Bibel 2000 (B2000)
4

41Jag, Nebukadnessar, var hemma i mitt palats, utan bekymmer och väl till freds. 2Då hade jag en dröm som gjorde mig förskräckt; drömbilder och syner skrämde mig där jag låg på min bädd. 3Jag gav befallning om att alla de visa i Babylon skulle föras till mig för att tyda drömmen, 4och då kom spåmännen, besvärjarna, stjärntydarna och teckentydarna. Men fast jag berättade drömmen för dem kunde de inte säga mig vad den betydde. 5Sist kom Daniel in till mig, han som heter Belteshassar efter namnet på min gud och som är fylld av heliga gudars ande. Även för honom berättade jag drömmen: 6»Belteshassar, min främste spåman, jag vet att i dig bor heliga gudars ande och att ingen hemlighet är för svår för dig — hör här vad jag såg i min dröm och säg vad det betyder.

7Där jag låg på min bädd såg jag ett träd mitt på jorden, och det var mycket högt. 8Trädet växte sig stort och väldigt och nådde ända upp till himlen, så att det syntes till världens ände. 9Det hade ett praktfullt lövverk och bar så mycket frukt att det gav föda åt alla. Markens djur fann skugga under det, himlens fåglar byggde bo på dess grenar, och alla varelser hämtade sin näring därifrån. 10Där jag låg på min bädd såg jag i mina syner en helig väktare komma ner från himlen, 11och han ropade med hög röst: Hugg ner trädet och skär av grenarna, riv undan lövverket och kasta bort frukten, så att djuren flyr bort ur trädets skugga och fåglarna från dess grenar! 12Men lämna stubben kvar, med en kedja av järn och koppar, i gräset på marken. Han skall fuktas av himlens dagg och dela djurens lott bland det som växer på jorden. 13Han skall förvandlas: han skall få ett djurs sinne i stället för en människas, och så skall sju tider förgå. 14Denna dom är avkunnad av väktarna och detta rådslut uttalat av de heliga, för att de som lever skall inse att den Högste råder över människors riken och att han ger dem åt vem han vill och upphöjer den ringaste bland människor till härskare.

15Denna dröm hade jag, kung Nebukadnessar. Säg mig nu, Belteshassar, vad den betyder! Ingen av de visa i mitt rike kan ge mig tydningen, men du kan, eftersom du är fylld av heliga gudars ande.«

16Daniel, som kallades Belteshassar, stod då ett ögonblick gripen av förvirring och skrämd av sina tankar. Men kungen sade: »Belteshassar, låt inte drömmen och uttydningen skrämma dig.« Belteshassar svarade: »Herre, om drömmen ändå hade gällt dina motståndare och uttydningen dina fiender! 17Det träd som du såg växa sig stort och väldigt och nå ända upp till himlen, så att det var synligt över hela världen, 18och som hade ett praktfullt lövverk och bar mycket frukt, så att det hade föda åt alla, och under vilket markens djur bodde och på vars grenar himlens fåglar byggde bo — 19det är du, konung, du som har vuxit dig stor och väldig, vars storhet har tilltagit och nått ända upp till himlen och vars välde sträcker sig till världens ände. 20Att du såg en helig väktare som kom ner från himlen och sade: Hugg ner trädet och förstör det, men lämna stubben kvar, med en kedja av järn och koppar, i gräset på marken, så att han fuktas av himlens dagg och får dela lott med markens djur, till dess att sju tider förgått — 21konung, det skall tydas så, och det är den Högstes beslut som har drabbat min herre och konung: 22Du kommer att fördrivas ur människors krets, och du skall bo bland markens djur, få gräs att äta som oxarna och fuktas av himlens dagg; så skall sju tider förgå, till dess du inser att den Högste råder över människors riken och att han ger dem åt vem han vill. 23Befallningen att stubben skulle lämnas kvar betyder att du får behålla ditt rike när du inser att det är himlen som har makten. 24Konung, följ mitt råd: utplåna din synd genom att göra gott och din skuld genom barmhärtighet mot de fattiga, så kan din lycka bestå.«

25Allt detta drabbade kung Nebukadnessar. 26Tolv månader senare, då kungen en gång gick omkring på taket till sitt palats i Babylon, 27utbrast han: »Detta är det stora Babylon, som jag själv har byggt till en kunglig huvudstad med min egen kraft, till min egen ära!« 28Medan orden ännu var på kungens läppar kom en röst från himlen: »Konung Nebukadnessar, du skall veta: ditt rike har tagits ifrån dig! 29Du kommer att fördrivas ur människors krets, och du skall bo bland markens djur och få gräs att äta som oxarna; så skall sju tider förgå, till dess du inser att den Högste råder över människors riken och att han ger dem åt vem han vill.« 30I samma ögonblick gick orden i uppfyllelse: Nebukadnessar fördrevs ur människors krets, han åt gräs som oxarna och hans kropp fuktades av himlens dagg, tills håret var som örnens fjädrar och naglarna som fågelklor.

31Men när den fastställda tiden hade gått såg jag, Nebukadnessar, upp mot himlen och fick mitt förstånd tillbaka; då prisade jag den Högste, jag lovade och ärade honom som lever i evighet.

Hans välde är ett evigt välde,

hans rike varar från släkte till släkte.

32Alla på jorden är att räkna för intet,

och han gör som han vill med himlens här.

Ingen kan hindra honom

och fråga: Vad är det du gör?

33I samma stund som jag fick mitt förstånd tillbaka återfick jag också min härlighet och glans, till ära för mitt rike. Mina rådgivare och mina stormän uppsökte mig, och jag blev åter insatt som kung i mitt rike och blev ännu mäktigare än förut. 34Nu vill jag, Nebukadnessar, prisa, upphöja och förhärliga himlens konung, ty allt han gör är rätt och rättvist, och de högmodiga har han makt att kväsa.