71Denna syn lät Herren Gud mig se: han skapade en svärm gräshoppor när gräset spirade på nytt efter kungens slåtter. 2Och när de hade ätit upp nästan allt gräs i landet sade jag: »Förlåt ditt folk, Herre Gud! Hur skall Jakob kunna bestå, ett så litet folk?« 3Då ångrade sig Herren och sade: »Det skall inte ske.«
4Denna syn lät Herren Gud mig se: han kallade på eldregnet, och när det hade förtärt det stora djupet och höll på att förtära åkerjorden 5sade jag: »Sluta, Herre Gud! Hur skall Jakob kunna bestå, ett så litet folk?« 6Då ångrade sig Herren. »Inte heller detta skall ske«, sade Herren Gud.
7Denna syn lät Herren Gud mig se: han stod vid en mur med ett lod i handen. 8Och Herren frågade mig: »Vad ser du, Amos?« Jag svarade: »Ett lod.« Då sade Herren: »Se, jag prövar mitt folk Israel med ett lod; jag kan inte längre skona det.
9Isaks offerplatser skall härjas
och Israels helgedomar läggas öde.
Jag skall höja mitt svärd mot Jerobeams ätt.«
10Amasja, översteprästen i Betel, sände bud till kung Jerobeam av Israel: »Amos uppviglar folket mot dig; riket tål inte hans profeterande. 11Han säger:
Jerobeam skall dö för svärd,
och Israel skall föras bort från sitt land.«
12Till Amos sade Amasja: »Gå din väg, siare, försvinn till Juda — där kan du tjäna ditt bröd med att vara profet! 13Men här i Betel får du inte längre uppträda som profet, ty detta är konungens tempel, en rikshelgedom.« 14Amos svarade Amasja: »Jag är inte profet. Jag tillhör inte det skrået, jag håller boskap och odlar fikon. 15Men Herren tog mig från min hjord och sade till mig: Träd fram som profet inför mitt folk Israel. 16Så hör nu Herrens ord: Du säger alltså: ’Profetera inte mot Israel, predika inte mot Isaks ätt!’ 17Därför säger Herren:
Din hustru skall bli en hora i staden,
dina söner och döttrar skall falla för svärd,
din mark skall mätas upp och styckas.
Själv skall du dö på oren mark,
och Israel skall föras bort från sitt land.«
81Denna syn lät Herren Gud mig se: en korg med mogen frukt. 2Och han frågade: »Vad ser du, Amos?« Jag svarade: »En korg med mogen frukt.« Då sade Herren till mig:
Mitt folk Israel är moget för sitt fall,
jag kan inte längre skona det.
3Den dagen, säger Herren Gud,
skall sångerskorna i slottet jämra sig:
lik i mängder
ligger slängda överallt. Tyst!
4Hör detta, ni som trampar på de fattiga
och utrotar de svaga i landet!
5Ni säger: »När är nymånadsfesten över
så att vi kan sälja säd,
och sabbaten
så att vi får öppna kornboden?
Då skall vi minska måtten
och lägga på priserna
och fuska med vågen,
6köpa de fattiga för pengar
och de nödställda för ett par skor
och sälja spillet som säd.«
7Herren har svurit vid Jakobs stolthet
att aldrig glömma något de gjort.
8Skulle inte jorden skälva för detta
så att alla som bor där får sorg?
Skulle inte hela jorden stiga och sjunka
som Nilen, Egyptens flod?
9Den dagen, säger Herren Gud,
låter jag solen gå ner vid middagstid
och lägger jorden mörk på ljusa dagen.
10Jag vänder era fester i sorg
och alla era sånger i klagan,
jag klär alla höfter i säckväv
och låter alla gå med rakat huvud,
jag sänder sorg som efter ende sonen
och låter slutet bli en bitter dag.
11Ja, den tid kommer,
säger Herren Gud,
då jag sänder hunger över landet —
inte hunger efter bröd,
inte törst efter vatten,
utan efter att höra Herrens ord.
12Då skall de irra från hav till hav,
driva omkring från norr till öster
och söka efter Herrens ord,
men de skall inte finna det.
13Den dagen skall vackra flickor och unga män
segna ner av törst,
14de som svär vid Samarias synd
och säger: »Så sant din gud lever, Dan!«
och: »Så sant Beer Shevas starkhet lever!«
— de skall falla och aldrig resa sig mer.
91Jag såg Herren stå vid altaret.
Han sade: Jag skall slå till pelarhuvudena,
så att trösklarna skakar
och alla förgås vid jordbävningen.
Dem som blir kvar skall jag dräpa med svärd,
ingen av dem skall kunna fly,
ingen av dem skall slippa undan.
2Om de så tränger ner i dödsriket
skall jag hämta dem upp därifrån,
och om de stiger upp till himlen
skall jag dra dem ner därifrån.
3Om de döljer sig på Karmels topp
skall jag leta upp dem och gripa dem,
och om de gömmer sig för mig på havets botten
skall jag befalla sjöormen att bita dem.
4Om de förs bort i fångenskap av sina fiender
skall jag befalla svärdet att döda dem.
Jag skall fästa min blick på dem,
inte till skydd men till straff.
5Herren, härskarornas Gud,
han som rör vid jorden så att den skälver
och alla som bor på den får sorg,
så att hela jorden stiger och sjunker
som Nilen, Egyptens flod,
6han som bygger sin boning i himlen
och reser sitt valv över jorden,
som kallar på havets vatten
och låter det strömma över jorden —
Herren är hans namn.
7Skulle ni vara förmer än nubierna för mig,
ni israeliter? säger Herren.
Jag förde Israel ut ur Egypten,
men också filisteerna från Kaftor
och arameerna från Kir.
8Herren Gud har ögonen på detta syndiga rike:
Jag skall utplåna det från jordens yta!
Dock skall jag inte helt och hållet
utrota Jakobs ätt, säger Herren.
9Se, på min befallning
skall Israel skakas bland alla folk
som man skakar säd i ett såll
och inte en sten slinker igenom.
10Alla syndare i mitt folk skall dö för svärd,
dessa som säger:
»Olyckan drabbar aldrig oss,
den når oss inte.«
11Den dagen skall jag resa upp
Davids förfallna hydda,
mura igen rämnorna
och resa upp det som rasat,
bygga upp den som i forna dagar,
12så att de kan lägga under sig vad som är kvar av Edom och alla de folk över vilka mitt namn har utropats, säger Herren, som utför detta.13Ja, den tid kommer, säger Herren,
då plöjaren följer tätt efter den som skördar
och vintramparen tätt efter den som sår,
då bergen dryper av druvsaft
och alla höjder flödar över.
14Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel.
De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem,
plantera vingårdar och själva dricka vinet,
anlägga trädgårdar och äta deras frukt.
15Jag skall plantera dem i deras egen mark,
och de skall aldrig mera ryckas upp
ur den mark som jag har gett dem,
säger Herren, din Gud.