Bibel 2000 (B2000)
25

Paulus inför ståthållaren Festus

251Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt som ståthållare reste han från Caesarea upp till Jerusalem. 2Översteprästerna och judarnas främsta män lämnade då en anmälan mot Paulus till honom, 3och de bad Festus att gynna deras sak och låta hämta Paulus till Jerusalem. De förberedde nämligen ett bakhåll för att döda honom under vägen. 4Festus svarade att Paulus hölls i häkte i Caesarea och att han själv snart skulle fara dit. 5»Era ledare«, sade han, »får alltså följa med dit ner och anklaga mannen om han har gjort något som är fel.«

6Festus stannade inte mer än åtta tio dagar och for sedan ner till Caesarea. Följande dag intog han sin plats på domartribunen och befallde att Paulus skulle föras in. 7När han kom omringades han av de judar som hade rest ner från Jerusalem. De riktade en mängd svåra beskyllningar mot honom utan att kunna styrka dem, 8medan Paulus försvarade sig med att säga: »Varken mot judarnas lag eller templet eller kejsaren har jag förbrutit mig.« 9Men Festus, som ville hålla sig väl med judarna, frågade Paulus: »Går du med på att fara upp till Jerusalem och dömas av mig där?« 10Paulus svarade: »Jag står inför kejsarens domstol, och det är här jag skall dömas. Judarna har jag inte gjort något ont, det vet du själv mycket väl. 11Om jag har gjort mig skyldig till något som förtjänar döden är jag beredd att dö. Men om deras anklagelser saknar grund kan ingen utlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren.« 12Efter överläggning med sina rådgivare sade Festus: »Du har vädjat till kejsaren, till kejsaren skall du fara.«

Festus lägger fram fallet Paulus för kung Agrippa

13Några dagar senare anlände kung Agrippa och Berenike till Caesarea och besökte Festus. 14De stannade i flera dagar, och Festus lade fram fallet Paulus för kungen. »Här finns en fånge«, sade han, »som Felix har lämnat efter sig. 15När jag var i Jerusalem gjorde judarnas överstepräster och äldste en anmälan mot honom där de krävde att få honom dömd. 16Jag svarade dem att romarna inte har för sed att utlämna en anklagad innan han har fått möta sina anklagare och haft tillfälle att försvara sig. 17När de så hade kommit hit spillde jag ingen tid utan satte mig redan nästa dag att hålla dom och lät föra fram mannen. 18Men när hans anklagare uppträdde beskyllde de honom inte för något sådant brott som jag hade väntat, 19utan det gällde en del tvistefrågor i deras egen religion och en viss Jesus, som är död men som Paulus säger är i livet. 20Då jag inte visste hur jag skulle reda ut detta, föreslog jag honom att resa till Jerusalem och låta sig dömas där. 21När han då yrkade på att hållas i förvar för att få sin sak avgjord av kejsaren, gav jag order att han skall sitta kvar här tills jag skickar honom till kejsaren.«

22Agrippa sade att han själv skulle vilja höra mannen tala, och Festus svarade att det kunde ske dagen därpå.

Paulus försvarstal inför kung Agrippa

23Följande dag kom alltså Agrippa och Berenike med prakt och ståt och tog plats i audienssalen tillsammans med överstarna och de förnämsta i staden. 24Festus lät föra in Paulus och sade: »Kung Agrippa och alla andra här närvarande. Ni ser framför er den man för vars skull hela mängden av judar har legat över mig, både i Jerusalem och här, och högljutt krävt att han inte skall få leva längre. 25Jag kan inte finna att han har gjort något som förtjänar döden, 26och när han själv vädjade till kejsaren beslöt jag att skicka honom dit. Men jag har ingenting påtagligt att skriva om honom till min härskare. Därför låter jag honom framträda inför er och först och främst inför dig, kung Agrippa, så att jag efter den här utfrågningen vet vad jag skall skriva. 27Det kan inte vara rimligt att skicka en fånge utan att också ange vad han anklagas för.«

26

261Agrippa sade då till Paulus: »Du har min tillåtelse att föra din talan.« Då lyfte Paulus handen och började tala till sitt försvar: 2»Kung Agrippa, jag är lycklig över att det är inför dig som jag i dag får försvara mig mot allt som judarna beskyller mig för, 3särskilt som du så väl känner till alla judiska seder och bruk och tolkningsfrågor. Därför ber jag dig lyssna på mig med tålamod. 4Hur mitt liv har varit från det jag var ung, ända från början, bland mina landsmän och sedan i Jerusalem, det vet alla judar. 5De känner mig sedan gammalt, och om de bara vill kan de intyga att jag har levt som farisé, i överensstämmelse med vår religions strängaste riktning. 6Vad jag nu står till svars för är hoppet om det som Gud har lovat våra fäder 7och som vårt folks tolv stammar väntar sig att få se uppfyllt genom att oavlåtligt tjäna Gud dag och natt. Det är för det hoppets skull, kung Agrippa, som jag nu anklagas av judarna. 8Varför anser man det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?

9Jag fann det själv vara min plikt att på allt sätt bekämpa nasarén Jesu namn, 10och jag gjorde det också i Jerusalem. Med fullmakt från översteprästerna satte jag många av de heliga i fängelse, och när man ville döda dem röstade jag för det. 11Överallt i synagogorna fick jag dem gång på gång straffade och tvang dem att häda, ja, i mitt raseri förföljde jag dem till och med i städer utanför Judeen. 12När jag för den skull reste till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag 13fick jag under färden, kung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus som kom från himlen och omgav mig och mina reskamrater med ett sken som var starkare än solen. 14Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det går dig illa om du spjärnar emot.’ 15Jag sade: ’Vem är du, herre?’ Och Herren svarade: ’Jag är Jesus, den som du förföljer. 16Stig upp och stå på dina ben! Jag har visat mig för dig för att utse dig till min tjänare och till vittne om vad du har sett av mig och vad du kommer att få se av mig i framtiden, 17då jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem skall jag sända ut dig, 18för att du skall öppna deras ögon och vända dem från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig skall de vinna syndernas förlåtelse och få en plats bland dem som helgats.’

19Därför, kung Agrippa, kunde jag inte annat än lyda denna syn från himlen. 20Först i Damaskus och Jerusalem och sedan över hela Judeen och inför hedningarna har jag predikat att man måste ångra sig och vända om till Gud och utföra sådana gärningar som svarar mot ångern. 21Det var därför judarna grep mig i templet och försökte mörda mig. 22Men tack vare Guds hjälp ända till denna dag kan jag stå som vittne inför både hög och låg, och vad jag talar om är ingenting annat än vad profeterna och Mose har förutsagt: 23att Messias måste lida och att han som den förste som uppstod från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna.«

24På denna punkt i hans försvarstal avbröt Festus honom och ropade: »Du yrar, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen.« 25Paulus svarade: »Högt ärade Festus, jag yrar inte, jag talar sanna och förnuftiga ord. 26Kungen är väl insatt i dessa frågor, därför kan jag också tala öppet och frimodigt till honom. För jag är säker på att inget av detta är obekant för honom, det har ju inte tilldragit sig i någon avkrok. 27Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du tror.«

28Agrippa svarade Paulus: »Det går fort för dig att få mig till kristen.« — 29»Fort eller långsamt«, svarade Paulus, »Gud give att inte bara du utan alla som i dag lyssnar på mig blir sådana som jag — men utan de här bojorna.«

30Kungen och ståthållaren och Berenike samt deras uppvaktning reste sig nu, 31och när de hade dragit sig tillbaka sade de till varandra: »Den mannen gör ingenting som förtjänar döden eller fängelse.« 32Och Agrippa sade till Festus: »Om han inte hade vädjat till kejsaren hade han kunnat friges.«

27

Resan över Medelhavet

271När det var bestämt att vi skulle avsegla till Italien överlämnades Paulus och några andra fångar till en av Kejsarbataljonens officerare som hette Julius. 2Vi steg ombord på ett fartyg från Adramyttion som skulle till hamnar i Asien och seglade ut. Aristarchos, en makedonier från Thessalonike, följde med oss. 3Dagen därpå gick vi in till Sidon. Julius behandlade Paulus väl och lät honom gå till sina vänner för att få vad han behövde. 4När vi lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. 5Och efter att ha gått över öppna havet utanför Kilikien och Pamfylien kom vi till Myra i Lykien. 6Där fick officeren tag på ett fartyg från Alexandria som skulle till Italien och satte oss ombord på det. 7Under åtskilliga dagar gick seglatsen långsamt, och när vi omsider nått i höjd med Knidos och vinden fortfarande låg emot oss gick vi in i lä av Kreta vid Salmone. 8Längs kusten lyckades vi så småningom ta oss fram till en plats i närheten av staden Lasaia som hette Goda hamnarna.

9Då hade lång tid förflutit, fastedagen var redan förbi och det började bli riskfyllt att segla. Paulus varnade dem 10och sade: »Jag ser tydligt att resan blir strapatsrik och leder till stora förluster, inte bara av last och skepp utan också av våra egna liv.« 11Men officeren litade mer på skepparen och fartygets ägare än på vad Paulus sade. 12Eftersom platsen var olämplig som vinterhamn röstade flertalet för att man skulle segla därifrån och försöka nå fram till Foinix och ligga där över vintern. Det är en hamn på Kreta som är öppen mot sydväst och nordväst. 13När så en sydlig bris blåste upp menade de att de kunde genomföra sin plan.

Storm utanför Kreta

De lättade ankar och följde Kretas kust. 14Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordosten, svepte ner från land. 15Fartyget fångades av den och kunde inte hålla upp mot vinden, utan vi föll av och länsade undan för den. 16Vi kom i lä av en liten ö som hette Kauda och lyckades där med nöd och näppe bärga skeppsbåten. 17Sedan den tagits ombord stagade man fartyget som en säkerhetsåtgärd. De var rädda för att de skulle driva upp på Syrtenbankarna, och därför sänkte de rån och seglade vidare så. 18Då vi var svårt ansatta av stormen gjorde de sig nästa dag av med en del av lasten, 19och på tredje dagen vräkte de med egna händer allt löst överbord. 20Varken sol eller stjärnor visade sig på flera dygn, och stormen låg hårt på. Till slut förlorade vi allt hopp om räddning.

21Ingen hade nu på länge fått någon mat. Paulus steg då fram bland dem och sade: »Ni skulle ha lytt mitt råd och inte gett er ut från Kreta, så hade ni besparat er dessa strapatser och förluster. 22Men nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inga liv skall gå förlorade, bara skeppet. 23I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar, 24och han sade: ’Var inte rädd, Paulus. Du skall stå inför kejsaren, och alla som är med dig ombord har Gud skänkt dig!’ 25Var därför vid gott mod! Jag litar på Gud, det blir som han har sagt mig. 26Men vi kommer att drivas i land på någon ö.«

27På fjortonde dygnet av vår färd över Adriahavet började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. 28De lodade och fann att djupet var tjugo famnar. Strax efteråt lodade de på nytt och fick det nu till femton famnar. 29De fruktade att vi skulle drivas mot klippor och lade ut fyra ankare från aktern och önskade bara att det skulle bli dag. 30Sjömännen gjorde ett försök att överge fartyget och firade ner skeppsbåten under förevändning att de skulle lägga ut ankare från fören. 31Då sade Paulus till officeren och soldaterna: »Om inte de där stannar kvar ombord är ni förlorade.« 32Då kapade soldaterna linorna och lät skeppsbåten driva i land.

33Innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. »Nu har ni varit utan mat i fjorton dagar och inte fått någon näring. 34Därför råder jag er att äta, det behöver ni för att kunna klara er. Ingen av er skall nämligen mista så mycket som ett hårstrå.« 35Sedan tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. 36Då repade alla mod och intog föda. 37Allt som allt var vi 276 personer ombord. 38Efter att ha ätit sig mätta vräkte de spannmålslasten i sjön för att göra fartyget lättare.

Strandning på Malta

39När det blev dag kände de inte igen landet, men de upptäckte en bukt med sandstrand, där de tänkte att de skulle kunna sätta fartyget på land. 40De släppte trossarna och lämnade ankarna i sjön. Samtidigt fällde de ner styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde in mot stranden. 41Men de gick på ett rev och rände upp med skeppet där. Fören körde fast och stod orubbligt kvar, men aktern började brytas sönder av bränningarna. 42Soldaterna beslöt då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i land och fly. 43Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem i deras avsikt. Han befallde att först skulle de simkunniga hoppa i vattnet och ta sig i land och därefter de övriga, 44en del på plankor och andra med hjälp av folk från fartyget. Så lyckades alla rädda sig i land.