Bibel 2000 (B2000)
20

Ny resa till Makedonien och Grekland. I Troas

201När oron hade lagt sig kallade Paulus till sig lärjungarna och intalade dem mod. Därefter tog han farväl och bröt upp för att resa till Makedonien. 2Och när han hade farit genom det landet och flitigt uppmuntrat bröderna kom han till Grekland, 3där han uppehöll sig i tre månader. Han stod just i begrepp att avsegla till Syrien när en judisk sammansvärjning mot honom fick honom att ändra sig och fara tillbaka genom Makedonien. 4I sällskap hade han Sopatros, Pyrrhos son, från Beroia, Aristarchos och Secundus, som hörde till bröderna i Thessalonike, vidare Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från Asien. 5De reste nu i förväg och inväntade oss i Troas. 6Själva seglade vi från Filippi efter det osyrade brödets högtid, och fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade en vecka.

7Dagen efter sabbaten hade vi samlats för att bryta bröd. Paulus, som skulle resa nästa dag, talade till bröderna, och han höll på ända till midnatt. 8Det fanns många lampor i det rum på översta våningen där vi var samlade. 9En ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Han föll i djup sömn då Paulus talade så länge, och i sömnen ramlade han ut från tredje våningen, och när man lyfte upp honom var han död. 10Paulus kom då ner och lade sig över honom, slog armarna om honom och sade: »Sluta med er klagan, han lever!« 11Och han gick upp igen, bröt brödet och åt. Sedan fortsatte han länge att predika, ända till gryningen, då han lämnade dem. 12Ynglingen levde och kunde föras hem, och de kände en stark tillförsikt.

I Miletos. Avskedstal till de äldste från Efesos

13Vi gick direkt ombord och avseglade till Assos, där vi skulle hämta Paulus; det hade han bestämt, eftersom han själv ville ta landvägen dit. 14När vi mötte honom i Assos tog vi honom ombord och kom så till Mitylene. 15Därifrån seglade vi vidare och hade nästa dag nått i höjd med Chios; dagen därpå lade vi till vid Samos, och ännu en dag senare kom vi till Miletos. 16Paulus hade nämligen beslutat fara förbi Efesos för att inte förlora någon tid i Asien. Han hade bråttom, eftersom han om möjligt ville vara i Jerusalem på pingstdagen.

17Från Miletos skickade han emellertid bud till Efesos och kallade till sig församlingens äldste. 18När de infunnit sig sade han till dem: »Ni vet hur jag har uppträtt bland er hela tiden, från första dagen jag kom hit till Asien. 19Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och under prövningar som jag har utsatts för genom judarnas anslag. 20Jag har inte varit rädd för att låta er veta det som gagnar er, utan har undervisat er om det, offentligt och i hemmen, 21och jag har enträget uppmanat både judar och greker att omvända sig till Gud och tro på vår herre Jesus. 22Nu känner jag mig tvingad att resa till Jerusalem utan att veta vad som skall möta mig där. 23Jag vet bara att den heliga anden i stad efter stad försäkrar att bojor och lidanden väntar mig. 24Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig; jag vill bara fullborda mitt lopp och det uppdrag som jag har fått av herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.

25Och nu ser ni mig aldrig mer, det vet jag, alla ni som jag har besökt och förkunnat riket för. 26Därför vill jag denna dag bedyra att jag är utan skuld om någon går förlorad. 27Ty jag har inte varit rädd för att delge er allt som hör till Guds plan. 28Ge akt på er själva och på hela den hjord som den heliga anden satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar för Guds församling som han har vunnit åt sig med sin sons blod. 29Jag vet att när jag lämnat er skall farliga vargar som inte skonar hjorden tränga in bland er. 30Ur era egna led skall det träda fram män som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida. 31Håll er därför vakna, och kom ihåg att jag i tre års tid dag och natt har väglett var och en av er under tårar. 32Och nu anförtror jag er åt Gud och åt hans nåderika ord, det som kan göra er till hans byggstenar och ge er arvslott bland alla dem som helgats. 33Jag har aldrig velat få silver eller guld eller kläder av någon. 34Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. 35I allt har jag visat er att ni, genom att arbeta på ett sådant sätt, skall ta er an de svaga med herren Jesu egna ord i minne: Det är saligare att ge än att få.«

36Efter sitt tal föll Paulus på knä och bad tillsammans med alla de andra. 37De grät häftigt, omfamnade honom och kysste honom. 38Det som smärtade dem mest var hans ord att de aldrig skulle få se honom igen. Slutligen följde de honom till båten.

21

Resa till Jerusalem

211När vi hade skilts från dem och lagt ut seglade vi raka vägen till Kos, nästa dag till Rhodos och därifrån till Patara. 2Där fann vi ett skepp som skulle till Fenikien, och vi seglade vidare med det. 3Vi siktade Cypern, passerade söder om ön med kurs på Syrien och kom till Tyros, där lasten skulle lossas. 4Vi sökte upp lärjungarna och stannade hos dem en vecka. På Andens ingivelse varnade de Paulus för att fara vidare till Jerusalem. 5Men när dagarna i Tyros var till ända bröt vi upp för att fortsätta resan. Alla, också kvinnor och barn, följde oss ut ur staden. Vi knäböjde på stranden och bad, 6och sedan tog vi farväl av varandra. Vi steg ombord, medan de andra gick hem till sitt igen.

7Från Tyros kom vi till Ptolemais, där vår sjöresa slutade. Vi hälsade på bröderna och stannade hos dem en dag, 8varefter vi fortsatte till Caesarea. Där gick vi hem till förkunnaren Filippos, som var en av de sju, och stannade hos honom. 9Han hade fyra ogifta döttrar som kunde profetera. 10Vi hade varit där i flera dagar då en profet vid namn Agabos kom ner från Judeen och sökte upp oss. 11Han tog Paulus bälte och band sina händer och fötter och sade: »Så säger den heliga anden: Den som äger detta bälte skall judarna i Jerusalem binda så här och överlämna i hedningarnas händer.« 12När vi hörde hans ord vädjade både vi och folket där till Paulus att inte gå upp till Jerusalem. 13Då svarade han: »Varför gör ni så, gråter och slår ner modet på mig? Jag är beredd att inte bara låta mig fängslas utan också lida döden i Jerusalem för herren Jesu namns skull.« 14När han inte lät övertala sig lugnade vi oss och sade: »Må Herrens vilja ske.«

15Efter dagarna där gjorde vi oss i ordning och fortsatte upp till Jerusalem. 16En del av lärjungarna i Caesarea följde med för att visa oss till Mnason, en cypriot som länge hade varit lärjunge; hos honom skulle vi få bo.

Jakobs och de äldstes råd till Paulus

17I Jerusalem tog bröderna emot oss med glädje. 18Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra hem till Jakob, och dit kom också alla de äldste. 19Sedan han hade hälsat på dem redogjorde han noggrant för allt som Gud hade utfört bland hedningarna genom hans arbete. 20De prisade Gud för vad de fick höra och sade till Paulus: »Du vet, broder, att det finns tiotusentals troende bland judarna, och alla håller de strängt på lagen. 21Nu har de fått höra att du lär alla judar ute bland hedningarna att överge Mose och förklarar för dem att de inte skall omskära sina barn och inte leva efter våra seder och bruk. 22Vad gör vi nu? De får säkert veta att du är här. 23Följ därför vårt råd. Här finns fyra män som har avlagt ett löfte. 24Ta med dig dem och rena dig tillsammans med dem och betala för dem så att de kan låta raka huvudet. Då förstår alla att det inte ligger någonting i det som de har fått veta om dig, utan att också du håller fast vid lagen och lever efter den. 25Men när det gäller hedningar som har kommit till tro har vi meddelat vårt beslut: de skall avhålla sig från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt.« 26Då tog Paulus med sig männen och renade sig nästa dag tillsammans med dem. Sedan gick han till templet och tillkännagav när renhetstiden skulle vara avslutad och offer bäras fram för var och en av dem.

Paulus arresteras

27Strax innan de sju dagarna var slut fick judarna från Asien syn på Paulus i templet. De hetsade upp folkmassan och tog fast honom 28och ropade: »Israeliter, kom och hjälp till! Här är mannen som överallt sprider en lära som riktar sig mot vårt folk och vår lag och denna plats. Och nu har han till och med tagit med sig greker till templet och vanhelgat denna heliga plats.« 29De hade nämligen sett Trofimos från Efesos tillsammans med Paulus i staden och tog för givet att Paulus tagit med honom till templet. 30Hela staden kom i rörelse och folket strömmade till. De grep tag i Paulus och släpade ut honom från templet, och portarna stängdes genast. 31De ville döda honom, men den romerske kommendanten fick rapport om att hela Jerusalem var i uppror 32och skyndade omedelbart ner till dem med manskap och officerare. När judarna fick se kommendanten och soldaterna slutade de att misshandla Paulus. 33Kommendanten steg fram, arresterade honom och lät belägga honom med dubbla bojor, och sedan frågade han vem det var och vad han hade gjort. 34Det kom olika svar ur hopen, och då han i allt tumultet inte kunde få klart besked lät han föra Paulus till fästningen. 35När man hade fått honom till trappan måste soldaterna bära honom. Så våldsam var trängseln, 36för massan följde efter och skrek: »Döda honom!«

Paulus försvarstal inför folket

37Just som man skulle föra in Paulus i fästningen frågade han kommendanten: »Får jag säga dig en sak?« — »Jaså, du kan grekiska«, sade denne. 38»Då är du inte egyptern som för en tid sedan uppviglade de fyra tusen knivmännen och drog ut med dem i öknen?« 39Paulus svarade: »Jag är jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber att du låter mig tala till folket.« 40Kommendanten gav honom sin tillåtelse, och uppifrån trappan gjorde Paulus tecken åt folket att lyssna. När det blivit tyst började han tala till dem på hebreiska:

22

221»Bröder och fäder, lyssna på vad jag nu har att säga er till mitt försvar.« 2När de hörde att det var på hebreiska han talade till dem blev det ännu tystare, och han fortsatte: 3»Jag är själv jude, född i Tarsos i Kilikien men uppfostrad här i staden. Hos Gamaliel har jag fått grundlig undervisning i vår fäderneärvda lag. Jag har kämpat för Guds sak lika ivrigt som ni alla gör i dag. 4Jag har varit dödsfiende till Vägen och tagit fast både män och kvinnor och satt dem i fängelse. 5Det kan översteprästen och hela rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till våra bröder i Damaskus och reste dit för att också där fängsla folk och föra dem till Jerusalem, där de skulle få sitt straff.

6Men under färden, då jag närmade mig Damaskus, omgavs jag plötsligt mitt på dagen av ett bländande ljussken från himlen. 7Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’ 8Jag frågade: ’Vem är du, herre?’ Han svarade: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ 9De som var med mig såg ljuset men hörde inte rösten som talade till mig. 10Jag frågade: ’Vad skall jag göra, herre?’ Och Herren svarade: ’Gå genast till Damaskus. Där skall du få veta allt som du har utsetts att göra.’ 11Eftersom strålglansen hade gjort mig blind fick mina följeslagare leda mig vid handen, och så kom jag fram till Damaskus.

12Ananias, en from och lagtrogen man som hade gott namn om sig bland alla judarna i staden, 13kom till mig, ställde sig vid min sida och sade: ’Saul, min broder, öppna dina ögon och se!’ Och strax kunde jag se honom. 14Han sade: ’Våra fäders Gud har utvalt dig till att få kunskap om hans vilja, till att se den Rättfärdige och till att höra hans röst. 15Du skall bli hans vittne och berätta för alla människor vad du har sett och hört. 16Tveka inte! Åkalla hans namn och låt dig genast döpas och tvättas ren från dina synder.’

17När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och stod och bad i templet föll jag i hänryckning 18och fick se Herren som sade till mig: ’Skynda dig och lämna genast Jerusalem, här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig.’ 19Jag svarade: ’Herre, de vet ju att jag i alla synagogor lät gripa och piska dem som trodde på dig. 20Och när ditt vittne Stefanos fick offra sitt blod stod jag och såg på, och jag tyckte det som skedde var riktigt, och jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’ 21Då sade han till mig: ’Gå, jag skall sända dig till hedningarna långt borta.’«

Paulus hos kommendanten

22Ända hit hade de lyssnat, men när han sade detta började de ropa: »Bort med honom från jordens yta! En sådan bör inte få leva.« 23De skrek, slet i sina kläder och kastade upp sand i luften. 24Kommendanten lät då föra in Paulus i fästningen och gav order att han skulle förhöras under prygel, så att man fick reda på varför de skränade så mot honom. 25När man band fast honom för att piska honom sade han till officeren som var med: »Är det tillåtet att prygla en romersk medborgare som inte är dömd för något?« 26Då gick officeren till kommendanten och anmälde saken och sade: »Vad är det du tänker göra? Den mannen är romersk medborgare.« 27Kommendanten gick till honom och frågade: »Är du verkligen romersk medborgare?« När Paulus svarade ja, 28sade kommendanten: »Jag betalade en stor summa pengar för att få detta medborgarskap.« — »Jag fick det när jag föddes«, sade Paulus. 29De som skulle förhöra honom lät honom då genast vara, och kommendanten själv blev förskräckt när han insåg att det var en romersk medborgare som han hade låtit fängsla. 30Då kommendanten ville få klarhet om vad judarna anklagade Paulus för lät han nästa dag ta av honom bojorna, befallde att översteprästerna och hela rådet skulle samlas och förde ner Paulus och ställde honom inför dem.