Bibel 2000 (B2000)
27

Resan över Medelhavet

271När det var bestämt att vi skulle avsegla till Italien överlämnades Paulus och några andra fångar till en av Kejsarbataljonens officerare som hette Julius. 2Vi steg ombord på ett fartyg från Adramyttion som skulle till hamnar i Asien och seglade ut. Aristarchos, en makedonier från Thessalonike, följde med oss. 3Dagen därpå gick vi in till Sidon. Julius behandlade Paulus väl och lät honom gå till sina vänner för att få vad han behövde. 4När vi lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. 5Och efter att ha gått över öppna havet utanför Kilikien och Pamfylien kom vi till Myra i Lykien. 6Där fick officeren tag på ett fartyg från Alexandria som skulle till Italien och satte oss ombord på det. 7Under åtskilliga dagar gick seglatsen långsamt, och när vi omsider nått i höjd med Knidos och vinden fortfarande låg emot oss gick vi in i lä av Kreta vid Salmone. 8Längs kusten lyckades vi så småningom ta oss fram till en plats i närheten av staden Lasaia som hette Goda hamnarna.

9Då hade lång tid förflutit, fastedagen var redan förbi och det började bli riskfyllt att segla. Paulus varnade dem 10och sade: »Jag ser tydligt att resan blir strapatsrik och leder till stora förluster, inte bara av last och skepp utan också av våra egna liv.« 11Men officeren litade mer på skepparen och fartygets ägare än på vad Paulus sade. 12Eftersom platsen var olämplig som vinterhamn röstade flertalet för att man skulle segla därifrån och försöka nå fram till Foinix och ligga där över vintern. Det är en hamn på Kreta som är öppen mot sydväst och nordväst. 13När så en sydlig bris blåste upp menade de att de kunde genomföra sin plan.

Storm utanför Kreta

De lättade ankar och följde Kretas kust. 14Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordosten, svepte ner från land. 15Fartyget fångades av den och kunde inte hålla upp mot vinden, utan vi föll av och länsade undan för den. 16Vi kom i lä av en liten ö som hette Kauda och lyckades där med nöd och näppe bärga skeppsbåten. 17Sedan den tagits ombord stagade man fartyget som en säkerhetsåtgärd. De var rädda för att de skulle driva upp på Syrtenbankarna, och därför sänkte de rån och seglade vidare så. 18Då vi var svårt ansatta av stormen gjorde de sig nästa dag av med en del av lasten, 19och på tredje dagen vräkte de med egna händer allt löst överbord. 20Varken sol eller stjärnor visade sig på flera dygn, och stormen låg hårt på. Till slut förlorade vi allt hopp om räddning.

21Ingen hade nu på länge fått någon mat. Paulus steg då fram bland dem och sade: »Ni skulle ha lytt mitt råd och inte gett er ut från Kreta, så hade ni besparat er dessa strapatser och förluster. 22Men nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inga liv skall gå förlorade, bara skeppet. 23I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar, 24och han sade: ’Var inte rädd, Paulus. Du skall stå inför kejsaren, och alla som är med dig ombord har Gud skänkt dig!’ 25Var därför vid gott mod! Jag litar på Gud, det blir som han har sagt mig. 26Men vi kommer att drivas i land på någon ö.«

27På fjortonde dygnet av vår färd över Adriahavet började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. 28De lodade och fann att djupet var tjugo famnar. Strax efteråt lodade de på nytt och fick det nu till femton famnar. 29De fruktade att vi skulle drivas mot klippor och lade ut fyra ankare från aktern och önskade bara att det skulle bli dag. 30Sjömännen gjorde ett försök att överge fartyget och firade ner skeppsbåten under förevändning att de skulle lägga ut ankare från fören. 31Då sade Paulus till officeren och soldaterna: »Om inte de där stannar kvar ombord är ni förlorade.« 32Då kapade soldaterna linorna och lät skeppsbåten driva i land.

33Innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. »Nu har ni varit utan mat i fjorton dagar och inte fått någon näring. 34Därför råder jag er att äta, det behöver ni för att kunna klara er. Ingen av er skall nämligen mista så mycket som ett hårstrå.« 35Sedan tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. 36Då repade alla mod och intog föda. 37Allt som allt var vi 276 personer ombord. 38Efter att ha ätit sig mätta vräkte de spannmålslasten i sjön för att göra fartyget lättare.

Strandning på Malta

39När det blev dag kände de inte igen landet, men de upptäckte en bukt med sandstrand, där de tänkte att de skulle kunna sätta fartyget på land. 40De släppte trossarna och lämnade ankarna i sjön. Samtidigt fällde de ner styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde in mot stranden. 41Men de gick på ett rev och rände upp med skeppet där. Fören körde fast och stod orubbligt kvar, men aktern började brytas sönder av bränningarna. 42Soldaterna beslöt då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i land och fly. 43Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem i deras avsikt. Han befallde att först skulle de simkunniga hoppa i vattnet och ta sig i land och därefter de övriga, 44en del på plankor och andra med hjälp av folk från fartyget. Så lyckades alla rädda sig i land.

28

281När vi var i säkerhet fick vi veta att ön hette Malta. 2De infödda var ytterst vänliga mot oss; de tände ett bål och tog hand om oss alla, för det började regna och var kallt. 3Paulus drog ihop ett fång torrt ris, och då han lade det på elden kom en huggorm fram på grund av värmen och högg sig fast vid hans hand. 4När de infödda såg ormen hänga från handen på honom sade de till varandra: »Den där mannen måste vara en mördare. Han har räddats från havet, men rättvisans gudinna ville inte att han skulle få leva.« 5Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. 6De andra trodde att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. När de sedan hade väntat en lång stund och sett att ingenting särskilt hände honom slog de om och sade att han var en gud.

7I närheten låg det gårdar som tillhörde Publius, öns främste man, och han tog emot oss och visade oss gästfrihet i tre dagar. 8Hans far låg till sängs med feberanfall och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. 9Efter det kom också de andra sjuka på ön dit och blev botade. 10De gav oss många bevis på sin uppskattning, och när vi skulle segla därifrån försåg de oss med allt vi behövde.

Till Rom

11Efter tre månader avseglade vi med »Dioskurerna«, ett fartyg från Alexandria som hade legat vid ön över vintern. 12Vi gick in till Syrakusa och låg där i tre dagar. 13Därifrån kom vi så småningom fram till Regium. Efter en dags väntan fick vi sydlig vind och nådde efter två dagar Puteoli. 14Där fann vi trosbröder och blev inbjudna att stanna hos dem en vecka. Och på det sättet kom vi till Rom. 15Bröderna där hade fått besked om oss och kom ända ut till Forum Appii och Tres Tabernae för att möta oss. När Paulus såg dem tackade han Gud och fylldes med tillförsikt. 16Efter ankomsten till Rom fick han tillstånd att ha egen bostad tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom.

Tal till judarna i Rom

17Tre dagar senare bad Paulus de ledande bland judarna att komma till honom, och när de var samlade sade han till dem: »Mina bröder. Fast jag inte har förbrutit mig mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder och bruk blev jag i Jerusalem utlämnad till romarna och bortförd som fånge. 18Sedan de hade förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänar döden. 19Men judarna satte sig emot det, och jag blev tvungen att vädja till kejsaren, dock inte för att anklaga mitt folk. 20Detta är bakgrunden till att jag har kallat er hit för att få träffa er och tala till er, ty det är Israels hopp som är anledning till att jag bär dessa bojor.« 21De svarade: »Vi har inte fått något brev om dig från Judeen, och inte heller har någon av de bröder som kommit hit haft något ont att säga om dig, vare sig öppet eller i enrum. 22Men vi vill gärna höra av dig själv vad du har för åsikter. Om den här sekten vet vi ju att den möter motstånd överallt.«

23De kom överens om en viss dag, och då infann sig ännu fler hos honom där han bodde. Från morgonen till sena kvällen vittnade han om Guds rike och utlade vad det innebär, och utgående från Moses lag och profeterna sökte han vinna dem för tron på Jesus. 24Somliga lät sig övertygas av hans ord, men andra ville inte tro. 25I stor oenighet bröt de upp sedan Paulus tillagt detta enda: »Det var med rätta som den heliga anden 26sade till era fäder genom profeten Jesaja: Gå till detta folk och säg: Ni skall höra med era öron men ingenting förstå, och se med era ögon men ingenting uppfatta. 27Ty detta folks hjärta är förstockat. De är tröga att höra med sina öron, och de tillsluter sina ögon, så att de inte kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå i sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. 28Därför skall ni veta att det är till hedningarna som Gud nu har sänt frälsningen. De kommer att lyssna.«

Paulus vistelse i Rom

30Där stannade han i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, 31och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.