Bibel 2000 (B2000)
5

Belshassars gästabud och den gåtfulla skriften

51Kung Belshassar gav ett stort gästabud för sina tusen stormän och drack vin med dem. 2Under dryckeslaget befallde Belshassar att man skulle hämta de kärl av guld och silver som hans far Nebukadnessar hade fört bort från templet i Jerusalem; han själv och hans stormän, hans gemåler och konkubiner skulle dricka ur dem. 3Då hämtade man guldkärlen och silverkärlen som förts bort från templet i Jerusalem, och kungen och hans stormän, gemåler och konkubiner drack ur dem, 4och medan de drack vinet prisade de sina gudar av guld och silver, koppar och järn, trä och sten.

5Plötsligt syntes fingrarna av en människohand som skrev på kungapalatsets vitkalkade vägg, invid lampstället. Kungen följde med blicken handen som skrev; 6han bleknade, fylld av onda aningar, han miste all kraft och benen skakade. 7Han ropade att man skulle hämta in besvärjarna, stjärntydarna och teckentydarna. Och kungen sade till de visa i Babylon: »Den som kan läsa denna skrift och tyda den för mig skall kläs i purpur, få en gyllene kedja om halsen och bli den tredje i riket.« 8Så kom kungens alla visa dit, men de kunde inte läsa skriften och inte tyda den för honom. 9Då stod kung Belshassar där skräckslagen och blek, och hans stormän var förvirrade.

10Änkedrottningen, som hade hört kungen och stormännen, trädde in i festsalen. Hon sade: »Konung, må du länge leva! Du behöver inte vara så förskräckt och blek. 11Det finns i ditt rike en man som har heliga gudars ande i sig; på din fars tid gav han prov på djup insikt och en vishet lik gudarnas. Din far, kung Nebukadnessar, gjorde honom till ledare för spåmännen, besvärjarna, stjärntydarna och teckentydarna, 12eftersom denne Daniel, som kungen gav namnet Belteshassar, var känd som en man med utomordentlig begåvning, mångsidiga kunskaper och förmåga att förklara drömmar, tyda gåtor och lösa svåra problem. Honom bör du tillkalla nu: han kommer att ge dig uttydningen!«

13Daniel hämtades till kungen, och denne sade: »Du är alltså Daniel, en av de fångna judarna som min far kungen lät föra bort från Juda? 14Jag har hört sägas att du har gudomlig ande i dig och har gett prov på djupa insikter och stor vishet. 15Nu har jag de visa och besvärjarna här hos mig för att läsa denna skrift och tyda den, men de kan inte ge mig någon förklaring. 16Jag har hört att du kan ge tydningar och lösa svåra problem. Om du nu kan läsa skriften och säga mig vad den betyder skall du kläs i purpur, få en gyllene kedja om halsen och bli den tredje i riket.«

17Då svarade Daniel: »Behåll dina gåvor, belöningar kan du ge åt andra. Men skriften skall jag läsa och uttydningen skall jag ge dig. 18Konung, den högste Guden gav din far Nebukadnessar riket och storheten, äran och härligheten. 19Så väldig blev den storhet han fick att människor av alla folk, nationer och språk skälvde av fruktan inför honom: vem han ville lät han döda och vem han ville lät han leva, vem han ville upphöjde han och vem han ville förnedrade han. 20Men när han blev övermodig, styvnackad och förmäten störtades han från kungatronen och berövades sin ära. 21Han fördrevs ur människors krets, han förvandlades och blev som ett djur: han bodde bland vildåsnorna och levde av gräs som oxarna och hans kropp fuktades av himlens dagg, till dess han insåg att den högste Guden råder över människors riken och sätter vem han vill att härska över dem. 22Men du, Belshassar, som är hans son, du har inte blivit ödmjuk, fast du vet allt detta. 23Du har satt dig upp mot himlens herre, och du har låtit hämta kärlen från hans tempel. Du själv och dina stormän, dina gemåler och konkubiner har druckit vin ur dem och prisat era gudar av silver och guld, av koppar och järn, av trä och sten — gudar som ingenting ser och ingenting hör och ingenting förstår. Men du har inte ärat den Gud som har ditt liv och ditt öde i sin makt. 24Det var han som sände denna hand och lät den skriva denna skrift. 25Skriften lyder: Mene mene tekel u-farsin. 26Och så skall orden tydas: Mene — Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det. 27Tekel — du är vägd på en våg och befunnen för lätt. 28Peres — ditt rike har delats och givits åt meder och perser.«

29Då befallde Belshassar att Daniel skulle kläs i purpur, få en gyllene kedja om halsen och utropas till den tredje i riket. 30Samma natt mördades Belshassar, kaldeernas kung, 31och medern Dareios övertog riket, sextiotvå år gammal.

6

Daniel i lejongropen

61Dareios hade beslutat att förordna 120 satraper, fördelade över hela riket. 2De skulle ha tre ministrar över sig, bland dem Daniel, för vilka satraperna skulle avlägga räkenskap så att kungen inte led någon förlust. 3Daniel med sin rika begåvning överglänste både ministrar och satraper, och kungen planerade att sätta honom i spetsen för hela riket. 4Då försökte ministrarna och satraperna finna något ämbetsbrott att anklaga honom för men lyckades inte: Daniel var så pålitlig att man inte kunde beslå honom med minsta fel eller oegentlighet. 5Männen sade då: »Vi kommer aldrig att hitta någon anklagelsepunkt mot denne Daniel — om vi nu inte kan komma på något som rör hans religion.«

6Alltså begav sig ministrarna och satraperna i samlad trupp till kungen och sade till honom: »Konung Dareios, må du länge leva! 7Rikets alla ministrar, guvernörer, satraper, rådgivare och ståthållare har rådslagit och kommit överens om att en kunglig förordning bör utfärdas och följande påbud träda i kraft: Den som under de närmaste trettio dagarna ber en bön till någon gud eller människa utom till dig, konung, skall kastas i lejongropen. 8Kungör nu detta påbud, konung, och utfärda en förordning, som inte kan återkallas enligt Mediens och Persiens orubbliga lag.« 9Kung Dareios gjorde så: han utfärdade en förordning med detta påbud.

10När Daniel fick veta att en sådan förordning hade utfärdats gick han hem. Fönstren på övervåningen vette mot Jerusalem, och där föll han tre gånger om dagen på knä och bad och tackade sin Gud, som han alltid hade gjort.

11Männen begav sig gemensamt dit och fann Daniel i färd med att be och att åkalla sin Gud. 12De gick då till kungen och sade, med hänvisning till den kungliga förordningen: »Har du inte utfärdat ett påbud att den som under de närmaste trettio dagarna ber till någon gud eller människa utom till dig, konung, skall kastas i lejongropen?« Kungen svarade: »Det står fast, enligt Mediens och Persiens orubbliga lag.« 13Då berättade de för kungen: »Daniel, en av de fångna judarna, bryr sig varken om dig eller om det påbud som du har utfärdat utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.« 14När kungen fick höra detta gjorde det honom mycket ont, och han föresatte sig att rädda Daniel; ända till solnedgången försökte han finna en utväg att hjälpa honom. 15Då gick männen än en gång gemensamt till kungen och sade: »Konung, betänk att enligt medisk och persisk lag är alla påbud och förordningar som kungen utfärdar oåterkalleliga.« 16På kungens befallning hämtades nu Daniel och kastades i lejongropen. Kungen sade till honom: »Den gud som du ständigt dyrkar må rädda dig!« 17Sedan drog man fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras i Daniels sak.

18Kungen gick tillbaka till sitt palats. Han fastade hela natten, ville inte ha någon kvinna och låg sömnlös. 19Tidigt i gryningen steg han upp och skyndade sig till lejongropen. 20Då han närmade sig gropen ropade han på Daniel med ängslan i rösten: »Daniel, du den levande Gudens tjänare! Har den gud som du ständigt dyrkar kunnat rädda dig från lejonen?« 21Då hörde kungen Daniels röst: »Konung, må du länge leva! 22Min Gud har sänt sin ängel. Han stängde till gapet på lejonen och de gjorde mig ingen skada. Jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och jag har inte heller gjort något ont mot dig, konung.« 23Kungen blev mycket glad och befallde att Daniel skulle hämtas upp ur gropen. När han hade kommit upp kunde man inte upptäcka någon skada på honom: han hade litat på sin Gud. 24På kungens order lät man sedan hämta de män som hade angett Daniel och kastade dem med barn och hustrur i lejongropen. Innan de hade nått gropens botten störtade sig lejonen över dem och slet dem i stycken.

25Kung Dareios utfärdade en skrivelse ställd till alla folk, nationer och språk i hela världen: »Fred och välgång! 26Jag befaller att Daniels gud skall vördas och fruktas så långt som mitt välde når:

Han är den levande Guden,

han som evigt förblir.

Hans rike går aldrig under.

Hans makt har inget slut.

27Han räddar och befriar,

han gör tecken och under

i himlen och på jorden:

Daniel har han räddat från lejonen.«

28Daniel hade stor framgång under hela Dareios regering, liksom under persern Kyros.

7

Daniels första syn: de fyra djuren och människan

71Under Belshassars första år som kung i Babylonien hade Daniel en dröm, och han såg syner där han låg på sin bädd. Drömmen skrev han senare ner. Här börjar hans skildring.

2I en syn om natten såg jag, Daniel, hur himlens fyra vindar rörde upp det väldiga havet. 3Och fyra stora djur steg upp ur havet, alla olika. 4Det första var som ett lejon men hade örnvingar. Medan jag betraktade det slets vingarna av, och djuret restes upp från marken, ställdes på två ben som en människa och fick en människas förstånd. 5Jag såg ett djur till, det andra. Det var likt en björn och reste sig till hälften; det hade tre revben i gapet, mellan tänderna, och man manade på det: »Upp nu och sluka mycket kött!« 6Sedan såg jag ännu ett djur. Det var som en leopard, och det hade fyra fågelvingar på ryggen; det hade fyra huvuden och gavs makt att härska. 7I synerna om natten såg jag därefter ett fjärde djur. Det var fruktansvärt, skräckinjagande och omåttligt starkt. Det hade stora tänder av järn. Det slukade och krossade, och allt som blev kvar trampade det under fötterna. Det liknade inte de andra djuren, och det hade tio horn. 8Medan jag betraktade hornen sköt det mellan dem upp ett litet horn, som fick tre av de ursprungliga hornen att lossna. Det hade ögon som en människa och en mun som talade stora ord.

9Sedan såg jag tronstolar sättas fram och en uråldrig man slå sig ner. Hans kläder var snövita, och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var eldslågor och hjulen därunder flammande eld. 10En ström av eld flöt fram från platsen där han satt. Tusen och åter tusen betjänade honom, tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom. Så tog domare plats och böcker öppnades. 11Jag såg sedan hur djuret blev dödat på grund av de stora ord som hornet talade; kroppen brändes upp och förintades. 12Och de andra djuren berövades sin makt men fick fortsätta att leva intill fastställd tid och stund.

13Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. 14Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under. 15Jag, Daniel, blev skakad i djupet av min själ och skrämd av synerna jag såg. 16Jag gick då fram till en av dem som stod där och bad att få klarhet om allt detta, och han svarade mig och förklarade vad det betydde: 17»Dessa stora djur, fyra till antalet, betecknar fyra kungar som träder fram på jorden. 18Därefter skall den Högstes heliga få riket och besitta det för evigt, ja, i evigheters evigheter.« 19Jag ville sedan få klarhet om det fjärde djuret, det som var olikt alla de andra, övermåttan skräckinjagande, med tänder av järn och klor av koppar, det som slukade och krossade och trampade under fötterna allt som blev kvar. 20Och jag ville få klarhet om de tio horn som det hade på huvudet och om det nya horn som sköt upp och gjorde att tre föll av — hornet med ögon och en mun som talade stora ord, det som också såg större ut än de övriga. 21Jag fick se hur det hornet förde krig mot de heliga och underkuvade dem, 22ända till dess att den uråldrige kom och ett domslut gav den Högstes heliga deras rätt och stunden kom då de heliga tog riket i besittning. 23Han fortsatte: »Det fjärde djuret betecknar ett fjärde rike som kommer på jorden, ett som skiljer sig från alla andra riken; det skall sluka hela världen, förtrampa den och krossa den. 24De tio hornen innebär att tio kungar som härstammar från detta rike skall träda fram och efter dem ytterligare en, en som är olik de andra och bringar tre kungar på fall. 25Han skall höja sin röst mot den Högste, fara hårt fram mot den Högstes heliga och vilja ändra på högtider och lagar, och de heliga skall vara utlämnade åt honom under en tid och två tider och en halv tid. 26Sedan kommer domstolen samman och tar ifrån honom väldet så att det ödeläggs och går under för alltid. 27Och herradömet, väldet och storheten hos rikena under himlen skall ges åt det folk som är den Högstes heliga. Deras rike skall vara ett evigt rike, som alla välden kommer att tjäna och lyda.«

28Här slutar denna skildring. Jag, Daniel, uppfylldes av skrämmande tankar, och jag bleknade. Men allt detta behöll jag för mig själv.