerplatser, om natten i en eld för att lysa upp er väg, om dagen i ett moln.«

34När Herren hörde er klagan greps han av vrede och svor denna ed: 35»Aldrig skall någon av dessa män, detta usla släktled, få se det rika land som jag med ed har lovat att ge era fäder, 36ingen utom Kalev, Jefunnes son — han skall få se det. Åt honom och hans söner skall jag ge den mark hans fot har trampat, ty han har varit Herren trogen.«

37Även på mig vredgades Herren för er skull. »Inte heller du skall få komma dit«, sade han. 38»Men Josua, Nuns son, som är din tjänare, skall få komma dit. Ingjut mod i honom, ty han skall göra landet till Israels egendom. 39Era barn som ni sade skulle bli fiendens byte, era söner som ännu inte lärt sig skilja på gott och ont, de skall få komma dit. Åt dem skall jag ge landet, och de skall ta det i besittning. 40Själva måste ni nu bryta upp och gå tillbaka in i öknen, i riktning mot Sävhavet.«

41Ni svarade mig: »Vi har syndat mot Herren. Nu skall vi dra ut i strid, så som Herren, vår Gud, har befallt oss.« Ni väpnade er allihop och ville utan betänkande ge er upp i bergen. 42Men Herren befallde mig att säga till er: »Ni skall inte gå dit upp och inlåta er i strid, ty ni har inte mig med er, och då kommer ni att bli slagna av era fiender.« 43Jag sade detta till er, men ni lyssnade inte utan trotsade Herrens befallning. Fyllda av övermod gick ni upp i bergen. 44Amoreerna som bodde där ryckte ut mot er. Som en bisvärm förföljde de er, de krossade er i Seir och drev er ända till Horma. 45När ni kom tillbaka grät ni inför Herren, men han lyssnade inte och vägrade höra på er. 46Därför stannade ni i Kadesh så länge som ni gjorde.

2

I Edom och Moab

21Därefter bröt vi upp och gick tillbaka in i öknen, i riktning mot Sävhavet, så som Herren hade sagt till mig. Vi gick länge omkring i utkanten av Seirs bergsbygd. 2Slutligen sade Herren till mig: 3»Länge nog har ni gått omkring vid dessa berg. Vänd nu mot norr! 4Ge folket dessa anvisningar: Ni går nu genom det område som tillhör era bröder, Esaus ättlingar i Seir. Även om de är rädda för er skall ni akta er noga 5och inte utmana dem. Inte en enda fotsbredd av deras land skall jag ge er, ty Seirs berg har jag skänkt som egendom till Esau. 6Mat att äta skall ni köpa av dem, och även vattnet ni dricker skall ni betala för. 7Herren, din Gud, har välsignat dig i allt som du har företagit dig, och han har följt din vandring genom den väldiga öknen. I fyrtio år har Herren, din Gud, varit med dig. Ingenting har fattats dig.« 8Vi vandrade fram bland våra bröder, Esaus ättlingar i Seir, och följde vägen i Aravadalen bort från Elat och Esjon-Gever.

Sedan tog vi en ny väg och gick i riktning mot Moabs öken. 9Herren sade till mig: »Angrip inte moabiterna, ge dig inte i strid med dem. Av deras land ger jag dig ingenting, ty Ar har jag skänkt som egendom till Lots ättlingar.«

( 10Förut bodde emeerna där, ett stort och talrikt folk, högväxt som anakiterna. 11Liksom anakiterna räknas de som refaeer, men moabiterna kallar dem emeer. 12I Seir bodde förut horeerna, men de drevs bort av Esaus ättlingar, som utplånade dem och övertog deras land, liksom Israel gjorde med det land Herren hade skänkt dem som egendom.)

13»Framåt, gå över Sered!« Så gick vi över Sereds floddal.

14Vår vandring från Kadesh Barnea fram till övergången av Sereddalen hade tagit trettioåtta år. Då var den generationens alla krigare döda och borta ur lägret, så som Herren hade svurit. 15Herrens hand drabbade dem och ryckte bort dem ur lägret tills alla var döda.

16När alla krigarna i folket hade dött ut 17talade Herren till mig: 18»När du nu går genom Moabs område, genom Ar, 19närmar du dig Ammons ättlingar. Angrip dem inte, utmana dem inte. Av ammoniternas land ger jag dig ingenting, ty det har jag skänkt som egendom till Lots ättlingar.«

( 20Även detta land räknas som refaeiskt. Där bodde förut refaeer, av ammoniterna kallade samsummeer. 21Det var ett stort och talrikt folk, högväxt som anakiterna. Herren utplånade refaeerna och lät ammoniterna driva bort dem och överta deras land, 22så som han gjorde för Esaus ättlingar i Seir, när han utplånade horeerfolket och lät dem driva bort det och överta det land där de ännu bor. 23Samma sak drabbade avveerna, som bodde i byar ända bort mot Gaza. Kaftoreerna, som hade kommit från Kaftor, utplånade dem och övertog deras land.)

24»Framåt, bryt upp och gå över Arnons floddal! Jag ger amoreernas kung Sichon i Heshbon och hans land åt dig. Börja erövringen, ge dig i strid med honom! 25Jag börjar i dag sprida skräck och fruktan för dig bland alla folk under himlen, så att de bävar och darrar när de hör talas om dig.«

Segern över kung Sichon

26Från Kedemots öken sände jag bud till kung Sichon i Heshbon med denna fredliga hälsning: 27»Låt mig få gå genom ditt land. Jag skall gå raka vägen och inte vika av åt vare sig höger eller vänster. 28Mat att äta skall jag köpa av dig, och vatten att dricka skall jag betala dig för. Jag vill bara tåga igenom, 29så som Esaus ättlingar i Seir och moabiterna i Ar lät mig göra, så att jag kan gå över Jordan in i det land som Herren, vår Gud, skall ge oss.«

30Men kung Sichon i Heshbon ville inte låta oss gå genom hans land, ty Herren, din Gud, gjorde honom hårdhjärtad och omedgörlig för att han skulle falla i ditt våld, vilket nu också har skett. 31Herren sade till mig: »Nu börjar jag, jag överlämnar Sichon och hans land åt dig. Börja erövringen, ta hans land i besittning!«

32Med allt sitt folk drog Sichon ut för att möta oss i strid vid Jahas. 33Herren, vår Gud, överlämnade honom åt oss, och vi dödade honom, hans söner och allt hans folk. 34Då intog vi också alla hans städer och vigde alla männen där åt förintelse, och även kvinnorna och barnen. Vi lät ingen komma undan. 35Men boskapen och det vi tagit i de erövrade städerna behöll vi som krigsbyte. 36Från Aroer vid randen av Arnons floddal och från staden nere i dalen och ända bort till Gilead fanns inte en enda stad som var ointaglig för oss. Herren, vår Gud, överlämnade dem alla åt oss.

37Bara ammoniternas land lämnade du i fred, hela området längs Jabboks floddal liksom städerna i bergsbygden, alldeles så som Herren, vår Gud, hade befallt.