Bibel 2000 (B2000)
5

Ananias och Sapfeira

51En man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Sapfeira en egendom. 2Med hustruns vetskap tog han undan en del av köpesumman och kom och lade ner resten framför apostlarna. 3Då sade Petrus: »Ananias, hur har Satan kunnat fylla ditt hjärta, så att du försöker lura den heliga anden och tar undan en del av pengarna du har fått för din jord? 4Var den inte din så länge du ägde den, och förfogade du inte över pengarna när den var såld? Hur kunde du komma på tanken att göra så? Det är inte människor du har försökt lura, utan Gud.« 5Vid de orden föll Ananias död ner, och alla som hörde på greps av stor fruktan. 6De yngre männen svepte honom, bar bort honom och begravde honom.

7Omkring tre timmar senare kom hans hustru dit utan att veta vad som hade hänt. 8Petrus vände sig till henne: »Säg mig, var det allt ni fick för jorden?« — »Ja, det var allt«, svarade hon. 9Men då sade Petrus: »Hur kunde ni komma överens om att utmana Herrens ande? Du hör stegen utanför dörren — det är männen som har begravt din man, och nu skall de bära bort dig.« 10I samma ögonblick föll hon ner framför honom och dog. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort henne och begravde henne bredvid hennes man. 11Stor fruktan grep hela församlingen och alla som hörde talas om denna händelse.

Tecken och under bland folket

12Genom apostlarna skedde många tecken och under bland folket. Alla de troende höll samman och brukade mötas i Salomos pelarhall. 13Ingen annan vågade ansluta sig till dem, men folket satte dem högt, och mer än så: 14män och kvinnor i stort antal kom till tro på Herren. 15Man bar ut sina sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att när Petrus gick förbi åtminstone hans skugga skulle falla på någon av dem. 16Också från orterna kring Jerusalem kom stora skaror som förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.

Rådet ingriper mot apostlarna

17Då ingrep översteprästen och alla hans närmaste män, det vill säga saddukeernas parti. Upptända av trosnit 18grep de apostlarna och satte dem i stadshäktet. 19Men på natten öppnade en ängel från Herren fängelsets dörrar och förde ut apostlarna och sade: 20»Gå och ställ er i templet och låt folket höra allt om detta nya liv.« 21De lydde och gick tidigt på morgonen till templet och undervisade. När översteprästen och hans närmaste män kom dit kallade de samman rådet, alltså hela den beslutande församlingen i Israel, och skickade sedan bud till fängelset för att hämta apostlarna. 22Men när tjänarna kom dit kunde de inte finna dem där utan vände tillbaka och rapporterade: 23»Vi såg att fängelset var ordentligt låst och att vakterna stod vid sina dörrar, men när vi öppnade fann vi ingen där inne.« 24När tempelkommendanten och översteprästerna fick höra detta kunde de inte begripa vad som hade hänt med fångarna. 25Men så kom någon och talade om för dem att männen som de hade satt i fängelse nu stod i templet och undervisade folket. 26Då gick kommendanten och tjänarna bort och hämtade dem, men utan att bruka våld, eftersom de var rädda för att bli stenade av folket.

27När de kom tillbaka med apostlarna förde de in dem till rådet, och översteprästen började förhöra dem: 28»Vi har uttryckligen förbjudit er att undervisa i det namnet, och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er lära och vill göra oss ansvariga för den där mannens blod.« 29Petrus och apostlarna svarade: »Man måste lyda Gud mer än människor. 30Våra fäders Gud uppväckte Jesus, som ni hängde upp på en träpåle och mördade. 31Honom har Gud upphöjt med sin högra hand och gjort till hövding och frälsare för att Israel skall kunna omvända sig och få förlåtelse för sina synder. 32Om allt detta kan vi vittna, och likaså den heliga anden som Gud har gett åt dem som lyder honom.«

33Rådsmedlemmarna blev ursinniga och talade om att döda dem. 34Men då reste sig en av fariseerna i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var högt aktad av hela folket, och sade till om att männen skulle föras ut ett tag. 35Sedan fortsatte han: »Israeliter, tänk er för innan ni gör något med de här männen. 36För inte så länge sedan uppträdde Theudas och gav sig ut för att vara något, och han fick säkert fyrahundra anhängare. Men han dödades, och hela skaran som hade följt honom upplöstes och försvann. 37Efter honom, medan skattskrivningen pågick, kom Judas från Galileen och lyckades dra med sig många människor. Men också han miste livet, och hela skaran som hade följt honom skingrades. 38Därför säger jag er nu: lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. 39Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv.«

40De följde hans råd och kallade in apostlarna, förbjöd dem att tala i Jesu namn och släppte dem sedan de låtit prygla dem. 41Apostlarna lämnade rådet, glada över att de befunnits värdiga att förnedras för Namnets skull. 42De fortsatte dag efter dag med att undervisa i templet och hemma och förkunna budskapet att Jesus är Messias.

6

Sju medhjälpare utses

61Vid denna tid, då lärjungarnas antal ständigt växte, började de grekisktalande judarna klaga över att de infödda judarna åsidosatte deras änkor vid den dagliga utspisningen. 2De tolv kallade samman alla lärjungarna och sade: »Det är inte riktigt att vi skall försumma Guds ord för att ordna med måltider. 3Nej, bröder, välj ut sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av ande och vishet, så sätter vi dem till sådana uppgifter. 4Då kan vi själva ägna oss helt åt bön och åt ordets tjänst.« 5Alla de församlade gillade förslaget, och de valde Stefanos, en man fylld av tro och helig ande, Filippos, Prochoros, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaos, en proselyt från Antiochia, 6och förde dem fram till apostlarna, som bad en bön och lade sina händer på dem.

7Guds ord vann spridning, och antalet lärjungar i Jerusalem steg kraftigt. Även en stor mängd präster började omfatta tron.

Stefanos arresteras

8Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket. 9Då uppträdde några medlemmar i den synagoga som kallades De frigivnas (dit hörde folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien) och började disputera med Stefanos. 10Men de kunde inte hävda sig mot visdomen och anden i det han sade. 11Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud. 12De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet. 13Där fick falska vittnen träda fram och säga: »Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen. 14Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose.« 15Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.

7

Stefanos tal

71Översteprästen frågade: »Är detta sant?« 2Stefanos svarade: »Bröder och fäder, lyssna på mig. Härlighetens Gud visade sig för vår fader Abraham, som då bodde i Mesopotamien och ännu inte hade flyttat till Harran, 3och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig. 4Då lämnade Abraham Kaldeen och bosatte sig i Harran. När hans far var död lät Gud honom flytta vidare till det land där ni nu bor. 5Han gav honom ingen mark, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att han skulle få landet som sin egendom, han och hans ättlingar, fast han ännu inte hade några barn. 6Detta är vad Gud sade: Hans ättlingar skall bo som främlingar i ett land som inte är deras och vara slavar och förtryckas i fyrahundra år. 7Men det folk vars slavar de blir skall jag döma, sade Gud, och därefter skall de dra ut ur landet och dyrka mig på denna plats. 8Och han upprättade med Abraham det förbund som har omskärelsen som tecken. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob och Jakob till de tolv stamfäderna.

9Stamfäderna greps av avund mot Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom 10och hjälpte honom ur alla svårigheter. Han gav honom vishet och lät honom komma i gunst hos farao, den egyptiske kungen, och denne satte honom att styra Egypten och sköta hans förvaltning. 11Emellertid drabbades hela Egypten och Kanaan av hungersnöd och svåra lidanden, och våra fäder kunde inte skaffa sig mat. 12Men Jakob fick höra att det fanns brödsäd i Egypten och skickade dit våra fäder, först en gång och sedan en gång till. 13Andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick reda på hans släkt. 14Josef sände då bud efter sin far Jakob och hela hans familj på sjuttiofem personer, 15och Jakob drog ner till Egypten. När han och våra fäder hade dött 16fördes de till Shekem och lades i den grav som Abraham hade köpt av Hamors söner i Shekem mot betalning i silver.

17Tiden närmade sig då Guds löfte till Abraham skulle uppfyllas, och israeliterna blev ett stort och talrikt folk i Egypten. 18Men då uppsteg en ny kung på Egyptens tron, en som ingenting visste om Josef. 19Han gick fram med list mot vårt folk, förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut de nyfödda, så att de inte skulle överleva. 20Då föddes Mose, och han var ett sällsynt vackert barn. Under tre månader sköttes han i sin fars hus. 21Sedan sattes han ut, men faraos dotter tog upp honom och uppfostrade honom som sin egen son. 22Mose blev grundligt insatt i den egyptiska visdomen och uppträdde med kraft i både ord och handling.

23När han var fyrtio år föddes den tanken hos honom att han skulle besöka sina bröder, israeliterna. 24När han då fick se hur en av dem blev misshandlad skyndade han till hans hjälp och gav honom upprättelse genom att slå ihjäl egyptern. 25Han trodde att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom honom, men det gjorde de inte. 26Nästa dag kom han dit just som ett par av dem hade råkat i gräl. Han försökte försona dem och sade: ’Ni är ju bröder, varför gör ni varandra illa?’ 27Men den som hade angripit sin landsman stötte undan Mose och sade: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss? 28Tänker du döda mig som du dödade egyptern i går?’ 29Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjan, där han blev far till två söner.

30När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i en brinnande törnbuske. 31Mose häpnade över synen, och när han gick fram för att se efter vad det var hördes Herrens röst: 32Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Då darrade Mose av skräck och vågade inte se efter. 33Men Herren sade till honom: Ta av dig dina skor, ty platsen där du står är helig mark. 34Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, jag har hört deras suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Kom, jag skall sända dig till Egypten.

35Denne Mose som de hade avvisat med orden: Vem har satt dig till ledare och domare? honom sände Gud att vara både ledare och befriare när han lät ängeln visa sig för honom i törnbusken. 36Det var Mose som ledde deras uttåg och som gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. 37Det var Mose som sade till israeliterna: En profet lik mig skall Gud låta stå upp ur era bröders led. 38Det var han som i folkförsamlingen i öknen förmedlade till våra fäder det som ängeln talade till honom på Sinai. Han tog emot levande ord för att ge dem vidare till oss. 39Men våra fäder ville inte lyda honom utan stötte honom ifrån sig. De önskade sig tillbaka till Egypten 40och sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss. Ty vad som har hänt denne Mose som har fört oss ut ur Egypten, det vet vi inte. 41Under den här tiden gjorde de en kalv och bar fram offer åt avguden och höll fest i glädje över sina händers verk. 42Men Gud vände sig bort och lät dem dyrka den himmelska hären, som det står i profetboken: Varken slaktoffer eller andra offer frambar ni åt mig under de fyrtio åren i öknen, ni som är Israels folk. 43Ni bar med er Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som ni gjort för att tillbe. Därför skall jag fördriva er till landet bortom Babylon.

44I öknen hade våra fäder förbundstecknets tält, inrättat så som den som talade med Mose hade bestämt, nämligen efter den förebild Mose fick se. 45Och fäderna tog det i arv och förde det hit under Josua, när de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för våra fäder. Här stod det till Davids tid, 46och David fann nåd inför Gud och bad att han skulle finna en boning åt Jakobs Gud. 47Men Salomo byggde ett hus åt honom. 48Den Högste bor dock inte i något som är byggt av människohand. Som profeten säger:

49Himlen är min tron,

jorden min fotapall.

Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren,

var skulle min viloplats vara?

50Har inte mina händer gjort allt detta?

51Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder. 52Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom, 53ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.«

Stefanos stenas

54När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. 55Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, 56och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.« 57Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång 58och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. 59Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.« 60Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.« Med de orden dog han.