Bibel 2000 (B2000)
22

221»Bröder och fäder, lyssna på vad jag nu har att säga er till mitt försvar.« 2När de hörde att det var på hebreiska han talade till dem blev det ännu tystare, och han fortsatte: 3»Jag är själv jude, född i Tarsos i Kilikien men uppfostrad här i staden. Hos Gamaliel har jag fått grundlig undervisning i vår fäderneärvda lag. Jag har kämpat för Guds sak lika ivrigt som ni alla gör i dag. 4Jag har varit dödsfiende till Vägen och tagit fast både män och kvinnor och satt dem i fängelse. 5Det kan översteprästen och hela rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till våra bröder i Damaskus och reste dit för att också där fängsla folk och föra dem till Jerusalem, där de skulle få sitt straff.

6Men under färden, då jag närmade mig Damaskus, omgavs jag plötsligt mitt på dagen av ett bländande ljussken från himlen. 7Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’ 8Jag frågade: ’Vem är du, herre?’ Han svarade: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ 9De som var med mig såg ljuset men hörde inte rösten som talade till mig. 10Jag frågade: ’Vad skall jag göra, herre?’ Och Herren svarade: ’Gå genast till Damaskus. Där skall du få veta allt som du har utsetts att göra.’ 11Eftersom strålglansen hade gjort mig blind fick mina följeslagare leda mig vid handen, och så kom jag fram till Damaskus.

12Ananias, en from och lagtrogen man som hade gott namn om sig bland alla judarna i staden, 13kom till mig, ställde sig vid min sida och sade: ’Saul, min broder, öppna dina ögon och se!’ Och strax kunde jag se honom. 14Han sade: ’Våra fäders Gud har utvalt dig till att få kunskap om hans vilja, till att se den Rättfärdige och till att höra hans röst. 15Du skall bli hans vittne och berätta för alla människor vad du har sett och hört. 16Tveka inte! Åkalla hans namn och låt dig genast döpas och tvättas ren från dina synder.’

17När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och stod och bad i templet föll jag i hänryckning 18och fick se Herren som sade till mig: ’Skynda dig och lämna genast Jerusalem, här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig.’ 19Jag svarade: ’Herre, de vet ju att jag i alla synagogor lät gripa och piska dem som trodde på dig. 20Och när ditt vittne Stefanos fick offra sitt blod stod jag och såg på, och jag tyckte det som skedde var riktigt, och jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’ 21Då sade han till mig: ’Gå, jag skall sända dig till hedningarna långt borta.’«

Paulus hos kommendanten

22Ända hit hade de lyssnat, men när han sade detta började de ropa: »Bort med honom från jordens yta! En sådan bör inte få leva.« 23De skrek, slet i sina kläder och kastade upp sand i luften. 24Kommendanten lät då föra in Paulus i fästningen och gav order att han skulle förhöras under prygel, så att man fick reda på varför de skränade så mot honom. 25När man band fast honom för att piska honom sade han till officeren som var med: »Är det tillåtet att prygla en romersk medborgare som inte är dömd för något?« 26Då gick officeren till kommendanten och anmälde saken och sade: »Vad är det du tänker göra? Den mannen är romersk medborgare.« 27Kommendanten gick till honom och frågade: »Är du verkligen romersk medborgare?« När Paulus svarade ja, 28sade kommendanten: »Jag betalade en stor summa pengar för att få detta medborgarskap.« — »Jag fick det när jag föddes«, sade Paulus. 29De som skulle förhöra honom lät honom då genast vara, och kommendanten själv blev förskräckt när han insåg att det var en romersk medborgare som han hade låtit fängsla. 30Då kommendanten ville få klarhet om vad judarna anklagade Paulus för lät han nästa dag ta av honom bojorna, befallde att översteprästerna och hela rådet skulle samlas och förde ner Paulus och ställde honom inför dem.

23

Paulus inför rådet

231Paulus såg på rådet och sade: »Mina bröder. Jag har alltid, intill denna dag, tjänat Gud med gott uppsåt.« 2Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid att slå Paulus över munnen. 3Men Paulus sade till honom: »Gud skall slå dig, din vitmenade vägg! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men mot lagen befaller du dem att slå mig.« — 4»Förolämpar du Guds överstepräst!« sade de som stod bredvid. 5Paulus svarade: »Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk skall du inte förbanna.«

6Eftersom Paulus visste att en del av dem var saddukeer och en annan del fariseer höjde han rösten och sade till rådet: »Mina bröder, jag är farisé och mina fäder var fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta.« 7När han sade så utbröt ett gräl mellan fariseerna och saddukeerna, och man delade sig i två läger. 8Saddukeerna menar nämligen att det inte finns någon uppståndelse och inte heller änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta. 9Det blev ett väldigt ropande, och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och hävdade sin åsikt, och de sade: »Vi kan inte finna att den här mannen har gjort något ont. Tänk om en ande har talat till honom, eller en ängel.« 10Grälet blev så häftigt att kommendanten fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han kallade ner vaktstyrkan för att rädda honom undan dem och föra honom tillbaka till fästningen.

11På natten kom Herren till honom och sade: »Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom.«

En sammansvärjning mot Paulus

12Nästa morgon höll judarna ett möte och svor att varken äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. 13Det var mer än fyrtio män som deltog i denna sammansvärjning, 14och de gick till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi har svurit en ed att inte röra mat eller dryck förrän vi har dödat Paulus. 15Ni skall därför nu tillsammans med det övriga rådet lämna in en anmälan till kommendanten, så att han skickar ner Paulus till er; säg att ni vill undersöka hans fall närmare. Vi står färdiga att döda honom innan han kommer fram.« 16Paulus systerson hade emellertid varit där och fått reda på detta bakhåll, och han gick till Paulus i fästningen och talade om det. 17Paulus kallade på en av officerarna och sade: »För den här ynglingen till kommendanten, han har något att berätta.« 18Officeren tog honom till kommendanten och sade: »Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig, för han har något att säga dig.« 19Kommendanten tog ynglingen vid handen och gick avsides med honom och frågade: »Vad är det du vill berätta för mig?« 20Han svarade: »Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till rådet i morgon, för att de skall få utreda hans fall närmare. 21Men gå inte med på det, för mer än fyrtio av dem har planerat ett bakhåll och svurit att varken äta eller dricka förrän de har dödat honom. De står färdiga och väntar bara på att du skall svara ja.« 22Kommendanten sade åt ynglingen att inte tala om för någon att han hade avslöjat detta och lät honom sedan gå.

Paulus förs till ståthållaren i Caesarea

23Därefter kallade han till sig två av sina officerare och sade: »Tre timmar efter mörkrets inbrott skall tvåhundra man stå färdiga att gå till Caesarea, dessutom sjuttio ryttare och tvåhundra man hjälptrupp.« 24De skulle ha med sig riddjur åt Paulus och se till att han kom oskadd fram till ståthållaren Felix. 25Han skrev också ett brev av följande lydelse: 26»Från Claudius Lysias till Felix. Högt ärade ståthållare. 27Den här mannen hade gripits av judarna och var nära att dödas av dem, när jag ingrep med min trupp och förde honom i säkerhet sedan jag erfarit att han var romersk medborgare. 28Då jag ville veta vad de anklagade honom för tog jag ner honom till deras råd. 29Jag fann att anklagelserna mot honom gällde tolkningar av deras lag; något som förtjänar döden eller fängelse anklagades han inte för. 30Eftersom det nu har meddelats mig att judarna planerar ett överfall på honom, skickar jag honom direkt ner till dig. Samtidigt har jag anmodat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig.«

31Soldaterna tog enligt sina order hand om Paulus och förde honom under natten till Antipatris. 32Nästa dag återvände de till sin förläggning medan ryttarna fortsatte med honom. 33När de kom fram till Caesarea gav de ståthållaren brevet och förde också in Paulus till honom. 34Han läste brevet och frågade Paulus från vilken provins han var och fick veta att han var från Kilikien. 35»Jag skall höra dig när dina anklagare också har infunnit sig«, sade han och befallde att Paulus skulle hållas under bevakning i Herodes palats.

24

Anklagelsen mot Paulus

241Fem dagar senare kom översteprästen Ananias dit ner med några av de äldste och en advokat Tertullus och lämnade ståthållaren sin anmälan mot Paulus. 2Sedan Paulus kallats in började Tertullus sitt anklagelsetal med följande ord: 3»Högt ärade Felix. Att vi tack vare dig får leva i djupaste fred och att genom din omtanke villkoren har förbättrats för vårt folk är något som vi alla erkänner oförbehållsamt och med den största tacksamhet. 4Jag vill inte uppehålla dig alltför länge men ber dig att godhetsfullt lyssna till några korta ord från oss. 5Vi har funnit att den här mannen är en smitthärd som sprider oro bland judarna på alla håll i världen och att han är ledare för nasareernas sekt. 6Han har till och med försökt vanhelga templet. Vi har gripit honom, 8och när du själv förhör honom kommer du att vinna klarhet om allt det vi anklagar honom för.« 9Judarna instämde och försäkrade att det förhöll sig på det viset.

Paulus försvarstal inför ståthållaren Felix

10På ståthållarens tecken tog Paulus till orda: »Jag vet att du i många år har varit domare för detta folk, och därför är det med tillförsikt jag försvarar min sak. 11Du kan själv förvissa dig om att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att be i templet. 12Varken där eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller hetsa upp folk, 13och de kan heller inte inför dig styrka sina anklagelser mot mig. 14Men jag erkänner att jag följer Vägen, som de kallar för en sekt, och att jag på det sättet tjänar våra fäders Gud, samtidigt som jag tror på allt som lagen säger och allt som står skrivet hos profeterna. 15Jag hyser samma hopp som dessa mina anklagare, att Gud skall låta både rättfärdiga och orättfärdiga stå upp från de döda. 16Därför strävar också jag efter att alltid ha ett gott samvete gentemot Gud och människor.

17Efter flera år kom jag tillbaka till mitt folk för att ge allmosor och offra. 18Det var då man fann mig i templet; jag hade renat mig, och där var ingen folkmassa och inget tumult. 19Men där var några judar från Asien — de borde stå här inför dig och anklaga mig om de har något att anföra. 20Eller också får de som är här tala om vad de fann mig skyldig till när jag stod inför rådet, 21om det inte var just de ord som jag ropade mitt ibland dem: ’Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står till svars inför er.’«

Paulus i tvåårigt häkte

22Felix, som var mycket väl underrättad om Vägen, uppsköt nu rättegången och sade: »När kommendanten Lysias kommer hit skall jag avdöma ert mål.« 23Officeren fick order att hålla Paulus i häkte men ge honom lättnader och inte hindra hans anhängare från att sörja för honom.

24Några dagar därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna. Han lät hämta Paulus för att höra vad han hade att säga om tron på Kristus Jesus. 25Men när Paulus började tala om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen blev Felix förskräckt och sade: »Det räcker för den här gången. Men jag skall kalla på dig när jag får tid.« 26Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar, och därför lät han ofta hämta honom för att samtala med honom.

27När två år hade gått efterträddes Felix av Porcius Festus. Eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna lät han Paulus stanna kvar i fängelse.