Bibel 2000 (B2000)
1

Judarna i Babylon skriver till Jerusalem

11Här återges den skrift som författades i Babylon av Baruk, son till Neria, son till Machseja, son till Sidkia, son till Hasadja, son till Hilkia, 2under det femte året, den sjunde dagen i månaden, den dag då kaldeerna hade erövrat Jerusalem och bränt ner staden. 3Denna skrift läste Baruk upp för kung Jekonja av Juda, Jojakims son, och för hela folket som samlades till uppläsningen, 4för stormännen, kungasönerna och de äldste och för hela folket, höga och låga, alla som bodde i Babylon vid floden Sud. 5De grät och fastade och bad till Herren, 6och alla skänkte vad de kunde till en insamling. Pengarna 7skickade de till Jerusalem: till översteprästen Jojakim, son till Hilkia, son till Shallum, till de andra prästerna och alla dem som befann sig i Jerusalem tillsammans med Jojakim. 8Samtidigt, den tionde sivan, tog Baruk de föremål som hade tillhört Herrens hus men blivit bortförda ur templet och skickade dem tillbaka till Juda, alltså de silverkärl som kung Sidkia av Juda, Josias son, hade låtit tillverka 9efter det att kung Nebukadnessar av Babylon hade deporterat Jekonja, furstarna och de andra fångarna, både stormännen och folket i landet, och fört dem från Jerusalem till Babylon, 10och de skickade följande hälsning:

Här sänder vi er en summa pengar; för dem skall ni köpa brännoffer, syndoffer och rökelse. Gör så i ordning en offergåva, bär fram den på Herrens, vår Guds, altare 11och be för kung Nebukadnessar av Babylon och för hans son Belshassar att de får leva på jorden så länge himlen består. 12Då skall Herren ge oss kraft och ge ljus åt våra ögon, vi skall få leva i trygghet under kung Nebukadnessar av Babylon och hans son Belshassar, och vi skall tjäna dem länge och vinna deras välvilja. 13Be också för oss till Herren, vår Gud, ty vi har syndat mot Herren, vår Gud, och ännu i denna dag har inte Herrens glödande vrede vänts bort från oss. 14Denna skrift som vi skickar till er skall ni läsa upp i Herrens hus som en syndabekännelse på högtidsdagen och de andra festdagarna.

Botbön

15Herren, vår Gud, är rättfärdig, men vi står denna dag med skam, vi män av Juda och Jerusalems invånare, 16våra kungar och hövdingar, våra präster och profeter och våra fäder, 17ty vi har syndat mot Herren 18och varit olydiga mot honom; vi har inte lyssnat till Herrens, vår Guds, röst och inte lytt de föreskrifter som Herren gett oss att följa.

19Från den dag då Herren förde våra fäder ut ur Egypten och intill denna dag har vi ständigt varit olydiga mot Herren, vår Gud, och lättsinnigt vägrat att lyssna till honom. 20Därför är vi ännu i dag fast i vårt elände och i den förbannelse som Herren befallde sin tjänare Mose att uttala, då han förde våra fäder ut ur Egypten för att ge oss ett land som flödar av mjölk och honung. 21Vi har försummat att lyssna till Herrens, vår Guds, röst, som talade till oss genom de profeter han sände. 22Var och en av oss har följt sitt onda sinnelag, så att han tjänat andra gudar och gjort det som är ont i Herrens, vår Guds, ögon.

2

21Och Herren har låtit det ord besannas som han uttalade om oss och om våra domare som styrde Israel, om våra kungar och hövdingar och om folket i Israel och Juda, 2att han skulle låta en stor olycka drabba oss. Aldrig har något sådant skett under himlen som det han lät ske i Jerusalem, så som det var förutsagt i Moses lag: 3vi måste alla äta våra egna söners och döttrars kött. 4Han prisgav vårt folk åt alla våra grannriken och lät skam och förödelse drabba oss bland alla de grannfolk dit Herren fördrev oss. 5Vårt folk kom underst i stället för överst, ty vi har syndat mot Herren, vår Gud, och inte lyssnat till hans röst.

6Herren, vår Gud, är rättfärdig, men vi och våra fäder har stått med skam intill denna dag. 7Allt det onda som Herren förutsagt har kommit över oss. 8Vi bad inte till Herren att han skulle leda alla och envar bort från deras onda hjärtans tankar, 9och Herren höll olyckan i beredskap och lät den drabba oss. Ty Herren var rättfärdig när han befallde oss att handla efter hans vilja, 10men vi lyssnade inte till hans röst och lydde inte de föreskrifter som han hade gett oss att följa.

11Herre, Israels Gud, du som har fört ditt folk ut ur Egypten med din starka hand, med tecken och under, med väldig kraft och med lyftad arm, du som har gjort ditt namn ryktbart intill denna dag: 12vi har syndat, vi har levt gudlöst, vi har handlat orättfärdigt, Herre, vår Gud, i strid med alla dina rättfärdiga bud. 13Vänd nu din vrede från oss, ty vi är bara några få som lämnats kvar bland de folk dit du har fördrivit oss. 14Hör, Herre, vår bön och vår åkallan, befria oss för din egen skull och låt oss vinna välvilja hos dem som förde oss bort från vårt land, 15så att hela jorden får se att du är Herren, vår Gud, ty Israel och hans folk är uppkallade efter ditt namn.

16Herre, blicka ner från din heliga boning och se på oss. Vänd ditt öra till oss, Herre, och hör, 17öppna dina ögon och se. De som ärar Herren och prisar hans rättfärdighet är inte de döda i dödsriket, vilkas ande tagits ut ur kroppen. 18Nej, det är den djupt bedrövade, den som går nerböjd och svag, det är de matta ögonen och den hungrande själen som ärar dig och prisar din rättfärdighet, Herre. 19Ty vi litar inte till våra fäders eller våra kungars rättfärdighet när vi kommer inför dig med vår bön om barmhärtighet, Herre, vår Gud. 20Du har ju släppt loss din glödande vrede mot oss, alldeles som du förutsade genom dina tjänare profeterna:

21Så säger Herren: Böj era nackar och tjäna den babyloniske kungen, så skall ni få bli kvar i det land som jag har gett åt era fäder. 22Men om ni vägrar lyssna till Herrens röst och inte tjänar den babyloniske kungen, 23då skall jag tysta alla skratt och glada rop, brudgummens och brudens röster, i Judas städer och på Jerusalems gator, och hela landet skall ligga öde och obebott.

24Vi lyssnade inte till din röst och tjänade inte den babyloniske kungen. Då lät du de ord besannas som du hade uttalat genom dina tjänare profeterna: våra kungars ben och våra fäders ben kastades ut ur gravarna — 25de ligger på marken i dagens hetta och nattens frost. Folket dog genom svåra lidanden, genom svält och svärd och pest, 26och ditt hus, över vilket ditt namn har utropats, lät du bli sådant det är i dag, på grund av ondskan i Israel och Juda. 27Och ändå, Herre, vår Gud, har du visat oss all din mildhet och stora barmhärtighet, 28så som du sade genom din tjänare Mose den gången du befallde honom att skriva ner din lag åt israeliterna:

29Om ni inte lyssnar till min röst, då skall sannerligen denna stora och bullrande folkhop smälta ihop till en liten skara bland de folk dit jag skall fördriva dem. 30Jag vet att de inte kommer att lyssna till mig, eftersom de är ett styvnackat folk. Men under förvisningen skall de besinna sig, 31och de skall inse att jag är Herren, deras Gud. Jag skall ge dem hjärtan och öron som lyssnar, 32och de skall lovsjunga mig i förvisningen och tänka på mitt namn, 33de skall vända om från sitt trots och sina onda gärningar då de tänker på hur det gick för deras fäder som syndade mot Herren. 34Då skall jag låta dem återvända till det land som jag svor att ge åt deras fäder, Abraham, Isak och Jakob, och de skall ta det i besittning. Jag skall göra folket talrikt, och det skall aldrig bli mindre igen. 35Jag skall sluta ett evigt förbund med dem: jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. Och jag skall aldrig mer föra bort mitt folk Israel från det land som jag har gett dem.

3

31Herre, allhärskare, Israels Gud, det är en själ i nöd, en bedrövad ande som ropar till dig. 2Lyssna, Herre, och förbarma dig, ty vi har syndat mot dig. 3Du sitter på din tron för evigt, men vi hör för evigt förgängelsen till. 4Herre, allhärskare, Israels Gud, lyssna till de döda israeliternas och deras avkomlingars bön. De syndade mot dig och lyssnade inte till Herrens, sin Guds, röst, och därför är vi nu fast i vårt elände. 5Tänk nu inte mer på våra fäders synder, utan tänk på din makt och ditt namns ära, 6ty du är Herren, vår Gud, och vi skall lovsjunga dig, Herre. 7Det är ju därför du har fyllt våra hjärtan med gudsfruktan, så att vi åkallar ditt namn. Vi skall lovsjunga dig i vår förvisning, ty vi har renat våra hjärtan från all den orätt som våra syndiga fäder begick mot dig. 8I dag lever vi i förvisning: du har fördrivit oss hit, där vi måste bära skam, förbannelse och skuld för all orätt som våra fäder gjorde när de avföll från Herren, vår Gud.

Visheten, Guds gåva till Israel

9Israel, hör de bud som ger liv,

lyssna och kom till insikt.

10Vad har hänt, Israel,

varför är du i fiendeland,

varför har du åldrats bland främlingar,

11besudlats av de dödas orenhet

och räknats bland dem som hör dödsriket till?

12Du övergav vishetens källa.

13Om du hade följt Guds väg

hade du fått bo kvar i frid för alltid.

14Lär dig var det finns vishet,

var det finns kraft och förstånd.

Då kommer du också att inse

var det finns liv och ljus för ögonen,

var det finns lång levnad och frid.

15Vem har funnit vishetens boning,

vem har gått in i hennes skattkammare?

16Var är de som regerade över folken,

de som härskade över markens djur

17och lekte med himlens fåglar,

de som samlade skatter av silver och guld

— detta som människor litar till —

så att ingen kan fatta deras rikedom,

18de som rastlöst formade silvret,

så att ingen kan räkna deras verk?

19De är borta och har stigit ner i dödsriket,

och andra har tagit deras plats.

20Nya släkten föddes och bodde på jorden,

men klokhetens väg lärde de inte känna,

21de förstod inte hennes stigar.

Inte heller deras barn slöt sig till henne,

de gick långt bort från hennes väg.

22Man har aldrig hört om henne i Kanaan,

inte sett henne i Teman.

23På samma sätt med Hagars ättlingar,

köpmännen från Midjan och Teman:

de sökte jordisk visdom,

liksom legendberättarna och forskarna,

men vishetens väg lärde de inte känna,

de brydde sig aldrig om hennes stigar.

24Se, hur stor Guds boning är, Israel,

hur vid den värld som han äger!

25Stor är den och utan gräns,

hög och omätlig.

26Där föddes de ryktbara jättarna,

urtidens väldiga hjältar, kunniga i krig.

27Men det var inte dem Gud utvalde,

inte för dem han öppnade vishetens väg.

28De gick under i sin brist på förstånd,

för sin dårskaps skull gick de under.

29Vem har farit till himlen och hämtat visheten,

vem har fört henne ner från molnen?

30Vem har farit över havet och funnit henne

och kan förvärva henne för finaste guld?

31Det finns ingen som känner hennes väg,

ingen ägnar hennes stig en tanke.

32Men han som vet allt känner henne;

han har utforskat henne med sin insikt,

han som gav jorden form för evig tid

och fyllde den med fyrfotadjur.

33Han sänder ut ljuset och det drar åstad,

han kallar på det och det lyder med bävan.

34Stjärnorna tänder sitt ljus

och börjar med glädje sin vakttjänst;

35han kallar på dem och de svarar: »Här är vi!«

och lyser med glädje för sin skapare.

36Sådan är vår Gud,

ingen kan nämnas vid hans sida.

37Han utforskade vishetens hela väg

och öppnade den för sin tjänare Jakob,

för Israel, som hade hans kärlek.

38Sedan visade hon sig på jorden

och levde där bland människorna.