Bibel 2000 (B2000)
21

Resa till Jerusalem

211När vi hade skilts från dem och lagt ut seglade vi raka vägen till Kos, nästa dag till Rhodos och därifrån till Patara. 2Där fann vi ett skepp som skulle till Fenikien, och vi seglade vidare med det. 3Vi siktade Cypern, passerade söder om ön med kurs på Syrien och kom till Tyros, där lasten skulle lossas. 4Vi sökte upp lärjungarna och stannade hos dem en vecka. På Andens ingivelse varnade de Paulus för att fara vidare till Jerusalem. 5Men när dagarna i Tyros var till ända bröt vi upp för att fortsätta resan. Alla, också kvinnor och barn, följde oss ut ur staden. Vi knäböjde på stranden och bad, 6och sedan tog vi farväl av varandra. Vi steg ombord, medan de andra gick hem till sitt igen.

7Från Tyros kom vi till Ptolemais, där vår sjöresa slutade. Vi hälsade på bröderna och stannade hos dem en dag, 8varefter vi fortsatte till Caesarea. Där gick vi hem till förkunnaren Filippos, som var en av de sju, och stannade hos honom. 9Han hade fyra ogifta döttrar som kunde profetera. 10Vi hade varit där i flera dagar då en profet vid namn Agabos kom ner från Judeen och sökte upp oss. 11Han tog Paulus bälte och band sina händer och fötter och sade: »Så säger den heliga anden: Den som äger detta bälte skall judarna i Jerusalem binda så här och överlämna i hedningarnas händer.« 12När vi hörde hans ord vädjade både vi och folket där till Paulus att inte gå upp till Jerusalem. 13Då svarade han: »Varför gör ni så, gråter och slår ner modet på mig? Jag är beredd att inte bara låta mig fängslas utan också lida döden i Jerusalem för herren Jesu namns skull.« 14När han inte lät övertala sig lugnade vi oss och sade: »Må Herrens vilja ske.«

15Efter dagarna där gjorde vi oss i ordning och fortsatte upp till Jerusalem. 16En del av lärjungarna i Caesarea följde med för att visa oss till Mnason, en cypriot som länge hade varit lärjunge; hos honom skulle vi få bo.

Jakobs och de äldstes råd till Paulus

17I Jerusalem tog bröderna emot oss med glädje. 18Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra hem till Jakob, och dit kom också alla de äldste. 19Sedan han hade hälsat på dem redogjorde han noggrant för allt som Gud hade utfört bland hedningarna genom hans arbete. 20De prisade Gud för vad de fick höra och sade till Paulus: »Du vet, broder, att det finns tiotusentals troende bland judarna, och alla håller de strängt på lagen. 21Nu har de fått höra att du lär alla judar ute bland hedningarna att överge Mose och förklarar för dem att de inte skall omskära sina barn och inte leva efter våra seder och bruk. 22Vad gör vi nu? De får säkert veta att du är här. 23Följ därför vårt råd. Här finns fyra män som har avlagt ett löfte. 24Ta med dig dem och rena dig tillsammans med dem och betala för dem så att de kan låta raka huvudet. Då förstår alla att det inte ligger någonting i det som de har fått veta om dig, utan att också du håller fast vid lagen och lever efter den. 25Men när det gäller hedningar som har kommit till tro har vi meddelat vårt beslut: de skall avhålla sig från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt.« 26Då tog Paulus med sig männen och renade sig nästa dag tillsammans med dem. Sedan gick han till templet och tillkännagav när renhetstiden skulle vara avslutad och offer bäras fram för var och en av dem.

Paulus arresteras

27Strax innan de sju dagarna var slut fick judarna från Asien syn på Paulus i templet. De hetsade upp folkmassan och tog fast honom 28och ropade: »Israeliter, kom och hjälp till! Här är mannen som överallt sprider en lära som riktar sig mot vårt folk och vår lag och denna plats. Och nu har han till och med tagit med sig greker till templet och vanhelgat denna heliga plats.« 29De hade nämligen sett Trofimos från Efesos tillsammans med Paulus i staden och tog för givet att Paulus tagit med honom till templet. 30Hela staden kom i rörelse och folket strömmade till. De grep tag i Paulus och släpade ut honom från templet, och portarna stängdes genast. 31De ville döda honom, men den romerske kommendanten fick rapport om att hela Jerusalem var i uppror 32och skyndade omedelbart ner till dem med manskap och officerare. När judarna fick se kommendanten och soldaterna slutade de att misshandla Paulus. 33Kommendanten steg fram, arresterade honom och lät belägga honom med dubbla bojor, och sedan frågade han vem det var och vad han hade gjort. 34Det kom olika svar ur hopen, och då han i allt tumultet inte kunde få klart besked lät han föra Paulus till fästningen. 35När man hade fått honom till trappan måste soldaterna bära honom. Så våldsam var trängseln, 36för massan följde efter och skrek: »Döda honom!«

Paulus försvarstal inför folket

37Just som man skulle föra in Paulus i fästningen frågade han kommendanten: »Får jag säga dig en sak?« — »Jaså, du kan grekiska«, sade denne. 38»Då är du inte egyptern som för en tid sedan uppviglade de fyra tusen knivmännen och drog ut med dem i öknen?« 39Paulus svarade: »Jag är jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber att du låter mig tala till folket.« 40Kommendanten gav honom sin tillåtelse, och uppifrån trappan gjorde Paulus tecken åt folket att lyssna. När det blivit tyst började han tala till dem på hebreiska:

22

221»Bröder och fäder, lyssna på vad jag nu har att säga er till mitt försvar.« 2När de hörde att det var på hebreiska han talade till dem blev det ännu tystare, och han fortsatte: 3»Jag är själv jude, född i Tarsos i Kilikien men uppfostrad här i staden. Hos Gamaliel har jag fått grundlig undervisning i vår fäderneärvda lag. Jag har kämpat för Guds sak lika ivrigt som ni alla gör i dag. 4Jag har varit dödsfiende till Vägen och tagit fast både män och kvinnor och satt dem i fängelse. 5Det kan översteprästen och hela rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till våra bröder i Damaskus och reste dit för att också där fängsla folk och föra dem till Jerusalem, där de skulle få sitt straff.

6Men under färden, då jag närmade mig Damaskus, omgavs jag plötsligt mitt på dagen av ett bländande ljussken från himlen. 7Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’ 8Jag frågade: ’Vem är du, herre?’ Han svarade: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ 9De som var med mig såg ljuset men hörde inte rösten som talade till mig. 10Jag frågade: ’Vad skall jag göra, herre?’ Och Herren svarade: ’Gå genast till Damaskus. Där skall du få veta allt som du har utsetts att göra.’ 11Eftersom strålglansen hade gjort mig blind fick mina följeslagare leda mig vid handen, och så kom jag fram till Damaskus.

12Ananias, en from och lagtrogen man som hade gott namn om sig bland alla judarna i staden, 13kom till mig, ställde sig vid min sida och sade: ’Saul, min broder, öppna dina ögon och se!’ Och strax kunde jag se honom. 14Han sade: ’Våra fäders Gud har utvalt dig till att få kunskap om hans vilja, till att se den Rättfärdige och till att höra hans röst. 15Du skall bli hans vittne och berätta för alla människor vad du har sett och hört. 16Tveka inte! Åkalla hans namn och låt dig genast döpas och tvättas ren från dina synder.’

17När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och stod och bad i templet föll jag i hänryckning 18och fick se Herren som sade till mig: ’Skynda dig och lämna genast Jerusalem, här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig.’ 19Jag svarade: ’Herre, de vet ju att jag i alla synagogor lät gripa och piska dem som trodde på dig. 20Och när ditt vittne Stefanos fick offra sitt blod stod jag och såg på, och jag tyckte det som skedde var riktigt, och jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’ 21Då sade han till mig: ’Gå, jag skall sända dig till hedningarna långt borta.’«

Paulus hos kommendanten

22Ända hit hade de lyssnat, men när han sade detta började de ropa: »Bort med honom från jordens yta! En sådan bör inte få leva.« 23De skrek, slet i sina kläder och kastade upp sand i luften. 24Kommendanten lät då föra in Paulus i fästningen och gav order att han skulle förhöras under prygel, så att man fick reda på varför de skränade så mot honom. 25När man band fast honom för att piska honom sade han till officeren som var med: »Är det tillåtet att prygla en romersk medborgare som inte är dömd för något?« 26Då gick officeren till kommendanten och anmälde saken och sade: »Vad är det du tänker göra? Den mannen är romersk medborgare.« 27Kommendanten gick till honom och frågade: »Är du verkligen romersk medborgare?« När Paulus svarade ja, 28sade kommendanten: »Jag betalade en stor summa pengar för att få detta medborgarskap.« — »Jag fick det när jag föddes«, sade Paulus. 29De som skulle förhöra honom lät honom då genast vara, och kommendanten själv blev förskräckt när han insåg att det var en romersk medborgare som han hade låtit fängsla. 30Då kommendanten ville få klarhet om vad judarna anklagade Paulus för lät han nästa dag ta av honom bojorna, befallde att översteprästerna och hela rådet skulle samlas och förde ner Paulus och ställde honom inför dem.

23

Paulus inför rådet

231Paulus såg på rådet och sade: »Mina bröder. Jag har alltid, intill denna dag, tjänat Gud med gott uppsåt.« 2Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid att slå Paulus över munnen. 3Men Paulus sade till honom: »Gud skall slå dig, din vitmenade vägg! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men mot lagen befaller du dem att slå mig.« — 4»Förolämpar du Guds överstepräst!« sade de som stod bredvid. 5Paulus svarade: »Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk skall du inte förbanna.«

6Eftersom Paulus visste att en del av dem var saddukeer och en annan del fariseer höjde han rösten och sade till rådet: »Mina bröder, jag är farisé och mina fäder var fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta.« 7När han sade så utbröt ett gräl mellan fariseerna och saddukeerna, och man delade sig i två läger. 8Saddukeerna menar nämligen att det inte finns någon uppståndelse och inte heller änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta. 9Det blev ett väldigt ropande, och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och hävdade sin åsikt, och de sade: »Vi kan inte finna att den här mannen har gjort något ont. Tänk om en ande har talat till honom, eller en ängel.« 10Grälet blev så häftigt att kommendanten fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han kallade ner vaktstyrkan för att rädda honom undan dem och föra honom tillbaka till fästningen.

11På natten kom Herren till honom och sade: »Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom.«

En sammansvärjning mot Paulus

12Nästa morgon höll judarna ett möte och svor att varken äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. 13Det var mer än fyrtio män som deltog i denna sammansvärjning, 14och de gick till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi har svurit en ed att inte röra mat eller dryck förrän vi har dödat Paulus. 15Ni skall därför nu tillsammans med det övriga rådet lämna in en anmälan till kommendanten, så att han skickar ner Paulus till er; säg att ni vill undersöka hans fall närmare. Vi står färdiga att döda honom innan han kommer fram.« 16Paulus systerson hade emellertid varit där och fått reda på detta bakhåll, och han gick till Paulus i fästningen och talade om det. 17Paulus kallade på en av officerarna och sade: »För den här ynglingen till kommendanten, han har något att berätta.« 18Officeren tog honom till kommendanten och sade: »Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig, för han har något att säga dig.« 19Kommendanten tog ynglingen vid handen och gick avsides med honom och frågade: »Vad är det du vill berätta för mig?« 20Han svarade: »Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till rådet i morgon, för att de skall få utreda hans fall närmare. 21Men gå inte med på det, för mer än fyrtio av dem har planerat ett bakhåll och svurit att varken äta eller dricka förrän de har dödat honom. De står färdiga och väntar bara på att du skall svara ja.« 22Kommendanten sade åt ynglingen att inte tala om för någon att han hade avslöjat detta och lät honom sedan gå.

Paulus förs till ståthållaren i Caesarea

23Därefter kallade han till sig två av sina officerare och sade: »Tre timmar efter mörkrets inbrott skall tvåhundra man stå färdiga att gå till Caesarea, dessutom sjuttio ryttare och tvåhundra man hjälptrupp.« 24De skulle ha med sig riddjur åt Paulus och se till att han kom oskadd fram till ståthållaren Felix. 25Han skrev också ett brev av följande lydelse: 26»Från Claudius Lysias till Felix. Högt ärade ståthållare. 27Den här mannen hade gripits av judarna och var nära att dödas av dem, när jag ingrep med min trupp och förde honom i säkerhet sedan jag erfarit att han var romersk medborgare. 28Då jag ville veta vad de anklagade honom för tog jag ner honom till deras råd. 29Jag fann att anklagelserna mot honom gällde tolkningar av deras lag; något som förtjänar döden eller fängelse anklagades han inte för. 30Eftersom det nu har meddelats mig att judarna planerar ett överfall på honom, skickar jag honom direkt ner till dig. Samtidigt har jag anmodat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig.«

31Soldaterna tog enligt sina order hand om Paulus och förde honom under natten till Antipatris. 32Nästa dag återvände de till sin förläggning medan ryttarna fortsatte med honom. 33När de kom fram till Caesarea gav de ståthållaren brevet och förde också in Paulus till honom. 34Han läste brevet och frågade Paulus från vilken provins han var och fick veta att han var från Kilikien. 35»Jag skall höra dig när dina anklagare också har infunnit sig«, sade han och befallde att Paulus skulle hållas under bevakning i Herodes palats.