Bibel 2000 (B2000)
9

De sjuttio årsveckorna

91Under Dareios första år — han som var son till Xerxes, var av medisk härkomst och hade blivit kung över kaldeerriket — 2under hans första regeringsår, uppmärksammade jag, Daniel, i skrifterna hur många år Jerusalem skulle ligga i ruiner enligt Herrens ord till profeten Jeremia: sjuttio år. 3Jag vände mig till Herren Gud med bön och åkallan och höll fasta i säck och aska. 4Jag bad till Herren, min Gud, och bekände:

»Ack, Herre, store och förfärande Gud, du som troget håller fast vid förbundet med dem som älskar dig och håller dina bud! 5Vi har syndat och handlat orätt, vi har dragit skuld över oss och trotsat dig, vi har vänt oss bort från dina bud och lagar. 6Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna som har talat i ditt namn till våra kungar, hövdingar och fäder och till allt folket i landet. 7Du, Herre, är rättfärdig, men vi står denna dag med skam: vi män av Juda och Jerusalems invånare, alla israeliter, när och fjärran, i alla länder dit du har fördrivit dem, därför att de var trolösa mot dig. 8Herre, det är vi som står med skam, våra kungar, våra hövdingar och våra fäder, vi som har syndat mot dig. 9Herre, vår Gud, du är barmhärtig och förlåtande. Vi är upproriska mot dig, 10vi har inte lyssnat till din röst och inte handlat efter den vägledning du gav oss genom dina tjänare profeterna. 11Ja, hela Israel har överträtt din lag och avfallit och inte lyssnat till dig. Därför har vi drabbats av den förbannelse som du har svurit att sända och som står skriven i din tjänare Moses lag. Vi har syndat mot dig, 12och du har bekräftat det ord som du uttalade om oss och om de styresmän som härskat över oss. Du har låtit ett så stort elände drabba oss att något liknande det som skedde i Jerusalem aldrig har skett under himlen. 13Så som det är skrivet i Moses lag kom allt detta onda över oss, utan att vi sökte blidka dig, Herre, vår Gud. Vi upphörde inte att synda och frågade inte efter din sanning. 14Därför, Herre, höll du olyckan i beredskap och lät den drabba oss — rättfärdig är du, Herre, vår Gud, i alla dina gärningar — men vi lyssnade inte till din röst.

15Herre, vår Gud, du som med din starka hand har fört ditt folk ut ur Egypten och gjort ditt namn ryktbart intill denna dag! Vi har syndat, vi har dragit skuld över oss. 16Herre, du som alltid har handlat trofast mot oss, vänd nu din glödande vrede från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. Våra synder och våra fäders missgärningar har dragit vanära över Jerusalem och ditt folk inför alla som bor omkring oss. 17Hör, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan, och låt för din egen skull, Herre, ditt ansikte lysa över ditt tempel som ligger ödelagt. 18Min Gud, vänd ditt öra hit och hör, öppna dina ögon och se förödelsen som drabbat oss och den stad över vilken ditt namn har utropats. Vi litar inte till vår egen rättfärdighet när vi kommer inför dig med våra böner, utan till din stora barmhärtighet. 19Herre, hör! Herre, förlåt! Herre, lyssna och grip in! För din egen skull, min Gud, dröj inte, ty över din stad och ditt folk har ditt namn utropats!«

20Medan jag ännu bad och bekände min egen och mitt folk Israels synd inför Herren, min Gud, och bar fram min bön för hans heliga berg, 21ja, medan jag ännu bad min bön, kom Gabriel, som jag förut såg i min syn, mot mig i ilande flykt. Det var vid tiden för kvällsoffret. 22Han kom fram och talade till mig: »Daniel, nu har jag begett mig hit för att ge dig full insikt. 23Redan när du började din bön gavs ett svar, och jag har kommit för att meddela dig det, ty du är högt älskad. Lägg nu märke till svaret, så att du förstår synen!

24För ditt folk och för din heliga stad är sjuttio veckor bestämda innan ondskan hejdas, synden stävjas och skulden sonas, innan den eviga rättfärdigheten kommer i dagen, den profetiska synen beseglas och det allra heligaste invigs. 25Detta skall du veta och besinna: från det att ordet utgick om att Jerusalem skall återställas och uppbyggas, till dess att den som är smord till furste kommer, skall det gå sju veckor. Under sextiotvå veckor blir sedan staden återuppbyggd, med gator och vallgravar. Men under en tid av vånda, 26efter de sextiotvå veckorna, kommer han som är smord att förgöras och försvinna. Både staden och helgedomen blir förstörda liksom fursten som skall komma. Slutet kommer genom en stormflod, och den fastställda ödeläggelsen fortgår ända till krigets slut. 27För en veckas tid kommer han att sluta ett starkt förbund med många. Under en halv vecka avskaffar han både slaktoffer och matoffer. På skändlighetens vingar kommer han som vanhelgar, ända till dess att det fastställda slutet drabbar honom.«

10

Daniels avslutande syn

101Under den persiske kungen Kyros tredje regeringsår hade Daniel — som hade fått namnet Belteshassar — en uppenbarelse som var sann och som varslade om stora vedermödor. Han begrundade den och fick insikt genom denna syn.

2Vid det tillfället hade jag, Daniel, tillbringat tre hela veckor i sorg. 3Jag smakade inga läckerheter, jag åt inte kött och drack inte vin, jag smorde inte in min kropp förrän de tre veckorna hade gått till ända. 4Den tjugofjärde dagen i första månaden befann jag mig så vid stranden av den stora floden, Tigris. 5Då fick jag se en man som var klädd i linnekläder och som bar ett bälte av guld från Ufas. 6Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte som skenet av en blixt, hans ögon var som eldslågor, hans armar och ben som blänkande koppar. Hans röst ljöd som larmet från en folkmassa. 7Det var bara jag, Daniel, som såg synen. Männen som var med mig såg den inte, men de greps av skräck och flydde undan och gömde sig. 8Så lämnades jag ensam att se denna stora syn. Mina krafter försvann, mitt ansikte blev likblekt och jag hade ingen styrka kvar. 9Då hörde jag ljudet av hans röst, och vid det ljudet föll jag ner i vanmakt med ansiktet mot marken. 10Men en hand rörde vid mig och drog upp mig på händer och knän. 11»Daniel, du högt älskade«, sade han till mig, »ge noga akt på det jag har att säga dig: Res dig upp! Nu har jag sänts till dig.« När han talade till mig reste jag mig darrande. 12Han fortsatte: »Var inte rädd, Daniel. Ända sedan den dag du började söka efter insikt och ödmjuka dig inför din Gud har dina ord blivit hörda. För dina ords skull har jag kommit. 13Perserrikets änglafurste gjorde motstånd mot mig under tjugoen dagar, men Mikael, en av de främsta änglafurstarna, kom till min hjälp, så att jag inte behövdes hos de persiska kungarna. 14Nu har jag kommit för att låta dig veta vad som skall ske ditt folk i kommande dagar. Detta är ännu en syn som gäller de dagarna.« 15Medan han talade så till mig stod jag stum, med nerböjt ansikte. 16Något som tycktes vara en människohand rörde då vid mina läppar. Jag öppnade munnen och sade till honom som stod där mitt emot mig: »Herre, synen var så plågsam att jag inte har någon styrka kvar. 17Hur skulle jag, din ödmjuke tjänare, kunna tala med en sådan som du? Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas.« 18Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styrka. 19»Var inte rädd, du högt älskade«, sade han, »allt skall gå väl. Var stark, var stark!« När han talade med mig blev jag frimodigare och sade: »Tala, herre, nu har du styrkt mig.« 20Då sade han: »Förstår du varför jag har kommit till dig? Jag måste nu återuppta striden med Persiens änglafurste, och när jag drar ut kommer Greklands änglafurste. 21Mot dessa bistår mig ingen utom er änglafurste, Mikael,

11

111som stöder mig och ger hjälp och skydd. 2Men nu skall jag säga dig vad som är skrivet i sanningens bok.

Sedan ytterligare tre kungar innehaft makten i Persien kommer en fjärde, och han blir rikast av dem alla. Med den styrka hans rikedom skänker kommer han att uppbjuda alla krafter till kamp mot Grekland. 3Då träder det fram en stark kung som skall härska med stor makt och göra som han behagar. 4Men knappt har han framträtt förrän hans rike krossas och delas efter de fyra väderstrecken. Det skall inte tillfalla någon av hans efterkommande och inte förbli lika mäktigt som under hans välde. Det skall störtas över ända och andra skall ta det i besittning. 5Kungen i söder blir mäktig, men en av hans furstar blir ännu mäktigare och utövar sitt herravälde med stor makt. 6Efter några år inleder de förbindelser med varandra, och dottern till kungen i söder kommer till kungen i norr för att stadfästa ett fördrag. Men hon kan inte bevara sitt inflytande och ätten utslocknar: hon själv, hennes följeslagare, hennes far och hennes make kommer med tiden att bli prisgivna. 7Av samma ätt som hon kommer en efterträdare. Han skall anfalla nordkungens styrkor, bryta in i hans fästning och vinna en avgörande seger över hans folk. 8Deras gudar och deras gjutna bilder och dyrbara kärl av silver och guld skall han föra bort som byte till Egypten. Sedan skall han under några år lämna nordkungen i fred. 9Denne kommer däremot att tränga in i sydkungens rike men återvänder sedan till sitt land.

10Därefter inlåter sig hans söner i strid och drar samman en väldig här. Den kommer att svepa fram som en stormflod och åter föra striden ända fram till sydkungens fästning. 11I vredesmod drar denne i strid mot nordkungen, som uppbådar en stor här, men den dukar under för sydkungens makt. 12När den hären är borta blir segraren övermodig; han fäller tiotusenden men förmår inte behålla makten. 13Kungen i norr samlar ett större uppbåd än förut, och efter några år rycker han fram med en mäktig här och stor tross. 14Samtidigt skall många sätta sig upp mot sydkungen, och några våldsmän i ditt folk skall resa sig, för att en syn skall besannas. Men de skall komma på fall. 15Så skall kungen i norr rycka fram, kasta upp en belägringsvall och inta en befäst stad. Styrkorna i söder kan inte hålla stånd mot honom, inte ens de bästa soldaterna förmår det. 16Angriparen gör vad han behagar, utan att någon kan stå emot honom. Han sätter sig fast i det härliga landet och underkuvar det. 17Hans avsikt är att lägga motståndarens hela rike under sig med våld. Han sluter ett fördrag med honom och skänker honom en ung kvinna för att bringa riket i fördärv, men förgäves, det lyckas inte. 18Då kommer han att gå mot kustländerna och inta flera av dem. Men en härskare skall göra slut på hans hån och vända det mot honom själv. 19Slutligen återvänder han till fästningarna i sitt eget land, vacklar, faller och är borta. 20I hans ställe uppträder sedan en som sänder en skatteindrivare genom det land som är rikets smycke. Men efter någon tid blir han krossad, dock varken genom vrede eller genom krig.

21Därpå intas hans plats av en föraktlig människa. Han saknar kungavärdighet, han dyker upp i tysthet och tillskansar sig makten med list. 22De fientliga stridskrafterna skall han svepa undan fullständigt; till och med förbundsfursten krossas. 23Så snart någon blivit hans bundsförvant handlar han svekfullt, får övertaget och behåller det, fast hans folk är fåtaligt. 24Oförmärkt skall han tränga in i de rikaste bygderna av en provins och göra vad varken hans fäder eller förfäder har gjort; han skall fördela erövrat gods, byte och utrustning bland sina män. För en tid planerar han angrepp mot fästningar. 25Han samlar sin kraft och sitt mod till ett angrepp med stor härsmakt mot kungen i söder. Denne skall då inlåta sig i strid med en oerhört stor och slagkraftig styrka men förmår inte hålla stånd, på grund av förrädiska anslag; 26de som äter vid hans bord kommer att krossa honom. Hans här skall svepas undan och många skall stupa.

27De två kungarna har onda avsikter. De skall sitta vid samma bord och ljuga för varandra, men utan att vinna något med det, ty slutet dröjer ännu, intill den bestämda tiden. 28Den ene vänder tillbaka till sitt land med stora rikedomar och med fiendskap i sinnet mot det heliga förbundet. När han satt sin vilja i verket återvänder han till sitt land. 29Vid den bestämda tiden skall han åter dra in i sydlandet, men denna gång går det inte som den förra. 30Kitteiska skepp skall komma emot honom, och han måste modlös ge vika. Då återvänder han och låter sin vrede gå ut över det heliga förbundet. Och på återvägen lyssnar han till dem som övergett detta förbund. 31Trupper som han har sänt ut kommer att gå in och kränka tempelborgen, avskaffa det dagliga offret och sätta upp den vanhelgande skändligheten. 32De som är beredda att kränka förbundet, dem lockar han till avfall med sina ränker, men de som känner Gud skall stå fasta, också i handling.

33De av folket som nått insikt skall vägleda många men själva under en kort tid falla offer för svärd och eld, fångenskap och plundring. 34I sina prövningar blir de inte helt utan hjälp, men många som stöder dem skall göra det med svek i sinnet. 35Några av de insiktsfulla kommer på fall för att andra skall luttras, rensas och renas, ända till den sista tiden. Ty den utsatta tiden är ännu inte inne. 36Kungen kommer att handla som han behagar. Han skall upphöja sig själv och göra sig större än alla gudar. Han skall uttala oerhörda ord mot den högste Guden och ha framgång, tills vredens tid är ute, ty det som är beslutat måste ske. 37Han frågar inte efter sina fäders gudar eller den gud som kvinnorna älskar, han bryr sig inte om någon gud utan menar sig stå över dem alla. 38I gengäld skall han ära fästningarnas gud. En gud som var okänd för hans fäder skall han ära med guld och silver, ädelstenar och dyrbarheter. 39Han skall ta hand om de starka fästningarna i förlitan på en främmande gud. Alla som bekänner sig till honom skall han visa stor ära. Han skall ge dem myndighet över många och utdela jordlotter som belöning. 40I den sista tiden skall kungen i söder drabba samman med honom. Kungen i norr skall gå till storms mot sin fiende med vagnar, rytteri och många skepp, han skall tränga in i flera länder och svepa fram som en stormflod. 41Han skall dra in i det härliga landet, och tiotusenden skall falla. Men Edom, Moab och huvuddelen av ammoniterna skall rädda sig undan honom. 42Han skall bemäktiga sig andra länder, och inte heller Egypten kommer undan. 43Så blir han herre över skatter av guld och silver, ja, över alla Egyptens dyrbarheter. Även libyer och kushiter skall följa honom. 44Men rykten från öster och från norr skrämmer honom, och han drar ut i stor vrede för att tillintetgöra många och viga dem åt förintelse. 45Men när han har slagit upp sina kungliga tält mellan havet och den heliga härlighetens berg går han mot sin undergång, och ingen hjälper honom.