61Ve de säkra på Sion,
de trygga på Samarias berg,
gräddan av det främsta folket,
dessa som israeliterna tyr sig till!
2Far bort till Kalne och betrakta dess öde,
fortsätt till Stora Hamat,
far ner till Gat i Filisteen:
är ni bättre än dessa riken,
är ert område större än deras?
3Ni vill skjuta ifrån er olycksdagen
men drar över er våldets välde.
4Ni ligger på elfenbenssängar
och latar er på era soffor,
ni äter lamm från hjorden
och gödkalvar som ni fött upp.
5Ni skrålar till harpa
och diktar allsköns sånger som David,
6ni dricker ert vin ur offerskålar
och smörjer er med finaste olja,
men Josefs undergång bekymrar er inte.
7Därför skall ni gå främst i fångtransporten,
då blir det slut på svirarnas skrål.
8Herren Gud har svurit vid sig själv:
Jag avskyr Jakobs stolthet,
jag hatar dess borgar,
jag skall prisge denna stad och allt som finns i den.
9Även om det skulle finnas tio överlevande i ett och samma hus, så måste de dö. 10Endast några få skall bli kvar för att bära ut de döda ur huset. Och om någon säger till en som är inne i huset: »Är det någon mera där?« och får till svar: »Ingen!« så skall han säga: »Tyst!« Ty Herrens namn får inte nämnas.
11Se, när Herren befaller
slås de stora husen i spillror
och de små blir till grus.
12Inte springer hästar över klippor,
inte plöjer man havet med oxar,
men ni förvandlar rätten till gift
och gör rättvisans frukt till malört.
13Ni gläder er över Lo Devar
och skryter: »Har vi inte av egen kraft
erövrat Karnajim?«
14Men nu, israeliter, bådar jag upp ett folk mot er, säger Herren, härskarornas Gud, ett folk som skall ansätta er från Levo-Hamat ända ner till Aravaströmmen.
71Denna syn lät Herren Gud mig se: han skapade en svärm gräshoppor när gräset spirade på nytt efter kungens slåtter. 2Och när de hade ätit upp nästan allt gräs i landet sade jag: »Förlåt ditt folk, Herre Gud! Hur skall Jakob kunna bestå, ett så litet folk?« 3Då ångrade sig Herren och sade: »Det skall inte ske.«
4Denna syn lät Herren Gud mig se: han kallade på eldregnet, och när det hade förtärt det stora djupet och höll på att förtära åkerjorden 5sade jag: »Sluta, Herre Gud! Hur skall Jakob kunna bestå, ett så litet folk?« 6Då ångrade sig Herren. »Inte heller detta skall ske«, sade Herren Gud.
7Denna syn lät Herren Gud mig se: han stod vid en mur med ett lod i handen. 8Och Herren frågade mig: »Vad ser du, Amos?« Jag svarade: »Ett lod.« Då sade Herren: »Se, jag prövar mitt folk Israel med ett lod; jag kan inte längre skona det.
9Isaks offerplatser skall härjas
och Israels helgedomar läggas öde.
Jag skall höja mitt svärd mot Jerobeams ätt.«
10Amasja, översteprästen i Betel, sände bud till kung Jerobeam av Israel: »Amos uppviglar folket mot dig; riket tål inte hans profeterande. 11Han säger:
Jerobeam skall dö för svärd,
och Israel skall föras bort från sitt land.«
12Till Amos sade Amasja: »Gå din väg, siare, försvinn till Juda — där kan du tjäna ditt bröd med att vara profet! 13Men här i Betel får du inte längre uppträda som profet, ty detta är konungens tempel, en rikshelgedom.« 14Amos svarade Amasja: »Jag är inte profet. Jag tillhör inte det skrået, jag håller boskap och odlar fikon. 15Men Herren tog mig från min hjord och sade till mig: Träd fram som profet inför mitt folk Israel. 16Så hör nu Herrens ord: Du säger alltså: ’Profetera inte mot Israel, predika inte mot Isaks ätt!’ 17Därför säger Herren:
Din hustru skall bli en hora i staden,
dina söner och döttrar skall falla för svärd,
din mark skall mätas upp och styckas.
Själv skall du dö på oren mark,
och Israel skall föras bort från sitt land.«
81Denna syn lät Herren Gud mig se: en korg med mogen frukt. 2Och han frågade: »Vad ser du, Amos?« Jag svarade: »En korg med mogen frukt.« Då sade Herren till mig:
Mitt folk Israel är moget för sitt fall,
jag kan inte längre skona det.
3Den dagen, säger Herren Gud,
skall sångerskorna i slottet jämra sig:
lik i mängder
ligger slängda överallt. Tyst!
4Hör detta, ni som trampar på de fattiga
och utrotar de svaga i landet!
5Ni säger: »När är nymånadsfesten över
så att vi kan sälja säd,
och sabbaten
så att vi får öppna kornboden?
Då skall vi minska måtten
och lägga på priserna
och fuska med vågen,
6köpa de fattiga för pengar
och de nödställda för ett par skor
och sälja spillet som säd.«
7Herren har svurit vid Jakobs stolthet
att aldrig glömma något de gjort.
8Skulle inte jorden skälva för detta
så att alla som bor där får sorg?
Skulle inte hela jorden stiga och sjunka
som Nilen, Egyptens flod?
9Den dagen, säger Herren Gud,
låter jag solen gå ner vid middagstid
och lägger jorden mörk på ljusa dagen.
10Jag vänder era fester i sorg
och alla era sånger i klagan,
jag klär alla höfter i säckväv
och låter alla gå med rakat huvud,
jag sänder sorg som efter ende sonen
och låter slutet bli en bitter dag.
11Ja, den tid kommer,
säger Herren Gud,
då jag sänder hunger över landet —
inte hunger efter bröd,
inte törst efter vatten,
utan efter att höra Herrens ord.
12Då skall de irra från hav till hav,
driva omkring från norr till öster
och söka efter Herrens ord,
men de skall inte finna det.
13Den dagen skall vackra flickor och unga män
segna ner av törst,
14de som svär vid Samarias synd
och säger: »Så sant din gud lever, Dan!«
och: »Så sant Beer Shevas starkhet lever!«
— de skall falla och aldrig resa sig mer.