Bibel 2000 (B2000)
7

Stefanos tal

71Översteprästen frågade: »Är detta sant?« 2Stefanos svarade: »Bröder och fäder, lyssna på mig. Härlighetens Gud visade sig för vår fader Abraham, som då bodde i Mesopotamien och ännu inte hade flyttat till Harran, 3och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig. 4Då lämnade Abraham Kaldeen och bosatte sig i Harran. När hans far var död lät Gud honom flytta vidare till det land där ni nu bor. 5Han gav honom ingen mark, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att han skulle få landet som sin egendom, han och hans ättlingar, fast han ännu inte hade några barn. 6Detta är vad Gud sade: Hans ättlingar skall bo som främlingar i ett land som inte är deras och vara slavar och förtryckas i fyrahundra år. 7Men det folk vars slavar de blir skall jag döma, sade Gud, och därefter skall de dra ut ur landet och dyrka mig på denna plats. 8Och han upprättade med Abraham det förbund som har omskärelsen som tecken. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob och Jakob till de tolv stamfäderna.

9Stamfäderna greps av avund mot Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom 10och hjälpte honom ur alla svårigheter. Han gav honom vishet och lät honom komma i gunst hos farao, den egyptiske kungen, och denne satte honom att styra Egypten och sköta hans förvaltning. 11Emellertid drabbades hela Egypten och Kanaan av hungersnöd och svåra lidanden, och våra fäder kunde inte skaffa sig mat. 12Men Jakob fick höra att det fanns brödsäd i Egypten och skickade dit våra fäder, först en gång och sedan en gång till. 13Andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick reda på hans släkt. 14Josef sände då bud efter sin far Jakob och hela hans familj på sjuttiofem personer, 15och Jakob drog ner till Egypten. När han och våra fäder hade dött 16fördes de till Shekem och lades i den grav som Abraham hade köpt av Hamors söner i Shekem mot betalning i silver.

17Tiden närmade sig då Guds löfte till Abraham skulle uppfyllas, och israeliterna blev ett stort och talrikt folk i Egypten. 18Men då uppsteg en ny kung på Egyptens tron, en som ingenting visste om Josef. 19Han gick fram med list mot vårt folk, förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut de nyfödda, så att de inte skulle överleva. 20Då föddes Mose, och han var ett sällsynt vackert barn. Under tre månader sköttes han i sin fars hus. 21Sedan sattes han ut, men faraos dotter tog upp honom och uppfostrade honom som sin egen son. 22Mose blev grundligt insatt i den egyptiska visdomen och uppträdde med kraft i både ord och handling.

23När han var fyrtio år föddes den tanken hos honom att han skulle besöka sina bröder, israeliterna. 24När han då fick se hur en av dem blev misshandlad skyndade han till hans hjälp och gav honom upprättelse genom att slå ihjäl egyptern. 25Han trodde att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom honom, men det gjorde de inte. 26Nästa dag kom han dit just som ett par av dem hade råkat i gräl. Han försökte försona dem och sade: ’Ni är ju bröder, varför gör ni varandra illa?’ 27Men den som hade angripit sin landsman stötte undan Mose och sade: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss? 28Tänker du döda mig som du dödade egyptern i går?’ 29Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjan, där han blev far till två söner.

30När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i en brinnande törnbuske. 31Mose häpnade över synen, och när han gick fram för att se efter vad det var hördes Herrens röst: 32Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Då darrade Mose av skräck och vågade inte se efter. 33Men Herren sade till honom: Ta av dig dina skor, ty platsen där du står är helig mark. 34Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, jag har hört deras suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Kom, jag skall sända dig till Egypten.

35Denne Mose som de hade avvisat med orden: Vem har satt dig till ledare och domare? honom sände Gud att vara både ledare och befriare när han lät ängeln visa sig för honom i törnbusken. 36Det var Mose som ledde deras uttåg och som gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. 37Det var Mose som sade till israeliterna: En profet lik mig skall Gud låta stå upp ur era bröders led. 38Det var han som i folkförsamlingen i öknen förmedlade till våra fäder det som ängeln talade till honom på Sinai. Han tog emot levande ord för att ge dem vidare till oss. 39Men våra fäder ville inte lyda honom utan stötte honom ifrån sig. De önskade sig tillbaka till Egypten 40och sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss. Ty vad som har hänt denne Mose som har fört oss ut ur Egypten, det vet vi inte. 41Under den här tiden gjorde de en kalv och bar fram offer åt avguden och höll fest i glädje över sina händers verk. 42Men Gud vände sig bort och lät dem dyrka den himmelska hären, som det står i profetboken: Varken slaktoffer eller andra offer frambar ni åt mig under de fyrtio åren i öknen, ni som är Israels folk. 43Ni bar med er Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som ni gjort för att tillbe. Därför skall jag fördriva er till landet bortom Babylon.

44I öknen hade våra fäder förbundstecknets tält, inrättat så som den som talade med Mose hade bestämt, nämligen efter den förebild Mose fick se. 45Och fäderna tog det i arv och förde det hit under Josua, när de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för våra fäder. Här stod det till Davids tid, 46och David fann nåd inför Gud och bad att han skulle finna en boning åt Jakobs Gud. 47Men Salomo byggde ett hus åt honom. 48Den Högste bor dock inte i något som är byggt av människohand. Som profeten säger:

49Himlen är min tron,

jorden min fotapall.

Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren,

var skulle min viloplats vara?

50Har inte mina händer gjort allt detta?

51Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder. 52Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom, 53ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.«

Stefanos stenas

54När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. 55Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, 56och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.« 57Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång 58och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. 59Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.« 60Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.« Med de orden dog han.

8

81Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades.

Saul förföljer de kristna

Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien. 2Några fromma män begravde Stefanos och höll stor dödsklagan över honom. 3Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.

Filippos förkunnar i Samarien

4De som hade skingrats vandrade omkring och predikade budskapet. 5Filippos kom till huvudstaden i Samarien och förkunnade Kristus för folket där. 6Alla lyssnade uppmärksamt på hans ord när de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde. 7Ty från många som var besatta for de orena andarna ut under höga rop, och många lytta och lama botades. 8Det blev stor glädje i den staden.

9Men där fanns en man vid namn Simon som bedrev trolldom och som hade fått folket i Samarien att häpna. Han gav sig ut för att vara något stort 10och fick alla med sig, hög som låg, och de sade: »Han är Guds kraft, den som kallas Den stora kraften.« 11De slöt upp kring honom därför att han länge hade hänfört dem med sina trollkonster. 12Men när de hade börjat tro på Filippos och hans budskap om Guds rike och Jesu Kristi namn lät de döpa sig, både män och kvinnor. 13Simon kom själv till tro. Han blev döpt och vek sedan inte från Filippos sida, och han häpnade när han såg vilka tecken och under som skedde.

14Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, 15som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. 16Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. 17Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande.

18När Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning som Anden förmedlades erbjöd han dem pengar 19och sade: »Ge denna makt åt mig också, så att den jag lägger mina händer på får helig ande.« 20Men Petrus svarade: »Förbannelse över dig och dina pengar, om du tror att du kan köpa Guds gåva. 21Du har ingen rätt till det vi förkunnar, ty ditt hjärta är inte rättsinnigt inför Gud. 22Omvänd dig från denna din ondska och be till Herren, så kanske han förlåter dig ditt uppsåt. 23För jag ser att du sprider bitter galla och snärjer med orättfärdighet.« 24Simon svarade: »Be för mig till Herren, så att inget av det som ni har sagt drabbar mig.«

25Sedan apostlarna hade vittnat och förkunnat ordet om Herren vände de tillbaka till Jerusalem och lät under vägen många samariska byar höra evangeliet.

Filippos och den etiopiske hovmannen

26En ängel från Herren sade till Filippos: »Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.« 27Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud 28och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. 29Anden sade till Filippos: »Gå fram till vagnen och håll dig intill den.« 30Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: »Förstår du vad du läser?« — 31»Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?« svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. 32Skriftstället som han läste var detta:

Liksom ett får som leds till slakt,

liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det

öppnade han inte sin mun.

33Genom förödmjukelsen blev hans dom upphävd.

Vem kan räkna hans efterkommande,

när hans liv nu upphöjs från jorden?

34Hovmannen frågade Filippos: »Säg mig, vem talar profeten om — sig själv eller någon annan?« 35Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. 36När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: »Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?« 38Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. 39När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. 40Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.
9

Saul på vägen till Damaskus

91Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen 2och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem. 3Men när han på sin resa närmade sig Damaskus omgavs han plötsligt av ett bländande ljussken från himlen. 4Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?« 5Han frågade: »Vem är du, herre?« — »Jag är Jesus, den som du förföljer. 6Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra.« 7Hans reskamrater stod förstummade; de hörde rösten men såg ingen. 8Saul reste sig upp, men fast hans ögon var öppna kunde han inte se. De tog honom då vid handen och ledde honom in i Damaskus. 9Under tre dagar var han blind, och han varken åt eller drack.

Ananias. Saul i Damaskus

10I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: »Ananias!« Han svarade: »Ja, herre.« 11Herren sade: »Gå genast till Raka gatan, och fråga i Judas hus efter en som heter Saul och är från Tarsos. Han ber, 12och i en syn har han sett en man som heter Ananias komma in och lägga sina händer på honom för att han skall se igen.« — 13»Herre«, svarade Ananias, »jag har hört från många håll om den mannen och allt ont han har gjort mot dina heliga i Jerusalem. 14Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn.« 15Men Herren sade till honom: »Gå, honom har jag utvalt till mitt redskap. Han skall föra ut mitt namn till hedningar och kungar och Israels folk, 16och jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull.«

17Ananias gav sig i väg och gick till Judas hus. Han lade sina händer på Saul och sade: »Saul, min broder! Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du skall få tillbaka din syn och fyllas av helig ande.« 18Då var det som om fjäll hade fallit från Sauls ögon, och han kunde se igen. Han lät genast döpa sig, 19och när han hade ätit återfick han krafterna.

Han stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus 20och började genast förkunna i synagogorna att Jesus är Guds son. 21Alla som hörde honom häpnade och sade: »Var det inte han som i Jerusalem ville förgöra alla som åkallar Jesu namn? Har han inte kommit hit för att gripa dem och ställa dem inför översteprästerna?« 22Men Saul uppträdde med allt större kraft och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade att Jesus är Messias.

23Efter någon tid kom judarna överens om att röja honom ur vägen, 24men han fick reda på deras planer. De lurade på honom vid stadsportarna dag och natt för att döda honom, 25men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom från stadsmuren i en korg.

Saul i Jerusalem

26När han hade kommit tillbaka till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge. 27Då tog Barnabas honom med sig till apostlarna och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren, som talat till honom, och hur han frimodigt hade predikat i Jesu namn i Damaskus. 28Sedan fick Saul komma och gå som han ville hos dem i Jerusalem och talade frimodigt i Herrens namn. 29Han predikade också för de grekisktalande judarna och disputerade med dem. De bestämde sig för att röja honom ur vägen, 30men när bröderna fick reda på detta tog de honom ner till Caesarea och skickade honom därifrån vidare till Tarsos.

Petrus i Lydda och Joppe

31Kyrkan fick nu vara i fred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den byggdes upp och levde i gudsfruktan, och den växte genom den heliga andens tröst och stöd.

32Petrus vandrade från plats till plats och kom då också till de heliga som bodde i Lydda. 33Där träffade han en man vid namn Aineas som var förlamad och hade legat till sängs i åtta år. 34Petrus sade till honom: »Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd.« Genast steg han upp, 35och alla som bodde i Lydda och på Sharonslätten såg honom, och de omvände sig till Herren.

36I Joppe fanns det bland lärjungarna en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas. Hennes liv var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga. 37Vid den här tiden blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och bar upp henne på övervåningen. 38Lydda ligger inte långt från Joppe, och då lärjungarna hörde att Petrus var där skickade de dit två män och bad honom komma över till dem så fort som möjligt. 39Petrus följde genast med. När han kom fram förde de honom upp på övervåningen, där alla änkorna samlades kring honom och gråtande visade honom de skjortor och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem. 40Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: »Tabita, stig upp!« Hon öppnade ögonen, och när hon såg Petrus satte hon sig upp. 41Han räckte henne handen och hjälpte henne att resa sig. Sedan kallade han in de heliga och änkorna och lät dem se hur hon stod där levande. 42Händelsen blev känd i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. 43Petrus stannade någon tid i Joppe hos Simon, en garvare.