Bibel 2000 (B2000)

Resan över Medelhavet

271När det var bestämt att vi skulle avsegla till Italien överlämnades Paulus och några andra fångar till en av Kejsarbataljonens officerare som hette Julius. 2Vi steg ombord på ett fartyg från Adramyttion som skulle till hamnar i Asien och seglade ut. Aristarchos, en makedonier från Thessalonike, följde med oss. 3Dagen därpå gick vi in till Sidon. Julius behandlade Paulus väl och lät honom gå till sina vänner för att få vad han behövde. 4När vi lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. 5Och efter att ha gått över öppna havet utanför Kilikien och Pamfylien kom vi till Myra i Lykien. 6Där fick officeren tag på ett fartyg från Alexandria som skulle till Italien och satte oss ombord på det. 7Under åtskilliga dagar gick seglatsen långsamt, och när vi omsider nått i höjd med Knidos och vinden fortfarande låg emot oss gick vi in i lä av Kreta vid Salmone. 8Längs kusten lyckades vi så småningom ta oss fram till en plats i närheten av staden Lasaia som hette Goda hamnarna.

9Då hade lång tid förflutit, fastedagen var redan förbi och det började bli riskfyllt att segla. Paulus varnade dem 10och sade: »Jag ser tydligt att resan blir strapatsrik och leder till stora förluster, inte bara av last och skepp utan också av våra egna liv.« 11Men officeren litade mer på skepparen och fartygets ägare än på vad Paulus sade. 12Eftersom platsen var olämplig som vinterhamn röstade flertalet för att man skulle segla därifrån och försöka nå fram till Foinix och ligga där över vintern. Det är en hamn på Kreta som är öppen mot sydväst och nordväst. 13När så en sydlig bris blåste upp menade de att de kunde genomföra sin plan.

Storm utanför Kreta

De lättade ankar och följde Kretas kust. 14Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordosten, svepte ner från land. 15Fartyget fångades av den och kunde inte hålla upp mot vinden, utan vi föll av och länsade undan för den. 16Vi kom i lä av en liten ö som hette Kauda och lyckades där med nöd och näppe bärga skeppsbåten. 17Sedan den tagits ombord stagade man fartyget som en säkerhetsåtgärd. De var rädda för att de skulle driva upp på Syrtenbankarna, och därför sänkte de rån och seglade vidare så. 18Då vi var svårt ansatta av stormen gjorde de sig nästa dag av med en del av lasten, 19och på tredje dagen vräkte de med egna händer allt löst överbord. 20Varken sol eller stjärnor visade sig på flera dygn, och stormen låg hårt på. Till slut förlorade vi allt hopp om räddning.

21Ingen hade nu på länge fått någon mat. Paulus steg då fram bland dem och sade: »Ni skulle ha lytt mitt råd och inte gett er ut från Kreta, så hade ni besparat er dessa strapatser och förluster. 22Men nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inga liv skall gå förlorade, bara skeppet. 23I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar, 24och han sade: ’Var inte rädd, Paulus. Du skall stå inför kejsaren, och alla som är med dig ombord har Gud skänkt dig!’ 25Var därför vid gott mod! Jag litar på Gud, det blir som han har sagt mig. 26Men vi kommer att drivas i land på någon ö.«

27På fjortonde dygnet av vår färd över Adriahavet började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. 28De lodade och fann att djupet var tjugo famnar. Strax efteråt lodade de på nytt och fick det nu till femton famnar. 29De fruktade att vi skulle drivas mot klippor och lade ut fyra ankare från aktern och önskade bara att det skulle bli dag. 30Sjömännen gjorde ett försök att överge fartyget och firade ner skeppsbåten under förevändning att de skulle lägga ut ankare från fören. 31Då sade Paulus till officeren och soldaterna: »Om inte de där stannar kvar ombord är ni förlorade.« 32Då kapade soldaterna linorna och lät skeppsbåten driva i land.

33Innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. »Nu har ni varit utan mat i fjorton dagar och inte fått någon näring. 34Därför råder jag er att äta, det behöver ni för att kunna klara er. Ingen av er skall nämligen mista så mycket som ett hårstrå.« 35Sedan tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. 36Då repade alla mod och intog föda. 37Allt som allt var vi 276 personer ombord. 38Efter att ha ätit sig mätta vräkte de spannmålslasten i sjön för att göra fartyget lättare.

Strandning på Malta

39När det blev dag kände de inte igen landet, men de upptäckte en bukt med sandstrand, där de tänkte att de skulle kunna sätta fartyget på land. 40De släppte trossarna och lämnade ankarna i sjön. Samtidigt fällde de ner styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde in mot stranden. 41Men de gick på ett rev och rände upp med skeppet där. Fören körde fast och stod orubbligt kvar, men aktern började brytas sönder av bränningarna. 42Soldaterna beslöt då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i land och fly. 43Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem i deras avsikt. Han befallde att först skulle de simkunniga hoppa i vattnet och ta sig i land och därefter de övriga, 44en del på plankor och andra med hjälp av folk från fartyget. Så lyckades alla rädda sig i land.