Bibel 2000 (B2000)
14

Förkunnelse och förföljelse i Ikonion, Lystra och Derbe

141Även i Ikonion gick de till judarnas synagoga och predikade där på ett sådant sätt att en stor mängd judar och greker kom till tro. 2Men de judar som inte ville tro hetsade upp hedningarna mot bröderna och förgiftade deras sinnen. 3Emellertid stannade Paulus och Barnabas där en längre tid och talade öppet och frimodigt i förlitan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta dem göra tecken och under. 4Men folket i staden delade sig i två läger: somliga höll med judarna och andra med apostlarna. 5När dessa förstod att hedningarna och judarna med sina ledare i spetsen hade satt sig i sinnet att misshandla dem och stena dem, 6flydde de till Lystra och Derbe, två städer i Lykaonien, och trakterna där omkring, 7och där fortsatte de att förkunna budskapet.

8I Lystra fanns en man som inte kunde bruka sina ben; han hade varit lam från födseln och aldrig kunnat gå. 9Han hörde på när Paulus talade. Denne fäste blicken på honom, och då han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad 10sade han med hög röst: »Res dig och stå på benen!« Då sprang mannen upp och började gå. 11När folket såg vad Paulus hade gjort ropade de högt på lykaoniska: »Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt.« 12De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. 13Prästen i zeustemplet utanför staden kom med tjurar och blomsterkransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. 14När apostlarna, Barnabas och Paulus, hörde det rev de sönder sina mantlar och rusade in i folkhopen och ropade: 15»Vad tar ni er till? Vi är svaga människor precis som ni. Vi kommer med ett gott budskap till er: ni skall omvända er från dessa maktlösa gudar till den levande Guden, som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer. 16Förr i tiden lät han alla hednafolk gå sina egna vägar, 17men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje.« 18Genom att säga så lyckades de avhålla folket från att offra åt dem.

19Men från Antiochia och Ikonion kom judar som fick med sig folket. Man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död. 20Men när lärjungarna samlades omkring honom reste han sig och gick in i staden. Nästa dag fortsatte han med Barnabas till Derbe.

21Här förkunnade de evangeliet och gjorde många till lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonion och Antiochia 22och styrkte lärjungarna och manade dem att behålla sin tro. »Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike«, sade de. 23I varje församling utsåg de också äldste, och efter bön och fasta anförtrodde de dem åt den herre som de hade kommit till tro på.

Tillbaka i Antiochia i Syrien

24Sedan for de vidare genom Pisidien och Pamfylien, 25och när de hade förkunnat ordet i Perge fortsatte de ner till Attaleia. 26Därifrån seglade de till Antiochia, den plats där man hade överlämnat dem åt Guds nåd inför det uppdrag som de nu hade fullgjort. 27Efter sin ankomst dit kallade de samman församlingen och berättade om hur mycket Gud hade gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna. 28Och de stannade en ganska lång tid hos lärjungarna där.

15

Möte med apostlarna i Jerusalem. Frågan om hedningarna

151Några som hade rest ner från Judeen ville lära bröderna att de inte kunde bli frälsta om de inte lät omskära sig efter mosaiskt bruk. 2Detta ledde till ständiga uppträden och diskussioner mellan dem och Paulus och Barnabas. Man beslöt då att dessa båda och några till skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd av dem. 3Församlingen gav dem vad de behövde för resan, och de for sedan genom Fenikien och Samarien och beskrev hur hedningarna omvände sig, vilket väckte stor glädje bland alla bröderna.

4Vid sin ankomst till Jerusalem togs de emot av församlingen och av apostlarna och de äldste, och de berättade om hur mycket Gud hade gjort genom dem. 5Men några från fariseernas parti som hade kommit till tro steg upp och sade att man måste omskära hedningarna och ålägga dem att hålla Moses lag. 6Apostlarna och de äldste kom då samman för att utreda frågan. 7Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade: »Mina bröder, ni vet att Gud i forna dagar valde ut mig bland er, så att hedningarna genom min mun skulle få höra evangeliets ord och komma till tro. 8Gud, som känner allas hjärtan, har vittnat för dem genom att skänka den heliga anden åt dem likaväl som åt oss. 9Han har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem utan har renat deras hjärtan genom tron. 10Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett sådant ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har orkat bära? 11Nej, vi tror att det är genom vår herre Jesu nåd som vi blir frälsta och likaså de.« 12Då teg alla, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om de många tecken och under Gud hade gjort bland hedningarna genom dem.

13När de hade slutat tog Jakob till orda: »Mina bröder, hör på. 14Simon har berättat om att Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. 15Till detta passar profeternas ord, där det står:

16Därefter skall jag vända tillbaka

och bygga upp Davids fallna hydda.

Ur dess spillror skall jag bygga upp den

och resa den igen,

17för att alla de andra människorna skall söka Herren,

alla folk över vilka mitt namn har utropats.

Så säger Herren, som har gjort detta

18känt för länge sedan.

19Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som omvänder sig till Gud 20utan bara skriva till dem att de måste avhålla sig från sådant som har orenats genom avgudadyrkan och från otukt, köttet av kvävda djur och blod. 21Ty Mose har i alla tider haft sina förkunnare i varenda stad, och han läses i synagogorna varje sabbat.«

Brevet från församlingen i Jerusalem

22Då beslöt apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen att bland sig utse några som skulle sändas till Antiochia i sällskap med Paulus och Barnabas. Det blev Judas som kallades Barsabbas och Silas, båda i ledande ställning bland bröderna, 23och de fick med sig detta brev:

»Hälsningar från apostlarna och de äldste till bröderna av hednisk härkomst i Antiochia och Syrien och Kilikien. 24Vi har hört att några som kommit härifrån men utan vårt uppdrag har oroat er och vållat förvirring med vad de sagt. 25Vi har därför enhälligt beslutat att utse några talesmän och skicka dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus, 26dessa båda som har vågat livet för vår herre Jesu Kristi namn. 27Vi sänder alltså Judas och Silas, och de skall muntligen framföra samma meddelande. 28Den heliga anden och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er utöver följande oeftergivliga krav: 29att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt. Om ni undviker allt sådant handlar ni rätt. Allt gott!«

30Så sände man i väg dem, och när de hade kommit fram till Antiochia sammankallade de ett möte och överlämnade brevet. 31Bröderna läste det och blev glada över detta uppmuntrande besked. 32Judas och Silas, som också själva var profeter, talade länge till dem och uppmuntrade och styrkte dem. 33När de hade varit där en tid skildes de under fridsönskningar från bröderna och återvände till dem som hade sänt ut dem. 35Men Paulus och Barnabas stannade i Antiochia, där de tillsammans med många andra undervisade och förkunnade ordet om Herren.

Paulus reser genom Mindre Asien

36Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: »Låt oss resa ut igen och se hur det står till med bröderna i alla de städer där vi har förkunnat ordet om Herren.« 37Barnabas ville att Johannes som kallades Markus också skulle följa med. 38Men Paulus hävdade att den som hade övergett dem i Pamfylien och inte stannat hos dem i deras arbete, den skulle de inte ha med sig. 39Det kom till ett så häftigt uppträde att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade över till Cypern. 40Paulus däremot utsåg Silas till sin följeslagare, och sedan bröderna överlämnat honom åt Herrens nåd bröt han upp. 41Han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna där.

16

Paulus med Silas och Timotheos

161Så kom han till Derbe och till Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timotheos, vars mor var kristen judinna medan fadern var grek. 2Han hade gott namn om sig bland bröderna i Lystra och Ikonion. 3Denne Timotheos ville Paulus ha med sig på resan, och med hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom; alla kände ju till att hans far var grek.

4De reste från stad till stad och meddelade bröderna de föreskrifter som apostlarna och de äldste i Jerusalem hade utfärdat och som man skulle iaktta. 5Församlingarna befästes i tron och fick för var dag allt fler medlemmar.

6De tog sedan vägen genom Frygien och Galatien eftersom den heliga anden hindrade dem från att förkunna ordet i Asien. 7När de hade nått Mysien ville de bege sig till Bithynien, men det tillät inte Jesu ande. 8Då gick de genom Mysien och kom ner till Troas. 9På natten hade Paulus en syn; en makedonier stod där och bad honom: »Kom över till Makedonien och hjälp oss.« 10När han hade haft denna syn försökte vi genast ta oss till Makedonien, ty vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet där.

Till Filippi i Makedonien

11Vi lade alltså ut från Troas och seglade rakt över till Samothrake och nästa dag till Neapolis. 12Därifrån fortsatte vi till Filippi, en stad som ligger i första makedoniska distriktet och är en romersk koloni. Där stannade vi några dagar. 13På sabbaten gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats. 14En av dem hette Lydia. Hon var från Thyatira och handlade med purpurtyger, och hon hörde till de gudfruktiga. När hon nu lyssnade öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade. 15Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon oss: »När ni nu har blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo hos mig.« Och hon gav sig inte.

Paulus och Silas fängslas och befrias

16När vi en gång gick till bönestället mötte vi en slavflicka som hade en spådomsande i sig och som skaffade sina ägare goda inkomster genom att spå. 17Hon följde efter Paulus och oss andra och ropade: »De här männen står i den högste Gudens tjänst och förkunnar vägen till frälsning för er.« 18Så höll hon på i flera dagar, tills Paulus förlorade tålamodet och vände sig om och sade till anden: »Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne.« Och i samma ögonblick for anden ut. 19När hennes ägare såg att hoppet om fortsatt förtjänst hade farit sin väg, tog de fast Paulus och Silas och släpade dem till torget och stadens myndigheter. 20De förde dem till de romerska domarna och sade: »De här männen stör lugnet i vår stad. De är judar, 21och de talar för seder och bruk som det inte är tillåtet för oss som romerska medborgare att anta och följa.« 22Folket tog då parti mot dem, och domarna slet kläderna av dem och befallde att de skulle pryglas. 23Man gav dem många rapp och satte dem sedan i fängelse. Fångvaktaren fick order att hålla dem i säkert förvar, 24och för den skull lät han dem sitta i det innersta fängelserummet och låste fast deras ben i stocken.

25Vid midnatt höll Paulus och Silas bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna hörde på. 26Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I detsamma sprang alla dörrar upp och bojorna föll av dem alla. 27Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att dörrarna i fängelset stod öppna drog han sitt svärd för att ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade rymt. 28Men Paulus ropade högt: »Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop.« 29Då sade fångvaktaren till om ljus och sprang in och kastade sig skräckslagen ner inför Paulus och Silas. 30Sedan förde han ut dem och frågade dem: »Vad skall jag göra för att räddas?« 31De svarade: »Tro på herren Jesus, så skall du bli räddad, du och din familj.« 32Och de förkunnade ordet om Herren för honom och alla i hans hus. 33Fångvaktaren tog genast hand om dem, mitt i natten, och tvättade såren efter piskrappen. Sedan döptes han själv med hela sin familj. 34Han tog dem med upp i sin bostad och lät duka ett bord, och han och hela hans hushåll visade stor glädje över att ha kommit till tro på Gud.

35På morgonen skickade domarna dit sina vakter med order om att männen skulle friges. 36Fångvaktaren talade om det för Paulus och sade: »Domarna har sänt bud att ni skall släppas. Ni behöver inte stanna längre. Gå i frid!« 37Men Paulus svarade: »De har låtit piska oss offentligt, utan dom och rannsakan, fast vi är romerska medborgare, och sedan har de satt oss i fängelse. Och nu vill de skicka i väg oss i tysthet? Å nej, de får själva komma hit och hämta oss.« 38Vakterna framförde detta till domarna. Då de fick höra att Paulus och Silas var romerska medborgare blev de rädda. 39De kom och talade väl med dem, följde dem ut och vädjade till dem att lämna staden.

40När de hade kommit ut ur fängelset gick de hem till Lydia. Där träffade de bröderna och intalade dem mod och for sedan vidare.