Bibel 2000 (B2000)
9

Saul på vägen till Damaskus

91Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen 2och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem. 3Men när han på sin resa närmade sig Damaskus omgavs han plötsligt av ett bländande ljussken från himlen. 4Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?« 5Han frågade: »Vem är du, herre?« — »Jag är Jesus, den som du förföljer. 6Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra.« 7Hans reskamrater stod förstummade; de hörde rösten men såg ingen. 8Saul reste sig upp, men fast hans ögon var öppna kunde han inte se. De tog honom då vid handen och ledde honom in i Damaskus. 9Under tre dagar var han blind, och han varken åt eller drack.

Ananias. Saul i Damaskus

10I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: »Ananias!« Han svarade: »Ja, herre.« 11Herren sade: »Gå genast till Raka gatan, och fråga i Judas hus efter en som heter Saul och är från Tarsos. Han ber, 12och i en syn har han sett en man som heter Ananias komma in och lägga sina händer på honom för att han skall se igen.« — 13»Herre«, svarade Ananias, »jag har hört från många håll om den mannen och allt ont han har gjort mot dina heliga i Jerusalem. 14Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn.« 15Men Herren sade till honom: »Gå, honom har jag utvalt till mitt redskap. Han skall föra ut mitt namn till hedningar och kungar och Israels folk, 16och jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull.«

17Ananias gav sig i väg och gick till Judas hus. Han lade sina händer på Saul och sade: »Saul, min broder! Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du skall få tillbaka din syn och fyllas av helig ande.« 18Då var det som om fjäll hade fallit från Sauls ögon, och han kunde se igen. Han lät genast döpa sig, 19och när han hade ätit återfick han krafterna.

Han stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus 20och började genast förkunna i synagogorna att Jesus är Guds son. 21Alla som hörde honom häpnade och sade: »Var det inte han som i Jerusalem ville förgöra alla som åkallar Jesu namn? Har han inte kommit hit för att gripa dem och ställa dem inför översteprästerna?« 22Men Saul uppträdde med allt större kraft och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade att Jesus är Messias.

23Efter någon tid kom judarna överens om att röja honom ur vägen, 24men han fick reda på deras planer. De lurade på honom vid stadsportarna dag och natt för att döda honom, 25men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom från stadsmuren i en korg.

Saul i Jerusalem

26När han hade kommit tillbaka till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge. 27Då tog Barnabas honom med sig till apostlarna och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren, som talat till honom, och hur han frimodigt hade predikat i Jesu namn i Damaskus. 28Sedan fick Saul komma och gå som han ville hos dem i Jerusalem och talade frimodigt i Herrens namn. 29Han predikade också för de grekisktalande judarna och disputerade med dem. De bestämde sig för att röja honom ur vägen, 30men när bröderna fick reda på detta tog de honom ner till Caesarea och skickade honom därifrån vidare till Tarsos.

Petrus i Lydda och Joppe

31Kyrkan fick nu vara i fred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den byggdes upp och levde i gudsfruktan, och den växte genom den heliga andens tröst och stöd.

32Petrus vandrade från plats till plats och kom då också till de heliga som bodde i Lydda. 33Där träffade han en man vid namn Aineas som var förlamad och hade legat till sängs i åtta år. 34Petrus sade till honom: »Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd.« Genast steg han upp, 35och alla som bodde i Lydda och på Sharonslätten såg honom, och de omvände sig till Herren.

36I Joppe fanns det bland lärjungarna en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas. Hennes liv var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga. 37Vid den här tiden blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och bar upp henne på övervåningen. 38Lydda ligger inte långt från Joppe, och då lärjungarna hörde att Petrus var där skickade de dit två män och bad honom komma över till dem så fort som möjligt. 39Petrus följde genast med. När han kom fram förde de honom upp på övervåningen, där alla änkorna samlades kring honom och gråtande visade honom de skjortor och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem. 40Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: »Tabita, stig upp!« Hon öppnade ögonen, och när hon såg Petrus satte hon sig upp. 41Han räckte henne handen och hjälpte henne att resa sig. Sedan kallade han in de heliga och änkorna och lät dem se hur hon stod där levande. 42Händelsen blev känd i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. 43Petrus stannade någon tid i Joppe hos Simon, en garvare.