Bibel 2000 (B2000)
4

41Hon är boken med Guds bud,

lagen som består för evigt.

Alla som håller fast vid henne får leva,

men de som lämnar henne skall dö.

2Vänd om, Jakob, och grip fatt i henne,

bana dig fram till ljuskretsen kring henne.

3Ge inte det som är din stolthet åt en annan

eller det som gagnar dig åt ett främmande folk.

4Saliga är vi, mitt folk Israel,

ty vi vet vad som behagar Gud.

Tröst åt det sörjande Jerusalem

5Fatta mod, mitt folk, du som räddar Israel undan glömskan. 6Det var inte för att utplånas som ni blev sålda åt hednafolken; ni prisgavs åt fienderna därför att ni hade väckt Guds vrede. 7Ty ni väckte er skapares förbittring när ni offrade till demoner i stället för till Gud, 8och ni glömde den evige Guden, som hade fött upp er, och Jerusalem, som hade vårdat er, vållade ni sorg. 9Ty hon såg hur Guds vrede drabbade er, och hon sade:

Sions grannkvinnor, lyssna!

Gud har lagt på mig en stor sorg.

10Jag har sett mina söners och döttrars fångenskap,

som den Evige har lagt på dem.

11Med glädje födde jag upp dem,

men jag fick skiljas från dem med jämmer och sorg.

12Må ingen visa skadeglädje mot mig,

en änka som har mist så många.

Jag är övergiven, ty mina barn har syndat:

de avföll från Guds lag

13och erkände inte hans stadgar,

de gick inte Guds buds vägar

och följde inte fostrans stigar,

som leder till hans rättfärdighet.

14Sions grannkvinnor, kom!

Tänk på mina söners och döttrars fångenskap,

som den Evige har lagt på dem.

15Han sände mot dem ett folk från fjärran,

ett grymt folk med ett främmande språk,

som inte tog hänsyn till de gamla

och inte skonade barnen.

16De förde bort änkans älskade söner,

de tog ifrån den ensamma hennes döttrar.

17Hur skulle jag kunna hjälpa er?

18Han som har lagt olyckorna på er,

han skall rycka er ur era fienders hand.

19Gå, mina barn, gå, jag har blivit övergiven.

20Jag har klätt av mig medgångens dräkt

och klätt mig i den bönfallandes säcktyg:

jag skall ropa till den Evige så länge min tid varar.

21Fatta mod, mina barn, och ropa till Gud,

så skall han befria er från era herrar

och rycka er ur fiendens hand.

22Ty jag hoppas att den Evige skall rädda er,

den Helige har låtit mig glädjas

över den barmhärtighet han snart skall visa er,

er räddare som lever i evighet.

23Med sorg och jämmer skildes jag från er,

men Gud skall låta mig få er tillbaka

med glädje och lycka för evigt.

24Nu har Sions grannkvinnor sett er fångenskap,

men snart får de se er räddning komma från Gud

med den Eviges stora glans och härlighet.

25Härda ut, mina barn, under Guds vrede.

Din fiende har jagat dig,

men du skall snart få se hans undergång

och sätta foten på hans nacke.

26Mina klena små fick gå steniga stigar,

de fördes bort som boskap av plundrande fiender.

27Men fatta mod, mina barn, och ropa till Gud;

han som lät olyckan komma har inte glömt er.

28Ert sinne gick på villovägar bort från Gud —

vänd nu om och sök honom med tiofaldig iver.

29Ty han som har lagt olyckorna på er

skall sända er räddningen och den eviga glädjen.

30Fatta mod, Jerusalem, han som gav dig ditt namn skall trösta dig. 31Ve dem som plågade dig och gladdes åt ditt fall, 32ve de städer där dina barn fick göra slavtjänst, ve henne som tog dina söner! 33Ty liksom hon gladdes åt ditt fall och jublade över din förnedring, så skall hon själv få sitta övergiven och sörja. 34Jag skall beröva henne glädjen över hennes myllrande folkmassor, och hennes övermod skall vändas i sorg. 35Eld från den Evige skall bränna henne i långa tider, och hon skall bebos av demoner för all framtid.

36Lyft blicken mot öster, Jerusalem, och se den glädje som kommer till dig från Gud. 37Där kommer dina söner som du fick skiljas från, de kommer från öster och väster, samlade på den Heliges bud, jublande över Guds härlighet.