Bibel 2000 (B2000)
3

Bel

31När kung Astyages hade förenats med sina fäder övertog persern Kyros hans rike. 2Daniel var kungens förtrogne och hade högre rang än någon av hans vänner.

3Babylonierna hade en avgud som hette Bel. Varje dag försåg de honom med 12 säckar vetemjöl, 40 får och 240 liter vin. 4Även kungen dyrkade honom och gick dagligen för att tillbe honom. Men Daniel tillbad sin Gud. Kungen frågade honom: »Varför tillber du inte Bel?« 5Han svarade: »Därför att jag inte dyrkar avgudar gjorda av människohand utan den levande Guden, som har skapat himmel och jord och råder över allt som lever.« — 6»Tror du inte att Bel är en levande gud?« sade kungen. »Ser du inte hur mycket han äter och dricker varje dag?« 7Daniel skrattade och svarade: »Låt inte lura dig, konung. Inuti är han av lera och utanpå av koppar, och ätit eller druckit har han aldrig gjort.« 8Kungen blev rasande och kallade till sig Bels präster och sade till dem: »Tala om för mig vem som äter upp all denna mat, annars skall ni dö! 9Men om ni kan bevisa att Bel äter upp den skall Daniel dö därför att han har hädat Bel.« — »Må det bli som du har sagt«, sade Daniel.

10Det fanns 70 belpräster och dessutom hustrur och barn till dem. Kungen gick till Bels tempel tillsammans med Daniel, 11och prästerna sade till honom: »Nu går vi ut härifrån. Du, konung, skall duka fram maten och blanda till vinet och ställa fram det. Stäng sedan porten och försegla den med ditt sigill. 12Om du inte finner att Bel har förtärt alltsammans när du kommer i morgon bitti, då skall vi dö. Annars skall Daniel dö för sina lögner om oss.« 13De var övermodiga, ty de hade gjort en hemlig ingång under bordet, och den vägen brukade de ta sig in för att äta upp det framsatta.

14När så prästerna hade gått ut ställde kungen fram maten åt Bel. Men Daniel befallde sina tjänare att hämta aska och lät dem strö ut den över hela tempelgolvet, medan bara kungen såg det. Sedan gick de ut, stängde porten, förseglade den med kungens sigill och gick därifrån. 15På natten kom prästerna som vanligt med sina hustrur och barn och åt upp och drack upp allt som fanns.

16Tidigt på morgonen kom kungen tillsammans med Daniel. 17»Är sigillen obrutna, Daniel?« frågade kungen. Daniel svarade: »Ja, konung.« 18Kungen öppnade porten, kastade en blick på altaret och ropade med hög röst: »Stor är du, Bel, det var inget bedrägeri med dig!« 19Men Daniel skrattade, grep tag i kungen för att han inte skulle gå in och sade: »Titta på golvet och tänk efter vad detta är för spår.« 20Kungen sade: »Jag ser spår av män och kvinnor och barn.« 21Han blev rasande och lät gripa prästerna och deras hustrur och barn. De visade honom lönnluckorna där de brukade ta sig in för att äta upp det som fanns på bordet. 22Sedan lät kungen döda dem, och Bel utlämnade han åt Daniel, som förstörde både honom och hans tempel.

Ormguden

23I staden fanns också en stor orm som babylonierna dyrkade. 24Kungen sade till Daniel: »Du vill väl inte säga att han också är av koppar? Han lever ju, han äter och dricker. Du kan inte påstå att inte han är en levande gud — tillbe honom då!« 25Daniel svarade: »Herren, min Gud, skall jag tillbe — han är en levande gud. 26Men ge mig ditt tillstånd, konung, så skall jag döda ormen utan vare sig svärd eller käpp.« — »Du har mitt tillstånd«, svarade kungen. 27Då tog Daniel tjära, talg och hår, kokade samman det och gjorde kakor och stoppade dem i munnen på ormen, och när ormen åt dem sprack den. »Se där vad ni dyrkar«, sade Daniel.

Daniel i lejongropen

28Men när babylonierna fick höra detta blev de ytterst förbittrade och började konspirera mot kungen. »Kungen har blivit jude«, sade de. »Bel har han störtat omkull, och ormen har han dödat och prästerna har han huggit ner.« 29De gick till kungen och sade: »Utlämna Daniel åt oss, annars dödar vi dig och din familj!« 30När kungen märkte hur hårt de ansatte honom fann han sig tvungen att utlämna Daniel åt dem, 31och de kastade honom i lejongropen. Där var han i sex dagar. 32Det fanns sju lejon i gropen, och de brukade få två människor och två får varje dag, men nu gav man dem ingenting, för att de skulle äta upp Daniel.

33I Judeen levde profeten Habackuk. Han hade kokat soppa och lagt i brödbitar och var på väg till åkern med skålen för att ge åt skördefolket. 34Då sade Herrens ängel till Habackuk: »Ta maten du har där till Daniel i lejongropen i Babylon.« 35Habackuk svarade: »Herre, jag har aldrig varit i Babylon, och gropen känner jag inte till.« 36Men Herrens ängel lade handen på hans hjässa, lyfte honom i håret och förde honom i sin andes stormvind till Babylon och satte ner honom vid gropen. 37Habackuk ropade: »Daniel, Daniel, här får du den måltid som Gud har sänt dig!« — 38»Du har alltså tänkt på mig, Gud, du överger inte dem som älskar dig«, sade Daniel. 39Han reste sig och åt, och Guds ängel förde genast Habackuk tillbaka hem.

40Den sjunde dagen kom kungen för att begråta Daniel. Han gick fram till gropen och såg ner, och där satt Daniel. 41Då utropade han med hög röst: »Stor är du, Herre, Daniels Gud, det finns ingen annan än du!« 42Han drog upp Daniel, men de skyldiga, som hade försökt förgöra honom, kastade han i gropen, och de blev omedelbart uppätna inför hans ögon.