Bibel 2000 (B2000)
4

41Jag, Nebukadnessar, var hemma i mitt palats, utan bekymmer och väl till freds. 2Då hade jag en dröm som gjorde mig förskräckt; drömbilder och syner skrämde mig där jag låg på min bädd. 3Jag gav befallning om att alla de visa i Babylon skulle föras till mig för att tyda drömmen, 4och då kom spåmännen, besvärjarna, stjärntydarna och teckentydarna. Men fast jag berättade drömmen för dem kunde de inte säga mig vad den betydde. 5Sist kom Daniel in till mig, han som heter Belteshassar efter namnet på min gud och som är fylld av heliga gudars ande. Även för honom berättade jag drömmen: 6»Belteshassar, min främste spåman, jag vet att i dig bor heliga gudars ande och att ingen hemlighet är för svår för dig — hör här vad jag såg i min dröm och säg vad det betyder.

7Där jag låg på min bädd såg jag ett träd mitt på jorden, och det var mycket högt. 8Trädet växte sig stort och väldigt och nådde ända upp till himlen, så att det syntes till världens ände. 9Det hade ett praktfullt lövverk och bar så mycket frukt att det gav föda åt alla. Markens djur fann skugga under det, himlens fåglar byggde bo på dess grenar, och alla varelser hämtade sin näring därifrån. 10Där jag låg på min bädd såg jag i mina syner en helig väktare komma ner från himlen, 11och han ropade med hög röst: Hugg ner trädet och skär av grenarna, riv undan lövverket och kasta bort frukten, så att djuren flyr bort ur trädets skugga och fåglarna från dess grenar! 12Men lämna stubben kvar, med en kedja av järn och koppar, i gräset på marken. Han skall fuktas av himlens dagg och dela djurens lott bland det som växer på jorden. 13Han skall förvandlas: han skall få ett djurs sinne i stället för en människas, och så skall sju tider förgå. 14Denna dom är avkunnad av väktarna och detta rådslut uttalat av de heliga, för att de som lever skall inse att den Högste råder över människors riken och att han ger dem åt vem han vill och upphöjer den ringaste bland människor till härskare.

15Denna dröm hade jag, kung Nebukadnessar. Säg mig nu, Belteshassar, vad den betyder! Ingen av de visa i mitt rike kan ge mig tydningen, men du kan, eftersom du är fylld av heliga gudars ande.«

16Daniel, som kallades Belteshassar, stod då ett ögonblick gripen av förvirring och skrämd av sina tankar. Men kungen sade: »Belteshassar, låt inte drömmen och uttydningen skrämma dig.« Belteshassar svarade: »Herre, om drömmen ändå hade gällt dina motståndare och uttydningen dina fiender! 17Det träd som du såg växa sig stort och väldigt och nå ända upp till himlen, så att det var synligt över hela världen, 18och som hade ett praktfullt lövverk och bar mycket frukt, så att det hade föda åt alla, och under vilket markens djur bodde och på vars grenar himlens fåglar byggde bo — 19det är du, konung, du som har vuxit dig stor och väldig, vars storhet har tilltagit och nått ända upp till himlen och vars välde sträcker sig till världens ände. 20Att du såg en helig väktare som kom ner från himlen och sade: Hugg ner trädet och förstör det, men lämna stubben kvar, med en kedja av järn och koppar, i gräset på marken, så att han fuktas av himlens dagg och får dela lott med markens djur, till dess att sju tider förgått — 21konung, det skall tydas så, och det är den Högstes beslut som har drabbat min herre och konung: 22Du kommer att fördrivas ur människors krets, och du skall bo bland markens djur, få gräs att äta som oxarna och fuktas av himlens dagg; så skall sju tider förgå, till dess du inser att den Högste råder över människors riken och att han ger dem åt vem han vill. 23Befallningen att stubben skulle lämnas kvar betyder att du får behålla ditt rike när du inser att det är himlen som har makten. 24Konung, följ mitt råd: utplåna din synd genom att göra gott och din skuld genom barmhärtighet mot de fattiga, så kan din lycka bestå.«

25Allt detta drabbade kung Nebukadnessar. 26Tolv månader senare, då kungen en gång gick omkring på taket till sitt palats i Babylon, 27utbrast han: »Detta är det stora Babylon, som jag själv har byggt till en kunglig huvudstad med min egen kraft, till min egen ära!« 28Medan orden ännu var på kungens läppar kom en röst från himlen: »Konung Nebukadnessar, du skall veta: ditt rike har tagits ifrån dig! 29Du kommer att fördrivas ur människors krets, och du skall bo bland markens djur och få gräs att äta som oxarna; så skall sju tider förgå, till dess du inser att den Högste råder över människors riken och att han ger dem åt vem han vill.« 30I samma ögonblick gick orden i uppfyllelse: Nebukadnessar fördrevs ur människors krets, han åt gräs som oxarna och hans kropp fuktades av himlens dagg, tills håret var som örnens fjädrar och naglarna som fågelklor.

31Men när den fastställda tiden hade gått såg jag, Nebukadnessar, upp mot himlen och fick mitt förstånd tillbaka; då prisade jag den Högste, jag lovade och ärade honom som lever i evighet.

Hans välde är ett evigt välde,

hans rike varar från släkte till släkte.

32Alla på jorden är att räkna för intet,

och han gör som han vill med himlens här.

Ingen kan hindra honom

och fråga: Vad är det du gör?

33I samma stund som jag fick mitt förstånd tillbaka återfick jag också min härlighet och glans, till ära för mitt rike. Mina rådgivare och mina stormän uppsökte mig, och jag blev åter insatt som kung i mitt rike och blev ännu mäktigare än förut. 34Nu vill jag, Nebukadnessar, prisa, upphöja och förhärliga himlens konung, ty allt han gör är rätt och rättvist, och de högmodiga har han makt att kväsa.

5

Belshassars gästabud och den gåtfulla skriften

51Kung Belshassar gav ett stort gästabud för sina tusen stormän och drack vin med dem. 2Under dryckeslaget befallde Belshassar att man skulle hämta de kärl av guld och silver som hans far Nebukadnessar hade fört bort från templet i Jerusalem; han själv och hans stormän, hans gemåler och konkubiner skulle dricka ur dem. 3Då hämtade man guldkärlen och silverkärlen som förts bort från templet i Jerusalem, och kungen och hans stormän, gemåler och konkubiner drack ur dem, 4och medan de drack vinet prisade de sina gudar av guld och silver, koppar och järn, trä och sten.

5Plötsligt syntes fingrarna av en människohand som skrev på kungapalatsets vitkalkade vägg, invid lampstället. Kungen följde med blicken handen som skrev; 6han bleknade, fylld av onda aningar, han miste all kraft och benen skakade. 7Han ropade att man skulle hämta in besvärjarna, stjärntydarna och teckentydarna. Och kungen sade till de visa i Babylon: »Den som kan läsa denna skrift och tyda den för mig skall kläs i purpur, få en gyllene kedja om halsen och bli den tredje i riket.« 8Så kom kungens alla visa dit, men de kunde inte läsa skriften och inte tyda den för honom. 9Då stod kung Belshassar där skräckslagen och blek, och hans stormän var förvirrade.

10Änkedrottningen, som hade hört kungen och stormännen, trädde in i festsalen. Hon sade: »Konung, må du länge leva! Du behöver inte vara så förskräckt och blek. 11Det finns i ditt rike en man som har heliga gudars ande i sig; på din fars tid gav han prov på djup insikt och en vishet lik gudarnas. Din far, kung Nebukadnessar, gjorde honom till ledare för spåmännen, besvärjarna, stjärntydarna och teckentydarna, 12eftersom denne Daniel, som kungen gav namnet Belteshassar, var känd som en man med utomordentlig begåvning, mångsidiga kunskaper och förmåga att förklara drömmar, tyda gåtor och lösa svåra problem. Honom bör du tillkalla nu: han kommer att ge dig uttydningen!«

13Daniel hämtades till kungen, och denne sade: »Du är alltså Daniel, en av de fångna judarna som min far kungen lät föra bort från Juda? 14Jag har hört sägas att du har gudomlig ande i dig och har gett prov på djupa insikter och stor vishet. 15Nu har jag de visa och besvärjarna här hos mig för att läsa denna skrift och tyda den, men de kan inte ge mig någon förklaring. 16Jag har hört att du kan ge tydningar och lösa svåra problem. Om du nu kan läsa skriften och säga mig vad den betyder skall du kläs i purpur, få en gyllene kedja om halsen och bli den tredje i riket.«

17Då svarade Daniel: »Behåll dina gåvor, belöningar kan du ge åt andra. Men skriften skall jag läsa och uttydningen skall jag ge dig. 18Konung, den högste Guden gav din far Nebukadnessar riket och storheten, äran och härligheten. 19Så väldig blev den storhet han fick att människor av alla folk, nationer och språk skälvde av fruktan inför honom: vem han ville lät han döda och vem han ville lät han leva, vem han ville upphöjde han och vem han ville förnedrade han. 20Men när han blev övermodig, styvnackad och förmäten störtades han från kungatronen och berövades sin ära. 21Han fördrevs ur människors krets, han förvandlades och blev som ett djur: han bodde bland vildåsnorna och levde av gräs som oxarna och hans kropp fuktades av himlens dagg, till dess han insåg att den högste Guden råder över människors riken och sätter vem han vill att härska över dem. 22Men du, Belshassar, som är hans son, du har inte blivit ödmjuk, fast du vet allt detta. 23Du har satt dig upp mot himlens herre, och du har låtit hämta kärlen från hans tempel. Du själv och dina stormän, dina gemåler och konkubiner har druckit vin ur dem och prisat era gudar av silver och guld, av koppar och järn, av trä och sten — gudar som ingenting ser och ingenting hör och ingenting förstår. Men du har inte ärat den Gud som har ditt liv och ditt öde i sin makt. 24Det var han som sände denna hand och lät den skriva denna skrift. 25Skriften lyder: Mene mene tekel u-farsin. 26Och så skall orden tydas: Mene — Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det. 27Tekel — du är vägd på en våg och befunnen för lätt. 28Peres — ditt rike har delats och givits åt meder och perser.«

29Då befallde Belshassar att Daniel skulle kläs i purpur, få en gyllene kedja om halsen och utropas till den tredje i riket. 30Samma natt mördades Belshassar, kaldeernas kung, 31och medern Dareios övertog riket, sextiotvå år gammal.

6

Daniel i lejongropen

61Dareios hade beslutat att förordna 120 satraper, fördelade över hela riket. 2De skulle ha tre ministrar över sig, bland dem Daniel, för vilka satraperna skulle avlägga räkenskap så att kungen inte led någon förlust. 3Daniel med sin rika begåvning överglänste både ministrar och satraper, och kungen planerade att sätta honom i spetsen för hela riket. 4Då försökte ministrarna och satraperna finna något ämbetsbrott att anklaga honom för men lyckades inte: Daniel var så pålitlig att man inte kunde beslå honom med minsta fel eller oegentlighet. 5Männen sade då: »Vi kommer aldrig att hitta någon anklagelsepunkt mot denne Daniel — om vi nu inte kan komma på något som rör hans religion.«

6Alltså begav sig ministrarna och satraperna i samlad trupp till kungen och sade till honom: »Konung Dareios, må du länge leva! 7Rikets alla ministrar, guvernörer, satraper, rådgivare och ståthållare har rådslagit och kommit överens om att en kunglig förordning bör utfärdas och följande påbud träda i kraft: Den som under de närmaste trettio dagarna ber en bön till någon gud eller människa utom till dig, konung, skall kastas i lejongropen. 8Kungör nu detta påbud, konung, och utfärda en förordning, som inte kan återkallas enligt Mediens och Persiens orubbliga lag.« 9Kung Dareios gjorde så: han utfärdade en förordning med detta påbud.

10När Daniel fick veta att en sådan förordning hade utfärdats gick han hem. Fönstren på övervåningen vette mot Jerusalem, och där föll han tre gånger om dagen på knä och bad och tackade sin Gud, som han alltid hade gjort.

11Männen begav sig gemensamt dit och fann Daniel i färd med att be och att åkalla sin Gud. 12De gick då till kungen och sade, med hänvisning till den kungliga förordningen: »Har du inte utfärdat ett påbud att den som under de närmaste trettio dagarna ber till någon gud eller människa utom till dig, konung, skall kastas i lejongropen?« Kungen svarade: »Det står fast, enligt Mediens och Persiens orubbliga lag.« 13Då berättade de för kungen: »Daniel, en av de fångna judarna, bryr sig varken om dig eller om det påbud som du har utfärdat utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.« 14När kungen fick höra detta gjorde det honom mycket ont, och han föresatte sig att rädda Daniel; ända till solnedgången försökte han finna en utväg att hjälpa honom. 15Då gick männen än en gång gemensamt till kungen och sade: »Konung, betänk att enligt medisk och persisk lag är alla påbud och förordningar som kungen utfärdar oåterkalleliga.« 16På kungens befallning hämtades nu Daniel och kastades i lejongropen. Kungen sade till honom: »Den gud som du ständigt dyrkar må rädda dig!« 17Sedan drog man fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras i Daniels sak.

18Kungen gick tillbaka till sitt palats. Han fastade hela natten, ville inte ha någon kvinna och låg sömnlös. 19Tidigt i gryningen steg han upp och skyndade sig till lejongropen. 20Då han närmade sig gropen ropade han på Daniel med ängslan i rösten: »Daniel, du den levande Gudens tjänare! Har den gud som du ständigt dyrkar kunnat rädda dig från lejonen?« 21Då hörde kungen Daniels röst: »Konung, må du länge leva! 22Min Gud har sänt sin ängel. Han stängde till gapet på lejonen och de gjorde mig ingen skada. Jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och jag har inte heller gjort något ont mot dig, konung.« 23Kungen blev mycket glad och befallde att Daniel skulle hämtas upp ur gropen. När han hade kommit upp kunde man inte upptäcka någon skada på honom: han hade litat på sin Gud. 24På kungens order lät man sedan hämta de män som hade angett Daniel och kastade dem med barn och hustrur i lejongropen. Innan de hade nått gropens botten störtade sig lejonen över dem och slet dem i stycken.

25Kung Dareios utfärdade en skrivelse ställd till alla folk, nationer och språk i hela världen: »Fred och välgång! 26Jag befaller att Daniels gud skall vördas och fruktas så långt som mitt välde når:

Han är den levande Guden,

han som evigt förblir.

Hans rike går aldrig under.

Hans makt har inget slut.

27Han räddar och befriar,

han gör tecken och under

i himlen och på jorden:

Daniel har han räddat från lejonen.«

28Daniel hade stor framgång under hela Dareios regering, liksom under persern Kyros.