Bibel 2000 (B2000)
19

Paulus vistelse i Efesos

191Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar 2och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: »Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.« — 3»Vilket dop blev ni då döpta med?« frågade Paulus, och de svarade: »Johannes-dopet.« 4Paulus sade: »Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.« 5Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. 6Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade. 7Tillsammans var det väl tolv män.

8I synagogan talade Paulus under tre månader öppet och fritt och sökte övertyga dem om Guds rike. 9Men en del var oemottagliga och ville inte tro utan smädade Vägen inför alla de närvarande. Då vände han dem ryggen och höll också sina lärjungar därifrån. I stället talade han dagligen i Tyrannos föreläsningssal. 10Detta pågick i två års tid, så att alla i Asien, både judar och greker, fick höra ordet om Herren.

11Gud gjorde märkliga under genom Paulus; 12man tog till och med dukar och plagg som hade varit i beröring med hans kropp och lade dem på de sjuka, och då blev de kvitt sina sjukdomar, och de onda andarna lämnade dem.

13Några kringvandrande judiska andeutdrivare tog sig också för att uttala herren Jesu namn över sådana som hade onda andar. De sade: »Jag besvär er vid den Jesus som Paulus förkunnar.« 14Så gjorde sju söner till en viss Skeuas, en judisk överstepräst. 15Men den onda anden svarade dem: »Jesus känner jag till, och vem Paulus är vet jag, men vilka är ni?« 16Och mannen som hade den onda anden i sig for på dem, övermannade dem alla och tilltygade dem så illa att de måste fly ut ur huset, nakna och blodiga. 17Detta blev känt i hela Efesos bland både judar och greker, och alla greps av fruktan, och herren Jesu namn blev ärat. 18Många som hade blivit troende kom och bekände öppet vad de hade ägnat sig åt, 19och åtskilliga av dem som bedrivit trolldom samlade ihop sina böcker och brände dem offentligt. Man beräknade deras värde och kom fram till 50 000 silverdrachmer. 20Så fick ordet genom Herrens kraft ökad framgång och styrka.

Upplopp i Efesos

21Efter alla dessa händelser bestämde sig Paulus för att över Makedonien och Achaia fara till Jerusalem: »Och sedan jag varit där måste jag också besöka Rom«, sade han. 22Emellertid sände han två av sina medhjälpare, Timotheos och Erastos, till Makedonien och stannade själv kvar en tid i Asien.

23Men just vid den tiden blev det ett allvarligt upplopp med anledning av Vägen. 24En silversmed som hette Demetrios tillverkade artemistempel av silver och skaffade därmed hantverkarna avsevärda inkomster. 25Nu kallade han samman dem och andra som hade samma slags sysselsättning och sade: »Ni vet att vi har den här verksamheten att tacka för vårt välstånd. 26Men nu både ser och hör ni att den där Paulus har fått en mängd människor att ändra sig, inte bara här i Efesos utan i nästan hela Asien, när han säger att gudar som vi gör med våra händer inte är några gudar. 27Det är inte bara vårt hantverk som riskerar att få dåligt rykte, vi kan också befara att vår höga gudinna Artemis tempel mister sitt anseende och att hon själv blir berövad sin storhet, hon som hela Asien, ja hela världen, dyrkar.«

28Vid dessa ord blev de ursinniga och började ropa: »Stor är den efesiska Artemis!« 29Hela staden råkade i uppror, och från alla håll rusade folk till teatern, och man släpade med sig Gaius och Aristarchos, två makedonier som var reskamrater till Paulus. 30Paulus ville då gå in och tala till folket men hindrades av lärjungarna. 31Några i provinsrådet som var hans vänner skickade också bud till honom att inte visa sig i teatern. 32Där ropade alla i munnen på varandra. Mötet var förvirrat, och de flesta visste inte varför de hade kommit dit. 33Men några ur hopen satte Alexandros in i saken när judarna skickade fram honom. Han ville hålla ett försvarstal och gav tecken till tystnad. 34Men när man upptäckte att han var jude började alla på en gång ropa: »Stor är den efesiska Artemis!« och höll på så i ett par timmar.

35Stadens sekreterare fick folkmassan att lugna sig och sade: »Efesier, finns det någon människa som inte vet att staden Efesos vårdar den höga Artemis tempel och stenen från himlen? 36Ingen har förnekat detta, och därför skall ni hålla er lugna och inte göra något överilat. 37Männen som ni har fört hit har varken skändat vårt tempel eller hädat vår gudinna. 38Om Demetrios och hans hantverkare vill föra talan mot någon, så finns det en domstol som sammanträder, och det finns ståthållare. Där kan folk anklaga varandra. 39Men är det något mer ni yrkar på får det avgöras av den lagliga folkförsamlingen. 40Efter vad som har hänt här i dag riskerar vi att anklagas för uppror, eftersom vi inte har något att anföra till försvar för denna oordnade sammankomst.« Med de orden fick han mötet att skingras.

20

Ny resa till Makedonien och Grekland. I Troas

201När oron hade lagt sig kallade Paulus till sig lärjungarna och intalade dem mod. Därefter tog han farväl och bröt upp för att resa till Makedonien. 2Och när han hade farit genom det landet och flitigt uppmuntrat bröderna kom han till Grekland, 3där han uppehöll sig i tre månader. Han stod just i begrepp att avsegla till Syrien när en judisk sammansvärjning mot honom fick honom att ändra sig och fara tillbaka genom Makedonien. 4I sällskap hade han Sopatros, Pyrrhos son, från Beroia, Aristarchos och Secundus, som hörde till bröderna i Thessalonike, vidare Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från Asien. 5De reste nu i förväg och inväntade oss i Troas. 6Själva seglade vi från Filippi efter det osyrade brödets högtid, och fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade en vecka.

7Dagen efter sabbaten hade vi samlats för att bryta bröd. Paulus, som skulle resa nästa dag, talade till bröderna, och han höll på ända till midnatt. 8Det fanns många lampor i det rum på översta våningen där vi var samlade. 9En ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Han föll i djup sömn då Paulus talade så länge, och i sömnen ramlade han ut från tredje våningen, och när man lyfte upp honom var han död. 10Paulus kom då ner och lade sig över honom, slog armarna om honom och sade: »Sluta med er klagan, han lever!« 11Och han gick upp igen, bröt brödet och åt. Sedan fortsatte han länge att predika, ända till gryningen, då han lämnade dem. 12Ynglingen levde och kunde föras hem, och de kände en stark tillförsikt.

I Miletos. Avskedstal till de äldste från Efesos

13Vi gick direkt ombord och avseglade till Assos, där vi skulle hämta Paulus; det hade han bestämt, eftersom han själv ville ta landvägen dit. 14När vi mötte honom i Assos tog vi honom ombord och kom så till Mitylene. 15Därifrån seglade vi vidare och hade nästa dag nått i höjd med Chios; dagen därpå lade vi till vid Samos, och ännu en dag senare kom vi till Miletos. 16Paulus hade nämligen beslutat fara förbi Efesos för att inte förlora någon tid i Asien. Han hade bråttom, eftersom han om möjligt ville vara i Jerusalem på pingstdagen.

17Från Miletos skickade han emellertid bud till Efesos och kallade till sig församlingens äldste. 18När de infunnit sig sade han till dem: »Ni vet hur jag har uppträtt bland er hela tiden, från första dagen jag kom hit till Asien. 19Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och under prövningar som jag har utsatts för genom judarnas anslag. 20Jag har inte varit rädd för att låta er veta det som gagnar er, utan har undervisat er om det, offentligt och i hemmen, 21och jag har enträget uppmanat både judar och greker att omvända sig till Gud och tro på vår herre Jesus. 22Nu känner jag mig tvingad att resa till Jerusalem utan att veta vad som skall möta mig där. 23Jag vet bara att den heliga anden i stad efter stad försäkrar att bojor och lidanden väntar mig. 24Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig; jag vill bara fullborda mitt lopp och det uppdrag som jag har fått av herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.

25Och nu ser ni mig aldrig mer, det vet jag, alla ni som jag har besökt och förkunnat riket för. 26Därför vill jag denna dag bedyra att jag är utan skuld om någon går förlorad. 27Ty jag har inte varit rädd för att delge er allt som hör till Guds plan. 28Ge akt på er själva och på hela den hjord som den heliga anden satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar för Guds församling som han har vunnit åt sig med sin sons blod. 29Jag vet att när jag lämnat er skall farliga vargar som inte skonar hjorden tränga in bland er. 30Ur era egna led skall det träda fram män som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida. 31Håll er därför vakna, och kom ihåg att jag i tre års tid dag och natt har väglett var och en av er under tårar. 32Och nu anförtror jag er åt Gud och åt hans nåderika ord, det som kan göra er till hans byggstenar och ge er arvslott bland alla dem som helgats. 33Jag har aldrig velat få silver eller guld eller kläder av någon. 34Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. 35I allt har jag visat er att ni, genom att arbeta på ett sådant sätt, skall ta er an de svaga med herren Jesu egna ord i minne: Det är saligare att ge än att få.«

36Efter sitt tal föll Paulus på knä och bad tillsammans med alla de andra. 37De grät häftigt, omfamnade honom och kysste honom. 38Det som smärtade dem mest var hans ord att de aldrig skulle få se honom igen. Slutligen följde de honom till båten.

21

Resa till Jerusalem

211När vi hade skilts från dem och lagt ut seglade vi raka vägen till Kos, nästa dag till Rhodos och därifrån till Patara. 2Där fann vi ett skepp som skulle till Fenikien, och vi seglade vidare med det. 3Vi siktade Cypern, passerade söder om ön med kurs på Syrien och kom till Tyros, där lasten skulle lossas. 4Vi sökte upp lärjungarna och stannade hos dem en vecka. På Andens ingivelse varnade de Paulus för att fara vidare till Jerusalem. 5Men när dagarna i Tyros var till ända bröt vi upp för att fortsätta resan. Alla, också kvinnor och barn, följde oss ut ur staden. Vi knäböjde på stranden och bad, 6och sedan tog vi farväl av varandra. Vi steg ombord, medan de andra gick hem till sitt igen.

7Från Tyros kom vi till Ptolemais, där vår sjöresa slutade. Vi hälsade på bröderna och stannade hos dem en dag, 8varefter vi fortsatte till Caesarea. Där gick vi hem till förkunnaren Filippos, som var en av de sju, och stannade hos honom. 9Han hade fyra ogifta döttrar som kunde profetera. 10Vi hade varit där i flera dagar då en profet vid namn Agabos kom ner från Judeen och sökte upp oss. 11Han tog Paulus bälte och band sina händer och fötter och sade: »Så säger den heliga anden: Den som äger detta bälte skall judarna i Jerusalem binda så här och överlämna i hedningarnas händer.« 12När vi hörde hans ord vädjade både vi och folket där till Paulus att inte gå upp till Jerusalem. 13Då svarade han: »Varför gör ni så, gråter och slår ner modet på mig? Jag är beredd att inte bara låta mig fängslas utan också lida döden i Jerusalem för herren Jesu namns skull.« 14När han inte lät övertala sig lugnade vi oss och sade: »Må Herrens vilja ske.«

15Efter dagarna där gjorde vi oss i ordning och fortsatte upp till Jerusalem. 16En del av lärjungarna i Caesarea följde med för att visa oss till Mnason, en cypriot som länge hade varit lärjunge; hos honom skulle vi få bo.

Jakobs och de äldstes råd till Paulus

17I Jerusalem tog bröderna emot oss med glädje. 18Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra hem till Jakob, och dit kom också alla de äldste. 19Sedan han hade hälsat på dem redogjorde han noggrant för allt som Gud hade utfört bland hedningarna genom hans arbete. 20De prisade Gud för vad de fick höra och sade till Paulus: »Du vet, broder, att det finns tiotusentals troende bland judarna, och alla håller de strängt på lagen. 21Nu har de fått höra att du lär alla judar ute bland hedningarna att överge Mose och förklarar för dem att de inte skall omskära sina barn och inte leva efter våra seder och bruk. 22Vad gör vi nu? De får säkert veta att du är här. 23Följ därför vårt råd. Här finns fyra män som har avlagt ett löfte. 24Ta med dig dem och rena dig tillsammans med dem och betala för dem så att de kan låta raka huvudet. Då förstår alla att det inte ligger någonting i det som de har fått veta om dig, utan att också du håller fast vid lagen och lever efter den. 25Men när det gäller hedningar som har kommit till tro har vi meddelat vårt beslut: de skall avhålla sig från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt.« 26Då tog Paulus med sig männen och renade sig nästa dag tillsammans med dem. Sedan gick han till templet och tillkännagav när renhetstiden skulle vara avslutad och offer bäras fram för var och en av dem.

Paulus arresteras

27Strax innan de sju dagarna var slut fick judarna från Asien syn på Paulus i templet. De hetsade upp folkmassan och tog fast honom 28och ropade: »Israeliter, kom och hjälp till! Här är mannen som överallt sprider en lära som riktar sig mot vårt folk och vår lag och denna plats. Och nu har han till och med tagit med sig greker till templet och vanhelgat denna heliga plats.« 29De hade nämligen sett Trofimos från Efesos tillsammans med Paulus i staden och tog för givet att Paulus tagit med honom till templet. 30Hela staden kom i rörelse och folket strömmade till. De grep tag i Paulus och släpade ut honom från templet, och portarna stängdes genast. 31De ville döda honom, men den romerske kommendanten fick rapport om att hela Jerusalem var i uppror 32och skyndade omedelbart ner till dem med manskap och officerare. När judarna fick se kommendanten och soldaterna slutade de att misshandla Paulus. 33Kommendanten steg fram, arresterade honom och lät belägga honom med dubbla bojor, och sedan frågade han vem det var och vad han hade gjort. 34Det kom olika svar ur hopen, och då han i allt tumultet inte kunde få klart besked lät han föra Paulus till fästningen. 35När man hade fått honom till trappan måste soldaterna bära honom. Så våldsam var trängseln, 36för massan följde efter och skrek: »Döda honom!«

Paulus försvarstal inför folket

37Just som man skulle föra in Paulus i fästningen frågade han kommendanten: »Får jag säga dig en sak?« — »Jaså, du kan grekiska«, sade denne. 38»Då är du inte egyptern som för en tid sedan uppviglade de fyra tusen knivmännen och drog ut med dem i öknen?« 39Paulus svarade: »Jag är jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber att du låter mig tala till folket.« 40Kommendanten gav honom sin tillåtelse, och uppifrån trappan gjorde Paulus tecken åt folket att lyssna. När det blivit tyst började han tala till dem på hebreiska: