Bibel 2000 (B2000)
24

Anklagelsen mot Paulus

241Fem dagar senare kom översteprästen Ananias dit ner med några av de äldste och en advokat Tertullus och lämnade ståthållaren sin anmälan mot Paulus. 2Sedan Paulus kallats in började Tertullus sitt anklagelsetal med följande ord: 3»Högt ärade Felix. Att vi tack vare dig får leva i djupaste fred och att genom din omtanke villkoren har förbättrats för vårt folk är något som vi alla erkänner oförbehållsamt och med den största tacksamhet. 4Jag vill inte uppehålla dig alltför länge men ber dig att godhetsfullt lyssna till några korta ord från oss. 5Vi har funnit att den här mannen är en smitthärd som sprider oro bland judarna på alla håll i världen och att han är ledare för nasareernas sekt. 6Han har till och med försökt vanhelga templet. Vi har gripit honom, 8och när du själv förhör honom kommer du att vinna klarhet om allt det vi anklagar honom för.« 9Judarna instämde och försäkrade att det förhöll sig på det viset.

Paulus försvarstal inför ståthållaren Felix

10På ståthållarens tecken tog Paulus till orda: »Jag vet att du i många år har varit domare för detta folk, och därför är det med tillförsikt jag försvarar min sak. 11Du kan själv förvissa dig om att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att be i templet. 12Varken där eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller hetsa upp folk, 13och de kan heller inte inför dig styrka sina anklagelser mot mig. 14Men jag erkänner att jag följer Vägen, som de kallar för en sekt, och att jag på det sättet tjänar våra fäders Gud, samtidigt som jag tror på allt som lagen säger och allt som står skrivet hos profeterna. 15Jag hyser samma hopp som dessa mina anklagare, att Gud skall låta både rättfärdiga och orättfärdiga stå upp från de döda. 16Därför strävar också jag efter att alltid ha ett gott samvete gentemot Gud och människor.

17Efter flera år kom jag tillbaka till mitt folk för att ge allmosor och offra. 18Det var då man fann mig i templet; jag hade renat mig, och där var ingen folkmassa och inget tumult. 19Men där var några judar från Asien — de borde stå här inför dig och anklaga mig om de har något att anföra. 20Eller också får de som är här tala om vad de fann mig skyldig till när jag stod inför rådet, 21om det inte var just de ord som jag ropade mitt ibland dem: ’Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står till svars inför er.’«

Paulus i tvåårigt häkte

22Felix, som var mycket väl underrättad om Vägen, uppsköt nu rättegången och sade: »När kommendanten Lysias kommer hit skall jag avdöma ert mål.« 23Officeren fick order att hålla Paulus i häkte men ge honom lättnader och inte hindra hans anhängare från att sörja för honom.

24Några dagar därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna. Han lät hämta Paulus för att höra vad han hade att säga om tron på Kristus Jesus. 25Men när Paulus började tala om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen blev Felix förskräckt och sade: »Det räcker för den här gången. Men jag skall kalla på dig när jag får tid.« 26Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar, och därför lät han ofta hämta honom för att samtala med honom.

27När två år hade gått efterträddes Felix av Porcius Festus. Eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna lät han Paulus stanna kvar i fängelse.

25

Paulus inför ståthållaren Festus

251Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt som ståthållare reste han från Caesarea upp till Jerusalem. 2Översteprästerna och judarnas främsta män lämnade då en anmälan mot Paulus till honom, 3och de bad Festus att gynna deras sak och låta hämta Paulus till Jerusalem. De förberedde nämligen ett bakhåll för att döda honom under vägen. 4Festus svarade att Paulus hölls i häkte i Caesarea och att han själv snart skulle fara dit. 5»Era ledare«, sade han, »får alltså följa med dit ner och anklaga mannen om han har gjort något som är fel.«

6Festus stannade inte mer än åtta tio dagar och for sedan ner till Caesarea. Följande dag intog han sin plats på domartribunen och befallde att Paulus skulle föras in. 7När han kom omringades han av de judar som hade rest ner från Jerusalem. De riktade en mängd svåra beskyllningar mot honom utan att kunna styrka dem, 8medan Paulus försvarade sig med att säga: »Varken mot judarnas lag eller templet eller kejsaren har jag förbrutit mig.« 9Men Festus, som ville hålla sig väl med judarna, frågade Paulus: »Går du med på att fara upp till Jerusalem och dömas av mig där?« 10Paulus svarade: »Jag står inför kejsarens domstol, och det är här jag skall dömas. Judarna har jag inte gjort något ont, det vet du själv mycket väl. 11Om jag har gjort mig skyldig till något som förtjänar döden är jag beredd att dö. Men om deras anklagelser saknar grund kan ingen utlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren.« 12Efter överläggning med sina rådgivare sade Festus: »Du har vädjat till kejsaren, till kejsaren skall du fara.«

Festus lägger fram fallet Paulus för kung Agrippa

13Några dagar senare anlände kung Agrippa och Berenike till Caesarea och besökte Festus. 14De stannade i flera dagar, och Festus lade fram fallet Paulus för kungen. »Här finns en fånge«, sade han, »som Felix har lämnat efter sig. 15När jag var i Jerusalem gjorde judarnas överstepräster och äldste en anmälan mot honom där de krävde att få honom dömd. 16Jag svarade dem att romarna inte har för sed att utlämna en anklagad innan han har fått möta sina anklagare och haft tillfälle att försvara sig. 17När de så hade kommit hit spillde jag ingen tid utan satte mig redan nästa dag att hålla dom och lät föra fram mannen. 18Men när hans anklagare uppträdde beskyllde de honom inte för något sådant brott som jag hade väntat, 19utan det gällde en del tvistefrågor i deras egen religion och en viss Jesus, som är död men som Paulus säger är i livet. 20Då jag inte visste hur jag skulle reda ut detta, föreslog jag honom att resa till Jerusalem och låta sig dömas där. 21När han då yrkade på att hållas i förvar för att få sin sak avgjord av kejsaren, gav jag order att han skall sitta kvar här tills jag skickar honom till kejsaren.«

22Agrippa sade att han själv skulle vilja höra mannen tala, och Festus svarade att det kunde ske dagen därpå.

Paulus försvarstal inför kung Agrippa

23Följande dag kom alltså Agrippa och Berenike med prakt och ståt och tog plats i audienssalen tillsammans med överstarna och de förnämsta i staden. 24Festus lät föra in Paulus och sade: »Kung Agrippa och alla andra här närvarande. Ni ser framför er den man för vars skull hela mängden av judar har legat över mig, både i Jerusalem och här, och högljutt krävt att han inte skall få leva längre. 25Jag kan inte finna att han har gjort något som förtjänar döden, 26och när han själv vädjade till kejsaren beslöt jag att skicka honom dit. Men jag har ingenting påtagligt att skriva om honom till min härskare. Därför låter jag honom framträda inför er och först och främst inför dig, kung Agrippa, så att jag efter den här utfrågningen vet vad jag skall skriva. 27Det kan inte vara rimligt att skicka en fånge utan att också ange vad han anklagas för.«

26

261Agrippa sade då till Paulus: »Du har min tillåtelse att föra din talan.« Då lyfte Paulus handen och började tala till sitt försvar: 2»Kung Agrippa, jag är lycklig över att det är inför dig som jag i dag får försvara mig mot allt som judarna beskyller mig för, 3särskilt som du så väl känner till alla judiska seder och bruk och tolkningsfrågor. Därför ber jag dig lyssna på mig med tålamod. 4Hur mitt liv har varit från det jag var ung, ända från början, bland mina landsmän och sedan i Jerusalem, det vet alla judar. 5De känner mig sedan gammalt, och om de bara vill kan de intyga att jag har levt som farisé, i överensstämmelse med vår religions strängaste riktning. 6Vad jag nu står till svars för är hoppet om det som Gud har lovat våra fäder 7och som vårt folks tolv stammar väntar sig att få se uppfyllt genom att oavlåtligt tjäna Gud dag och natt. Det är för det hoppets skull, kung Agrippa, som jag nu anklagas av judarna. 8Varför anser man det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?

9Jag fann det själv vara min plikt att på allt sätt bekämpa nasarén Jesu namn, 10och jag gjorde det också i Jerusalem. Med fullmakt från översteprästerna satte jag många av de heliga i fängelse, och när man ville döda dem röstade jag för det. 11Överallt i synagogorna fick jag dem gång på gång straffade och tvang dem att häda, ja, i mitt raseri förföljde jag dem till och med i städer utanför Judeen. 12När jag för den skull reste till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag 13fick jag under färden, kung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus som kom från himlen och omgav mig och mina reskamrater med ett sken som var starkare än solen. 14Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det går dig illa om du spjärnar emot.’ 15Jag sade: ’Vem är du, herre?’ Och Herren svarade: ’Jag är Jesus, den som du förföljer. 16Stig upp och stå på dina ben! Jag har visat mig för dig för att utse dig till min tjänare och till vittne om vad du har sett av mig och vad du kommer att få se av mig i framtiden, 17då jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem skall jag sända ut dig, 18för att du skall öppna deras ögon och vända dem från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig skall de vinna syndernas förlåtelse och få en plats bland dem som helgats.’

19Därför, kung Agrippa, kunde jag inte annat än lyda denna syn från himlen. 20Först i Damaskus och Jerusalem och sedan över hela Judeen och inför hedningarna har jag predikat att man måste ångra sig och vända om till Gud och utföra sådana gärningar som svarar mot ångern. 21Det var därför judarna grep mig i templet och försökte mörda mig. 22Men tack vare Guds hjälp ända till denna dag kan jag stå som vittne inför både hög och låg, och vad jag talar om är ingenting annat än vad profeterna och Mose har förutsagt: 23att Messias måste lida och att han som den förste som uppstod från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna.«

24På denna punkt i hans försvarstal avbröt Festus honom och ropade: »Du yrar, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen.« 25Paulus svarade: »Högt ärade Festus, jag yrar inte, jag talar sanna och förnuftiga ord. 26Kungen är väl insatt i dessa frågor, därför kan jag också tala öppet och frimodigt till honom. För jag är säker på att inget av detta är obekant för honom, det har ju inte tilldragit sig i någon avkrok. 27Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du tror.«

28Agrippa svarade Paulus: »Det går fort för dig att få mig till kristen.« — 29»Fort eller långsamt«, svarade Paulus, »Gud give att inte bara du utan alla som i dag lyssnar på mig blir sådana som jag — men utan de här bojorna.«

30Kungen och ståthållaren och Berenike samt deras uppvaktning reste sig nu, 31och när de hade dragit sig tillbaka sade de till varandra: »Den mannen gör ingenting som förtjänar döden eller fängelse.« 32Och Agrippa sade till Festus: »Om han inte hade vädjat till kejsaren hade han kunnat friges.«