Bibel 2000 (B2000)
8

81Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades.

Saul förföljer de kristna

Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien. 2Några fromma män begravde Stefanos och höll stor dödsklagan över honom. 3Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.

Filippos förkunnar i Samarien

4De som hade skingrats vandrade omkring och predikade budskapet. 5Filippos kom till huvudstaden i Samarien och förkunnade Kristus för folket där. 6Alla lyssnade uppmärksamt på hans ord när de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde. 7Ty från många som var besatta for de orena andarna ut under höga rop, och många lytta och lama botades. 8Det blev stor glädje i den staden.

9Men där fanns en man vid namn Simon som bedrev trolldom och som hade fått folket i Samarien att häpna. Han gav sig ut för att vara något stort 10och fick alla med sig, hög som låg, och de sade: »Han är Guds kraft, den som kallas Den stora kraften.« 11De slöt upp kring honom därför att han länge hade hänfört dem med sina trollkonster. 12Men när de hade börjat tro på Filippos och hans budskap om Guds rike och Jesu Kristi namn lät de döpa sig, både män och kvinnor. 13Simon kom själv till tro. Han blev döpt och vek sedan inte från Filippos sida, och han häpnade när han såg vilka tecken och under som skedde.

14Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, 15som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. 16Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. 17Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande.

18När Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning som Anden förmedlades erbjöd han dem pengar 19och sade: »Ge denna makt åt mig också, så att den jag lägger mina händer på får helig ande.« 20Men Petrus svarade: »Förbannelse över dig och dina pengar, om du tror att du kan köpa Guds gåva. 21Du har ingen rätt till det vi förkunnar, ty ditt hjärta är inte rättsinnigt inför Gud. 22Omvänd dig från denna din ondska och be till Herren, så kanske han förlåter dig ditt uppsåt. 23För jag ser att du sprider bitter galla och snärjer med orättfärdighet.« 24Simon svarade: »Be för mig till Herren, så att inget av det som ni har sagt drabbar mig.«

25Sedan apostlarna hade vittnat och förkunnat ordet om Herren vände de tillbaka till Jerusalem och lät under vägen många samariska byar höra evangeliet.

Filippos och den etiopiske hovmannen

26En ängel från Herren sade till Filippos: »Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.« 27Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud 28och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. 29Anden sade till Filippos: »Gå fram till vagnen och håll dig intill den.« 30Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: »Förstår du vad du läser?« — 31»Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?« svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. 32Skriftstället som han läste var detta:

Liksom ett får som leds till slakt,

liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det

öppnade han inte sin mun.

33Genom förödmjukelsen blev hans dom upphävd.

Vem kan räkna hans efterkommande,

när hans liv nu upphöjs från jorden?

34Hovmannen frågade Filippos: »Säg mig, vem talar profeten om — sig själv eller någon annan?« 35Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. 36När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: »Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?« 38Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. 39När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. 40Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.
9

Saul på vägen till Damaskus

91Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen 2och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem. 3Men när han på sin resa närmade sig Damaskus omgavs han plötsligt av ett bländande ljussken från himlen. 4Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?« 5Han frågade: »Vem är du, herre?« — »Jag är Jesus, den som du förföljer. 6Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra.« 7Hans reskamrater stod förstummade; de hörde rösten men såg ingen. 8Saul reste sig upp, men fast hans ögon var öppna kunde han inte se. De tog honom då vid handen och ledde honom in i Damaskus. 9Under tre dagar var han blind, och han varken åt eller drack.

Ananias. Saul i Damaskus

10I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: »Ananias!« Han svarade: »Ja, herre.« 11Herren sade: »Gå genast till Raka gatan, och fråga i Judas hus efter en som heter Saul och är från Tarsos. Han ber, 12och i en syn har han sett en man som heter Ananias komma in och lägga sina händer på honom för att han skall se igen.« — 13»Herre«, svarade Ananias, »jag har hört från många håll om den mannen och allt ont han har gjort mot dina heliga i Jerusalem. 14Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn.« 15Men Herren sade till honom: »Gå, honom har jag utvalt till mitt redskap. Han skall föra ut mitt namn till hedningar och kungar och Israels folk, 16och jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull.«

17Ananias gav sig i väg och gick till Judas hus. Han lade sina händer på Saul och sade: »Saul, min broder! Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du skall få tillbaka din syn och fyllas av helig ande.« 18Då var det som om fjäll hade fallit från Sauls ögon, och han kunde se igen. Han lät genast döpa sig, 19och när han hade ätit återfick han krafterna.

Han stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus 20och började genast förkunna i synagogorna att Jesus är Guds son. 21Alla som hörde honom häpnade och sade: »Var det inte han som i Jerusalem ville förgöra alla som åkallar Jesu namn? Har han inte kommit hit för att gripa dem och ställa dem inför översteprästerna?« 22Men Saul uppträdde med allt större kraft och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade att Jesus är Messias.

23Efter någon tid kom judarna överens om att röja honom ur vägen, 24men han fick reda på deras planer. De lurade på honom vid stadsportarna dag och natt för att döda honom, 25men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom från stadsmuren i en korg.

Saul i Jerusalem

26När han hade kommit tillbaka till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge. 27Då tog Barnabas honom med sig till apostlarna och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren, som talat till honom, och hur han frimodigt hade predikat i Jesu namn i Damaskus. 28Sedan fick Saul komma och gå som han ville hos dem i Jerusalem och talade frimodigt i Herrens namn. 29Han predikade också för de grekisktalande judarna och disputerade med dem. De bestämde sig för att röja honom ur vägen, 30men när bröderna fick reda på detta tog de honom ner till Caesarea och skickade honom därifrån vidare till Tarsos.

Petrus i Lydda och Joppe

31Kyrkan fick nu vara i fred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den byggdes upp och levde i gudsfruktan, och den växte genom den heliga andens tröst och stöd.

32Petrus vandrade från plats till plats och kom då också till de heliga som bodde i Lydda. 33Där träffade han en man vid namn Aineas som var förlamad och hade legat till sängs i åtta år. 34Petrus sade till honom: »Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd.« Genast steg han upp, 35och alla som bodde i Lydda och på Sharonslätten såg honom, och de omvände sig till Herren.

36I Joppe fanns det bland lärjungarna en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas. Hennes liv var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga. 37Vid den här tiden blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och bar upp henne på övervåningen. 38Lydda ligger inte långt från Joppe, och då lärjungarna hörde att Petrus var där skickade de dit två män och bad honom komma över till dem så fort som möjligt. 39Petrus följde genast med. När han kom fram förde de honom upp på övervåningen, där alla änkorna samlades kring honom och gråtande visade honom de skjortor och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem. 40Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: »Tabita, stig upp!« Hon öppnade ögonen, och när hon såg Petrus satte hon sig upp. 41Han räckte henne handen och hjälpte henne att resa sig. Sedan kallade han in de heliga och änkorna och lät dem se hur hon stod där levande. 42Händelsen blev känd i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. 43Petrus stannade någon tid i Joppe hos Simon, en garvare.

10

Petrus och Cornelius

101I Caesarea fanns en man som hette Cornelius, officer vid Italiska bataljonen. 2Han var from och gudfruktig liksom alla i hans hus, gav rikligt med allmosor till judarna och bad alltid till Gud. 3En dag på eftermiddagen såg han tydligt i en syn hur en ängel från Gud kom in till honom och sade: »Cornelius!« 4Han såg förskräckt på ängeln och frågade: »Vad vill du, herre?« Ängeln svarade: »Dina böner och allmosor har stigit upp till Gud som en påminnelse om dig. 5Skicka nu några av dina män till Joppe för att hämta en viss Simon som kallas Petrus. 6Han bor hos en garvare Simon som har sitt hus nere vid havet.« 7När ängeln som talat med honom var borta kallade Cornelius till sig två tjänare och en av sina ordonnanser, en from man. 8Han berättade alltsammans för dem och sände dem till Joppe.

9Nästa dag medan de var på väg och närmade sig staden gick Petrus vid middagstiden upp på taket för att be. 10Han blev då hungrig och ville ha något att äta. Medan maten gjordes i ordning föll han i hänryckning. 11Han såg himlen öppen, och det kom ner något som liknade en stor linneduk. Hängande i sina fyra hörn sänktes den ner på jorden, 12och i den fanns alla markens fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar. 13En röst sade till honom: »Petrus, slakta och ät!« 14Petrus svarade: »Nej, nej, herre! Aldrig har jag ätit något oheligt eller orent.« 15Då hörde han för andra gången en röst: »Vad Gud gjorde till rent skall inte du göra till orent.« 16Detta hände tre gånger, och sedan lyftes duken strax upp till himlen.

17Medan Petrus grubblade över meningen med den syn han haft kom männen som Cornelius hade skickat. De frågade sig fram till Simons hus och stannade vid porten 18och ropade och undrade om den Simon som kallades Petrus bodde där. 19Petrus funderade ännu över synen, då Anden sade till honom: »Här är tre män som söker dig. 20Gå genast ner, och tveka inte att följa med dem, det är jag som har sänt dem.« 21Petrus gick ner till männen och sade: »Jag är den ni söker. Varför har ni kommit hit?« 22De svarade: »Cornelius, en officer som är rättskaffens och gudfruktig och har gott namn om sig i hela den judiska befolkningen, har blivit tillsagd av en helig ängel att skicka efter dig och höra vad du har att säga.« 23Då bad han dem stiga in och lät dem bo över där.

Nästa dag gav han sig i väg i sällskap med dem, och några av bröderna i Joppe följde med. 24Dagen därpå var han framme i Caesarea, där Cornelius väntade på dem tillsammans med sina släktingar och närmaste vänner som han hade bett komma. 25När Petrus skulle stiga in kom Cornelius emot honom och kastade sig vördnadsfullt för hans fötter. 26Men Petrus sade åt honom att resa sig: »Stig upp, jag är en människa, jag också.« 27Sedan gick han in under samtal med Cornelius. Där inne fann han många församlade, 28och han sade till dem: »Som ni vet är det förbjudet för en jude att umgås med någon som tillhör ett annat folk eller att besöka honom. Men mig har Gud visat att man inte skall betrakta någon människa som ohelig eller oren. 29Därför kom jag utan invändningar när jag blev efterskickad. Och nu undrar jag varför ni har låtit hämta mig.« 30Cornelius svarade: »Just vid den här tiden för tre dagar sedan bad jag eftermiddagsbönen här hemma, när plötsligt en man i skinande vita kläder stod framför mig 31och sade: ’Cornelius, Gud har hört din bön, och han kommer ihåg dina allmosor. 32Sänd nu bud till Joppe och be Simon som kallas Petrus att komma hit. Han bor i garvaren Simons hus nere vid havet.’ 33Jag sände genast bud efter dig, och tack för att du kom. Nu är vi alla samlade här inför Gud för att höra vad Herren har gett dig i uppdrag att säga.«

Petrus tal om hedningarna

34Då tog Petrus till orda: »Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor 35utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör. 36Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus — han är allas herre. 37Ni känner till det som har skett i hela Judeen, med början i Galileen efter det dop som Johannes predikade: 38hur Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig ande och kraft och hur han vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld; Gud var med honom. 39Vi kan vittna om allt han gjorde både på den judeiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på en träpåle och dödade. 40Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, 41inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda. 42Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. 43Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.«

44Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde hans ord. 45De omvända judar som hade följt med Petrus häpnade över att den heliga andens gåva blev utgjuten också över hedningarna; 46de hörde hur dessa talade med tungor och prisade Gud. 47Då frågade Petrus: »Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den heliga anden alldeles som vi?« 48Och han sade till att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Sedan bad de honom stanna några dagar.