Bibel 2000 (B2000)
23

Paulus inför rådet

231Paulus såg på rådet och sade: »Mina bröder. Jag har alltid, intill denna dag, tjänat Gud med gott uppsåt.« 2Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid att slå Paulus över munnen. 3Men Paulus sade till honom: »Gud skall slå dig, din vitmenade vägg! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men mot lagen befaller du dem att slå mig.« — 4»Förolämpar du Guds överstepräst!« sade de som stod bredvid. 5Paulus svarade: »Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk skall du inte förbanna.«

6Eftersom Paulus visste att en del av dem var saddukeer och en annan del fariseer höjde han rösten och sade till rådet: »Mina bröder, jag är farisé och mina fäder var fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta.« 7När han sade så utbröt ett gräl mellan fariseerna och saddukeerna, och man delade sig i två läger. 8Saddukeerna menar nämligen att det inte finns någon uppståndelse och inte heller änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta. 9Det blev ett väldigt ropande, och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och hävdade sin åsikt, och de sade: »Vi kan inte finna att den här mannen har gjort något ont. Tänk om en ande har talat till honom, eller en ängel.« 10Grälet blev så häftigt att kommendanten fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han kallade ner vaktstyrkan för att rädda honom undan dem och föra honom tillbaka till fästningen.

11På natten kom Herren till honom och sade: »Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom.«

En sammansvärjning mot Paulus

12Nästa morgon höll judarna ett möte och svor att varken äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. 13Det var mer än fyrtio män som deltog i denna sammansvärjning, 14och de gick till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi har svurit en ed att inte röra mat eller dryck förrän vi har dödat Paulus. 15Ni skall därför nu tillsammans med det övriga rådet lämna in en anmälan till kommendanten, så att han skickar ner Paulus till er; säg att ni vill undersöka hans fall närmare. Vi står färdiga att döda honom innan han kommer fram.« 16Paulus systerson hade emellertid varit där och fått reda på detta bakhåll, och han gick till Paulus i fästningen och talade om det. 17Paulus kallade på en av officerarna och sade: »För den här ynglingen till kommendanten, han har något att berätta.« 18Officeren tog honom till kommendanten och sade: »Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig, för han har något att säga dig.« 19Kommendanten tog ynglingen vid handen och gick avsides med honom och frågade: »Vad är det du vill berätta för mig?« 20Han svarade: »Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till rådet i morgon, för att de skall få utreda hans fall närmare. 21Men gå inte med på det, för mer än fyrtio av dem har planerat ett bakhåll och svurit att varken äta eller dricka förrän de har dödat honom. De står färdiga och väntar bara på att du skall svara ja.« 22Kommendanten sade åt ynglingen att inte tala om för någon att han hade avslöjat detta och lät honom sedan gå.

Paulus förs till ståthållaren i Caesarea

23Därefter kallade han till sig två av sina officerare och sade: »Tre timmar efter mörkrets inbrott skall tvåhundra man stå färdiga att gå till Caesarea, dessutom sjuttio ryttare och tvåhundra man hjälptrupp.« 24De skulle ha med sig riddjur åt Paulus och se till att han kom oskadd fram till ståthållaren Felix. 25Han skrev också ett brev av följande lydelse: 26»Från Claudius Lysias till Felix. Högt ärade ståthållare. 27Den här mannen hade gripits av judarna och var nära att dödas av dem, när jag ingrep med min trupp och förde honom i säkerhet sedan jag erfarit att han var romersk medborgare. 28Då jag ville veta vad de anklagade honom för tog jag ner honom till deras råd. 29Jag fann att anklagelserna mot honom gällde tolkningar av deras lag; något som förtjänar döden eller fängelse anklagades han inte för. 30Eftersom det nu har meddelats mig att judarna planerar ett överfall på honom, skickar jag honom direkt ner till dig. Samtidigt har jag anmodat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig.«

31Soldaterna tog enligt sina order hand om Paulus och förde honom under natten till Antipatris. 32Nästa dag återvände de till sin förläggning medan ryttarna fortsatte med honom. 33När de kom fram till Caesarea gav de ståthållaren brevet och förde också in Paulus till honom. 34Han läste brevet och frågade Paulus från vilken provins han var och fick veta att han var från Kilikien. 35»Jag skall höra dig när dina anklagare också har infunnit sig«, sade han och befallde att Paulus skulle hållas under bevakning i Herodes palats.

24

Anklagelsen mot Paulus

241Fem dagar senare kom översteprästen Ananias dit ner med några av de äldste och en advokat Tertullus och lämnade ståthållaren sin anmälan mot Paulus. 2Sedan Paulus kallats in började Tertullus sitt anklagelsetal med följande ord: 3»Högt ärade Felix. Att vi tack vare dig får leva i djupaste fred och att genom din omtanke villkoren har förbättrats för vårt folk är något som vi alla erkänner oförbehållsamt och med den största tacksamhet. 4Jag vill inte uppehålla dig alltför länge men ber dig att godhetsfullt lyssna till några korta ord från oss. 5Vi har funnit att den här mannen är en smitthärd som sprider oro bland judarna på alla håll i världen och att han är ledare för nasareernas sekt. 6Han har till och med försökt vanhelga templet. Vi har gripit honom, 8och när du själv förhör honom kommer du att vinna klarhet om allt det vi anklagar honom för.« 9Judarna instämde och försäkrade att det förhöll sig på det viset.

Paulus försvarstal inför ståthållaren Felix

10På ståthållarens tecken tog Paulus till orda: »Jag vet att du i många år har varit domare för detta folk, och därför är det med tillförsikt jag försvarar min sak. 11Du kan själv förvissa dig om att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att be i templet. 12Varken där eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller hetsa upp folk, 13och de kan heller inte inför dig styrka sina anklagelser mot mig. 14Men jag erkänner att jag följer Vägen, som de kallar för en sekt, och att jag på det sättet tjänar våra fäders Gud, samtidigt som jag tror på allt som lagen säger och allt som står skrivet hos profeterna. 15Jag hyser samma hopp som dessa mina anklagare, att Gud skall låta både rättfärdiga och orättfärdiga stå upp från de döda. 16Därför strävar också jag efter att alltid ha ett gott samvete gentemot Gud och människor.

17Efter flera år kom jag tillbaka till mitt folk för att ge allmosor och offra. 18Det var då man fann mig i templet; jag hade renat mig, och där var ingen folkmassa och inget tumult. 19Men där var några judar från Asien — de borde stå här inför dig och anklaga mig om de har något att anföra. 20Eller också får de som är här tala om vad de fann mig skyldig till när jag stod inför rådet, 21om det inte var just de ord som jag ropade mitt ibland dem: ’Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står till svars inför er.’«

Paulus i tvåårigt häkte

22Felix, som var mycket väl underrättad om Vägen, uppsköt nu rättegången och sade: »När kommendanten Lysias kommer hit skall jag avdöma ert mål.« 23Officeren fick order att hålla Paulus i häkte men ge honom lättnader och inte hindra hans anhängare från att sörja för honom.

24Några dagar därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna. Han lät hämta Paulus för att höra vad han hade att säga om tron på Kristus Jesus. 25Men när Paulus började tala om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen blev Felix förskräckt och sade: »Det räcker för den här gången. Men jag skall kalla på dig när jag får tid.« 26Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar, och därför lät han ofta hämta honom för att samtala med honom.

27När två år hade gått efterträddes Felix av Porcius Festus. Eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna lät han Paulus stanna kvar i fängelse.

25

Paulus inför ståthållaren Festus

251Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt som ståthållare reste han från Caesarea upp till Jerusalem. 2Översteprästerna och judarnas främsta män lämnade då en anmälan mot Paulus till honom, 3och de bad Festus att gynna deras sak och låta hämta Paulus till Jerusalem. De förberedde nämligen ett bakhåll för att döda honom under vägen. 4Festus svarade att Paulus hölls i häkte i Caesarea och att han själv snart skulle fara dit. 5»Era ledare«, sade han, »får alltså följa med dit ner och anklaga mannen om han har gjort något som är fel.«

6Festus stannade inte mer än åtta tio dagar och for sedan ner till Caesarea. Följande dag intog han sin plats på domartribunen och befallde att Paulus skulle föras in. 7När han kom omringades han av de judar som hade rest ner från Jerusalem. De riktade en mängd svåra beskyllningar mot honom utan att kunna styrka dem, 8medan Paulus försvarade sig med att säga: »Varken mot judarnas lag eller templet eller kejsaren har jag förbrutit mig.« 9Men Festus, som ville hålla sig väl med judarna, frågade Paulus: »Går du med på att fara upp till Jerusalem och dömas av mig där?« 10Paulus svarade: »Jag står inför kejsarens domstol, och det är här jag skall dömas. Judarna har jag inte gjort något ont, det vet du själv mycket väl. 11Om jag har gjort mig skyldig till något som förtjänar döden är jag beredd att dö. Men om deras anklagelser saknar grund kan ingen utlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren.« 12Efter överläggning med sina rådgivare sade Festus: »Du har vädjat till kejsaren, till kejsaren skall du fara.«

Festus lägger fram fallet Paulus för kung Agrippa

13Några dagar senare anlände kung Agrippa och Berenike till Caesarea och besökte Festus. 14De stannade i flera dagar, och Festus lade fram fallet Paulus för kungen. »Här finns en fånge«, sade han, »som Felix har lämnat efter sig. 15När jag var i Jerusalem gjorde judarnas överstepräster och äldste en anmälan mot honom där de krävde att få honom dömd. 16Jag svarade dem att romarna inte har för sed att utlämna en anklagad innan han har fått möta sina anklagare och haft tillfälle att försvara sig. 17När de så hade kommit hit spillde jag ingen tid utan satte mig redan nästa dag att hålla dom och lät föra fram mannen. 18Men när hans anklagare uppträdde beskyllde de honom inte för något sådant brott som jag hade väntat, 19utan det gällde en del tvistefrågor i deras egen religion och en viss Jesus, som är död men som Paulus säger är i livet. 20Då jag inte visste hur jag skulle reda ut detta, föreslog jag honom att resa till Jerusalem och låta sig dömas där. 21När han då yrkade på att hållas i förvar för att få sin sak avgjord av kejsaren, gav jag order att han skall sitta kvar här tills jag skickar honom till kejsaren.«

22Agrippa sade att han själv skulle vilja höra mannen tala, och Festus svarade att det kunde ske dagen därpå.

Paulus försvarstal inför kung Agrippa

23Följande dag kom alltså Agrippa och Berenike med prakt och ståt och tog plats i audienssalen tillsammans med överstarna och de förnämsta i staden. 24Festus lät föra in Paulus och sade: »Kung Agrippa och alla andra här närvarande. Ni ser framför er den man för vars skull hela mängden av judar har legat över mig, både i Jerusalem och här, och högljutt krävt att han inte skall få leva längre. 25Jag kan inte finna att han har gjort något som förtjänar döden, 26och när han själv vädjade till kejsaren beslöt jag att skicka honom dit. Men jag har ingenting påtagligt att skriva om honom till min härskare. Därför låter jag honom framträda inför er och först och främst inför dig, kung Agrippa, så att jag efter den här utfrågningen vet vad jag skall skriva. 27Det kan inte vara rimligt att skicka en fånge utan att också ange vad han anklagas för.«