Bibel 2000 (B2000)
3

31Herre, allhärskare, Israels Gud, det är en själ i nöd, en bedrövad ande som ropar till dig. 2Lyssna, Herre, och förbarma dig, ty vi har syndat mot dig. 3Du sitter på din tron för evigt, men vi hör för evigt förgängelsen till. 4Herre, allhärskare, Israels Gud, lyssna till de döda israeliternas och deras avkomlingars bön. De syndade mot dig och lyssnade inte till Herrens, sin Guds, röst, och därför är vi nu fast i vårt elände. 5Tänk nu inte mer på våra fäders synder, utan tänk på din makt och ditt namns ära, 6ty du är Herren, vår Gud, och vi skall lovsjunga dig, Herre. 7Det är ju därför du har fyllt våra hjärtan med gudsfruktan, så att vi åkallar ditt namn. Vi skall lovsjunga dig i vår förvisning, ty vi har renat våra hjärtan från all den orätt som våra syndiga fäder begick mot dig. 8I dag lever vi i förvisning: du har fördrivit oss hit, där vi måste bära skam, förbannelse och skuld för all orätt som våra fäder gjorde när de avföll från Herren, vår Gud.

Visheten, Guds gåva till Israel

9Israel, hör de bud som ger liv,

lyssna och kom till insikt.

10Vad har hänt, Israel,

varför är du i fiendeland,

varför har du åldrats bland främlingar,

11besudlats av de dödas orenhet

och räknats bland dem som hör dödsriket till?

12Du övergav vishetens källa.

13Om du hade följt Guds väg

hade du fått bo kvar i frid för alltid.

14Lär dig var det finns vishet,

var det finns kraft och förstånd.

Då kommer du också att inse

var det finns liv och ljus för ögonen,

var det finns lång levnad och frid.

15Vem har funnit vishetens boning,

vem har gått in i hennes skattkammare?

16Var är de som regerade över folken,

de som härskade över markens djur

17och lekte med himlens fåglar,

de som samlade skatter av silver och guld

— detta som människor litar till —

så att ingen kan fatta deras rikedom,

18de som rastlöst formade silvret,

så att ingen kan räkna deras verk?

19De är borta och har stigit ner i dödsriket,

och andra har tagit deras plats.

20Nya släkten föddes och bodde på jorden,

men klokhetens väg lärde de inte känna,

21de förstod inte hennes stigar.

Inte heller deras barn slöt sig till henne,

de gick långt bort från hennes väg.

22Man har aldrig hört om henne i Kanaan,

inte sett henne i Teman.

23På samma sätt med Hagars ättlingar,

köpmännen från Midjan och Teman:

de sökte jordisk visdom,

liksom legendberättarna och forskarna,

men vishetens väg lärde de inte känna,

de brydde sig aldrig om hennes stigar.

24Se, hur stor Guds boning är, Israel,

hur vid den värld som han äger!

25Stor är den och utan gräns,

hög och omätlig.

26Där föddes de ryktbara jättarna,

urtidens väldiga hjältar, kunniga i krig.

27Men det var inte dem Gud utvalde,

inte för dem han öppnade vishetens väg.

28De gick under i sin brist på förstånd,

för sin dårskaps skull gick de under.

29Vem har farit till himlen och hämtat visheten,

vem har fört henne ner från molnen?

30Vem har farit över havet och funnit henne

och kan förvärva henne för finaste guld?

31Det finns ingen som känner hennes väg,

ingen ägnar hennes stig en tanke.

32Men han som vet allt känner henne;

han har utforskat henne med sin insikt,

han som gav jorden form för evig tid

och fyllde den med fyrfotadjur.

33Han sänder ut ljuset och det drar åstad,

han kallar på det och det lyder med bävan.

34Stjärnorna tänder sitt ljus

och börjar med glädje sin vakttjänst;

35han kallar på dem och de svarar: »Här är vi!«

och lyser med glädje för sin skapare.

36Sådan är vår Gud,

ingen kan nämnas vid hans sida.

37Han utforskade vishetens hela väg

och öppnade den för sin tjänare Jakob,

för Israel, som hade hans kärlek.

38Sedan visade hon sig på jorden

och levde där bland människorna.

4

41Hon är boken med Guds bud,

lagen som består för evigt.

Alla som håller fast vid henne får leva,

men de som lämnar henne skall dö.

2Vänd om, Jakob, och grip fatt i henne,

bana dig fram till ljuskretsen kring henne.

3Ge inte det som är din stolthet åt en annan

eller det som gagnar dig åt ett främmande folk.

4Saliga är vi, mitt folk Israel,

ty vi vet vad som behagar Gud.

Tröst åt det sörjande Jerusalem

5Fatta mod, mitt folk, du som räddar Israel undan glömskan. 6Det var inte för att utplånas som ni blev sålda åt hednafolken; ni prisgavs åt fienderna därför att ni hade väckt Guds vrede. 7Ty ni väckte er skapares förbittring när ni offrade till demoner i stället för till Gud, 8och ni glömde den evige Guden, som hade fött upp er, och Jerusalem, som hade vårdat er, vållade ni sorg. 9Ty hon såg hur Guds vrede drabbade er, och hon sade:

Sions grannkvinnor, lyssna!

Gud har lagt på mig en stor sorg.

10Jag har sett mina söners och döttrars fångenskap,

som den Evige har lagt på dem.

11Med glädje födde jag upp dem,

men jag fick skiljas från dem med jämmer och sorg.

12Må ingen visa skadeglädje mot mig,

en änka som har mist så många.

Jag är övergiven, ty mina barn har syndat:

de avföll från Guds lag

13och erkände inte hans stadgar,

de gick inte Guds buds vägar

och följde inte fostrans stigar,

som leder till hans rättfärdighet.

14Sions grannkvinnor, kom!

Tänk på mina söners och döttrars fångenskap,

som den Evige har lagt på dem.

15Han sände mot dem ett folk från fjärran,

ett grymt folk med ett främmande språk,

som inte tog hänsyn till de gamla

och inte skonade barnen.

16De förde bort änkans älskade söner,

de tog ifrån den ensamma hennes döttrar.

17Hur skulle jag kunna hjälpa er?

18Han som har lagt olyckorna på er,

han skall rycka er ur era fienders hand.

19Gå, mina barn, gå, jag har blivit övergiven.

20Jag har klätt av mig medgångens dräkt

och klätt mig i den bönfallandes säcktyg:

jag skall ropa till den Evige så länge min tid varar.

21Fatta mod, mina barn, och ropa till Gud,

så skall han befria er från era herrar

och rycka er ur fiendens hand.

22Ty jag hoppas att den Evige skall rädda er,

den Helige har låtit mig glädjas

över den barmhärtighet han snart skall visa er,

er räddare som lever i evighet.

23Med sorg och jämmer skildes jag från er,

men Gud skall låta mig få er tillbaka

med glädje och lycka för evigt.

24Nu har Sions grannkvinnor sett er fångenskap,

men snart får de se er räddning komma från Gud

med den Eviges stora glans och härlighet.

25Härda ut, mina barn, under Guds vrede.

Din fiende har jagat dig,

men du skall snart få se hans undergång

och sätta foten på hans nacke.

26Mina klena små fick gå steniga stigar,

de fördes bort som boskap av plundrande fiender.

27Men fatta mod, mina barn, och ropa till Gud;

han som lät olyckan komma har inte glömt er.

28Ert sinne gick på villovägar bort från Gud —

vänd nu om och sök honom med tiofaldig iver.

29Ty han som har lagt olyckorna på er

skall sända er räddningen och den eviga glädjen.

30Fatta mod, Jerusalem, han som gav dig ditt namn skall trösta dig. 31Ve dem som plågade dig och gladdes åt ditt fall, 32ve de städer där dina barn fick göra slavtjänst, ve henne som tog dina söner! 33Ty liksom hon gladdes åt ditt fall och jublade över din förnedring, så skall hon själv få sitta övergiven och sörja. 34Jag skall beröva henne glädjen över hennes myllrande folkmassor, och hennes övermod skall vändas i sorg. 35Eld från den Evige skall bränna henne i långa tider, och hon skall bebos av demoner för all framtid.

36Lyft blicken mot öster, Jerusalem, och se den glädje som kommer till dig från Gud. 37Där kommer dina söner som du fick skiljas från, de kommer från öster och väster, samlade på den Heliges bud, jublande över Guds härlighet.

5

51Klä av dig din sorgdräkt, Jerusalem, den som du bär i ditt elände, och klä dig för evigt i Guds härlighets prakt. 2Ta på dig rättfärdigheten från Gud som en kappa och sätt den Eviges härlighet som en turban på ditt huvud, 3ty Gud skall låta alla länder under himlen se din glans. 4För evigt skall du få ditt namn av Gud: »Fred genom rättfärdighet, härlighet genom gudsfruktan.«

5Res dig, Jerusalem, ställ dig på höjden, lyft blicken mot öster och se dina barn komma från väster och öster, samlade på den Heliges bud, jublande över att Gud har tänkt på dem. 6De lämnade dig till fots, bortdrivna av fiender, men när Gud för dem tillbaka skall de bäras in i triumf som på en kungatron. 7Ty Gud har befallt att alla höga berg skall sänkas, de eviga höjderna skall sänkas och klyftorna skall fyllas, så att marken blir slät och Israel kan gå fram i skyddet av Guds härlighet. 8Och på Guds befallning skall skogarna och alla doftande träd ge skugga åt Israel. 9Med sin härlighets ljus skall Gud leda ett jublande Israel, som lever i barmhärtighet och rättfärdighet från honom.