Bibel 2000 (B2000)
13

131I församlingen i Antiochia fanns dessa profeter och lärare: Barnabas, Symeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen, som var uppfostrad tillsammans med tetrarken Herodes, samt Saul. 2Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den heliga anden till dem: »Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till.« 3Efter fasta och bön lade de sina händer på dem och skickade i väg dem.

På Cypern. Saul blir Paulus

4Dessa båda, som alltså sändes ut av den heliga anden, for ner till Seleukia, och därifrån seglade de till Cypern. 5I Salamis förkunnade de Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes som hjälp.

6Sedan tog de sig tvärs över ön till Pafos, där de träffade på en judisk trollkarl vid namn Barjesus, som påstod sig vara profet. 7Han umgicks hos den romerske ståthållaren Sergius Paulus, som var en klok man. Denne kallade till sig Barnabas och Saul och bad att få höra Guds ord. 8Men Elymas — namnet kan översättas med »trollkarl« — motarbetade dem och sökte förhindra att ståthållaren kom till tro. 9Saul, som även kallades Paulus, fylldes då av helig ande. Han spände blicken i honom 10och sade: »Du djävulens son, full av list och fräckhet, du fiende till allt rättfärdigt, skall du aldrig sluta med att göra Herrens raka vägar krokiga? 11Nu slår dig Herrens hand. Du skall vara blind en tid och inte se solen.« I detsamma föll töcken och mörker över mannen, och han gick runt och famlade efter någon som kunde leda honom. 12När då ståthållaren såg vad som hade hänt kom han till tro, överväldigad av Herrens lära.

Paulus tal i Antiochia i Pisidien

13Från Pafos seglade Paulus och hans följeslagare till Perge i Pamfylien. Där övergav Johannes dem och återvände till Jerusalem. 14Själva fortsatte de från Perge och kom till Antiochia i Pisidien. På sabbatsdagen gick de till synagogan och satte sig där. 15Efter läsningen ur lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa: »Bröder, om ni har något att säga till folkets uppbyggelse, så gör det.« 16Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och sade: »Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna på mig. 17Vårt folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten, och med lyftad arm förde han dem ut därifrån. 18I omkring fyrtio år sörjde han för dem i öknen, 19och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och lät dem ta deras land i besittning. 20Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare, fram till profeten Samuels tid. 21Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22Efter att ha avsatt denne upphöjde han David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt sinne, som skall förverkliga alla mina planer. 23Det är bland hans efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, 24vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. 25Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’

26Mina bröder, ni som stammar från Abraham och alla ni här som fruktar Gud, till er har budskapet om denna räddning sänts. 27Ty folket i Jerusalem och deras ledare förstod inte vem Jesus var. De dömde honom och uppfyllde därigenom också de profetord som läses varje sabbat. 28Fast de inte kunde finna honom skyldig till något som förtjänade dödsstraff krävde de att Pilatus skulle avrätta honom. 29När de hade fullgjort allt som var skrivet om honom tog de ner honom från korset och lade honom i en grav. 30Men Gud uppväckte honom från de döda, 31och han visade sig sedan under en längre tid för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. 32Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick 33har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, som det heter i andra psalmen: Du är min son, jag har fött dig i dag. 34Och att han lät honom uppstå från de döda så att han aldrig mer skall återvända till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: Jag skall uppfylla åt er de heliga och oryggliga löften jag har gett David. 35Ty på ett annat ställe säger han: Du skall inte låta din helige möta förgängelsen. 36David, som på sin tid tjänat Guds vilja, insomnade och förenades med sina fäder och mötte förgängelsen. 37Men han som Gud uppväckte har inte mött någon förgängelse. 38-39Ni skall alltså veta, mina bröder, att genom honom förkunnas syndernas förlåtelse för er, och genom honom blir var och en som tror rättfärdig och friad från allt det som ni inte kunde frias från medan ni stod under Moses lag. 40Se därför till att det som står hos profeterna inte slår in:

41Se, föraktare, häpna och förintas:

jag utför en gärning i era dagar,

en gärning som ni inte kommer att tro på

när den berättas för er.«

42När de gick ut bad man dem att få höra mer om detta nästa sabbat. 43Och när man skildes åt efter gudstjänsten gjorde många judar och gudfruktiga proselyter sällskap med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att hålla sig till Guds nåd.

Ordet om Herren sprids i Pisidien

44Följande sabbat samlades så gott som hela staden för att höra ordet om Herren. 45När judarna fick se allt folket fylldes de av avund och bemötte det Paulus sade med smädelser. 46Men Paulus och Barnabas svarade frimodigt: »Det var ni som först skulle få höra Guds ord förkunnas. Men när ni nu visar det ifrån er och dömer er själva ovärdiga det eviga livet, då vänder vi oss till hedningarna. 47Ty så har Herren befallt oss:

Jag har gjort dig till ett ljus för hedningarna,

för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns.«

48När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade ordet om Herren. Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro, 49och ordet om Herren fördes ut i hela den trakten.

50Men judarna hetsade upp de gudfruktiga kvinnorna av förnäm familj och de ledande männen i staden. De fick i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från området. 51De båda skakade dammet av sina fötter mot dem och gick till Ikonion. 52Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.

14

Förkunnelse och förföljelse i Ikonion, Lystra och Derbe

141Även i Ikonion gick de till judarnas synagoga och predikade där på ett sådant sätt att en stor mängd judar och greker kom till tro. 2Men de judar som inte ville tro hetsade upp hedningarna mot bröderna och förgiftade deras sinnen. 3Emellertid stannade Paulus och Barnabas där en längre tid och talade öppet och frimodigt i förlitan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta dem göra tecken och under. 4Men folket i staden delade sig i två läger: somliga höll med judarna och andra med apostlarna. 5När dessa förstod att hedningarna och judarna med sina ledare i spetsen hade satt sig i sinnet att misshandla dem och stena dem, 6flydde de till Lystra och Derbe, två städer i Lykaonien, och trakterna där omkring, 7och där fortsatte de att förkunna budskapet.

8I Lystra fanns en man som inte kunde bruka sina ben; han hade varit lam från födseln och aldrig kunnat gå. 9Han hörde på när Paulus talade. Denne fäste blicken på honom, och då han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad 10sade han med hög röst: »Res dig och stå på benen!« Då sprang mannen upp och började gå. 11När folket såg vad Paulus hade gjort ropade de högt på lykaoniska: »Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt.« 12De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. 13Prästen i zeustemplet utanför staden kom med tjurar och blomsterkransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. 14När apostlarna, Barnabas och Paulus, hörde det rev de sönder sina mantlar och rusade in i folkhopen och ropade: 15»Vad tar ni er till? Vi är svaga människor precis som ni. Vi kommer med ett gott budskap till er: ni skall omvända er från dessa maktlösa gudar till den levande Guden, som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer. 16Förr i tiden lät han alla hednafolk gå sina egna vägar, 17men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje.« 18Genom att säga så lyckades de avhålla folket från att offra åt dem.

19Men från Antiochia och Ikonion kom judar som fick med sig folket. Man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död. 20Men när lärjungarna samlades omkring honom reste han sig och gick in i staden. Nästa dag fortsatte han med Barnabas till Derbe.

21Här förkunnade de evangeliet och gjorde många till lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonion och Antiochia 22och styrkte lärjungarna och manade dem att behålla sin tro. »Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike«, sade de. 23I varje församling utsåg de också äldste, och efter bön och fasta anförtrodde de dem åt den herre som de hade kommit till tro på.

Tillbaka i Antiochia i Syrien

24Sedan for de vidare genom Pisidien och Pamfylien, 25och när de hade förkunnat ordet i Perge fortsatte de ner till Attaleia. 26Därifrån seglade de till Antiochia, den plats där man hade överlämnat dem åt Guds nåd inför det uppdrag som de nu hade fullgjort. 27Efter sin ankomst dit kallade de samman församlingen och berättade om hur mycket Gud hade gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna. 28Och de stannade en ganska lång tid hos lärjungarna där.

15

Möte med apostlarna i Jerusalem. Frågan om hedningarna

151Några som hade rest ner från Judeen ville lära bröderna att de inte kunde bli frälsta om de inte lät omskära sig efter mosaiskt bruk. 2Detta ledde till ständiga uppträden och diskussioner mellan dem och Paulus och Barnabas. Man beslöt då att dessa båda och några till skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd av dem. 3Församlingen gav dem vad de behövde för resan, och de for sedan genom Fenikien och Samarien och beskrev hur hedningarna omvände sig, vilket väckte stor glädje bland alla bröderna.

4Vid sin ankomst till Jerusalem togs de emot av församlingen och av apostlarna och de äldste, och de berättade om hur mycket Gud hade gjort genom dem. 5Men några från fariseernas parti som hade kommit till tro steg upp och sade att man måste omskära hedningarna och ålägga dem att hålla Moses lag. 6Apostlarna och de äldste kom då samman för att utreda frågan. 7Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade: »Mina bröder, ni vet att Gud i forna dagar valde ut mig bland er, så att hedningarna genom min mun skulle få höra evangeliets ord och komma till tro. 8Gud, som känner allas hjärtan, har vittnat för dem genom att skänka den heliga anden åt dem likaväl som åt oss. 9Han har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem utan har renat deras hjärtan genom tron. 10Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett sådant ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har orkat bära? 11Nej, vi tror att det är genom vår herre Jesu nåd som vi blir frälsta och likaså de.« 12Då teg alla, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om de många tecken och under Gud hade gjort bland hedningarna genom dem.

13När de hade slutat tog Jakob till orda: »Mina bröder, hör på. 14Simon har berättat om att Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. 15Till detta passar profeternas ord, där det står:

16Därefter skall jag vända tillbaka

och bygga upp Davids fallna hydda.

Ur dess spillror skall jag bygga upp den

och resa den igen,

17för att alla de andra människorna skall söka Herren,

alla folk över vilka mitt namn har utropats.

Så säger Herren, som har gjort detta

18känt för länge sedan.

19Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som omvänder sig till Gud 20utan bara skriva till dem att de måste avhålla sig från sådant som har orenats genom avgudadyrkan och från otukt, köttet av kvävda djur och blod. 21Ty Mose har i alla tider haft sina förkunnare i varenda stad, och han läses i synagogorna varje sabbat.«

Brevet från församlingen i Jerusalem

22Då beslöt apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen att bland sig utse några som skulle sändas till Antiochia i sällskap med Paulus och Barnabas. Det blev Judas som kallades Barsabbas och Silas, båda i ledande ställning bland bröderna, 23och de fick med sig detta brev:

»Hälsningar från apostlarna och de äldste till bröderna av hednisk härkomst i Antiochia och Syrien och Kilikien. 24Vi har hört att några som kommit härifrån men utan vårt uppdrag har oroat er och vållat förvirring med vad de sagt. 25Vi har därför enhälligt beslutat att utse några talesmän och skicka dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus, 26dessa båda som har vågat livet för vår herre Jesu Kristi namn. 27Vi sänder alltså Judas och Silas, och de skall muntligen framföra samma meddelande. 28Den heliga anden och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er utöver följande oeftergivliga krav: 29att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt. Om ni undviker allt sådant handlar ni rätt. Allt gott!«

30Så sände man i väg dem, och när de hade kommit fram till Antiochia sammankallade de ett möte och överlämnade brevet. 31Bröderna läste det och blev glada över detta uppmuntrande besked. 32Judas och Silas, som också själva var profeter, talade länge till dem och uppmuntrade och styrkte dem. 33När de hade varit där en tid skildes de under fridsönskningar från bröderna och återvände till dem som hade sänt ut dem. 35Men Paulus och Barnabas stannade i Antiochia, där de tillsammans med många andra undervisade och förkunnade ordet om Herren.

Paulus reser genom Mindre Asien

36Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: »Låt oss resa ut igen och se hur det står till med bröderna i alla de städer där vi har förkunnat ordet om Herren.« 37Barnabas ville att Johannes som kallades Markus också skulle följa med. 38Men Paulus hävdade att den som hade övergett dem i Pamfylien och inte stannat hos dem i deras arbete, den skulle de inte ha med sig. 39Det kom till ett så häftigt uppträde att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade över till Cypern. 40Paulus däremot utsåg Silas till sin följeslagare, och sedan bröderna överlämnat honom åt Herrens nåd bröt han upp. 41Han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna där.