Bibel 2000 (B2000)
11

Petrus redogörelse för hedningarnas omvändelse

111Apostlarna och bröderna i Judeen fick höra att också hedningarna hade tagit emot Guds ord. 2När Petrus kom upp till Jerusalem ställde de omskurna honom till svars 3för att han hade besökt oomskurna och ätit med dem. 4Petrus redogjorde då för allt som hade hänt: 5»Jag var i Joppe, och medan jag bad föll jag i hänryckning och hade en syn. Det kom ner något som liknade en stor linneduk. Hängande i sina fyra hörn sänktes den från himlen och kom ända ner till mig. 6Jag såg efter vad det kunde vara, och då fick jag se markens tama och vilda fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar. 7Jag hörde också en röst som sade till mig: ’Petrus, slakta och ät!’ 8Men jag svarade: ’Nej, nej, herre. Något oheligt eller orent har aldrig kommit i min mun.’ 9För andra gången talade en röst från himlen: ’Vad Gud gjorde till rent skall inte du göra till orent.’ 10Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltsammans upp till himlen igen. 11Just då stannade tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Caesarea, 12och Anden sade åt mig att följa med dem utan att tveka. De sex bröderna här följde också med mig, och vi kom hem till mannen. 13Han berättade för oss hur han hade sett ängeln stå i hans hus och säga: ’Skicka bud till Joppe efter Simon som kallas Petrus. 14Han har något att säga som skall rädda dig och alla i ditt hus.’ 15Och när jag då började tala föll den heliga anden över dem alldeles som över oss i den första tiden. 16Då kom jag ihåg att Herren hade sagt: ’Johannes döpte med vatten, men ni skall döpas med helig ande.’ 17Sedan de kommit till tro på herren Jesus Kristus har Gud alltså gett dem samma gåva som vi fick. Hur skulle då jag kunna hindra Gud?« 18När de hörde detta lugnade de sig, och de prisade Gud och sade: »Så har Gud gett också hedningarna möjlighet att omvända sig och få liv.«

Barnabas och Saul i Antiochia

19De som hade skingrats under den förföljelse som började med Stefanos nådde ända till Fenikien, Cypern och Antiochia, och de förkunnade ordet endast för judar. 20Men några av dem var från Cypern och Kyrene, och när de kom till Antiochia predikade de också för icke-judar och lät dem höra budskapet om herren Jesus. 21Herrens hand var med dem, så att ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren. 22Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man skickade Barnabas till Antiochia. 23När han kom dit och fick se bevisen på Guds nåd blev han glad och manade alla att helhjärtat hålla sig till Herren; 24han var en god man, fylld av helig ande och tro. Och åtskilliga människor vanns för Herren. 25Barnabas fortsatte sedan till Tarsos för att söka upp Saul, 26och när han hade funnit honom tog han honom med sig till Antiochia. Där kom de sedan att vara tillsammans i församlingen ett helt år och kunde undervisa en avsevärd mängd. Och det var i Antiochia som lärjungarna för första gången fick heta kristna.

27Vid denna tid kom några profeter från Jerusalem till Antiochia. 28En av dem, som hette Agabos, lät genom Andens ingivelse förstå att en svår hungersnöd skulle komma över hela världen — den inträffade också under kejsar Claudius. 29Då beslöt lärjungarna att man skulle sända understöd till bröderna i Judeen, var och en efter sina tillgångar. 30De gjorde så och skickade Barnabas och Saul att överlämna gåvorna till de äldste.

12

Petrus arresteras och blir räddad

121Vid den tiden ingrep kung Herodes hårdhänt mot en del av medlemmarna i församlingen. 2Han lät halshugga Jakob, Johannes bror, 3och när han såg att judarna gillade detta fortsatte han och lät också gripa Petrus; det hände under det osyrade brödets högtid. 4Efter arresteringen satte han honom i fängelse, bevakad av fyra vaktstyrkor om vardera fyra man, för att efter påsken ställa honom inför folket. 5Petrus hölls alltså fängslad, och i församlingen bad man ivrigt till Gud för honom.

6Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset. 7Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. »Skynda dig upp«, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer. 8Ängeln fortsatte: »Ta på dig bältet och sandalerna.« Petrus lydde, och ängeln sade: »Svep om dig manteln och följ mig.« 9Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn. 10De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln. 11Så snart Petrus hade sansat sig sade han: »Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig.«

12När han förstod hur det var gick han till huset där Maria bodde, mor till den Johannes som kallades Markus; där var många samlade till bön. 13Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att låsa upp. 14Men när hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför. 15»Du är tokig«, svarade de. Men hon stod på sig, och då sade de: »Det är hans ängel.« 16Petrus fortsatte att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. 17Han gav dem tecken att vara tysta, och så berättade han hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han bad dem tala om det för Jakob och de andra bröderna, och sedan lämnade han dem och begav sig till en annan plats.

18När morgonen kom blev det stor uppståndelse bland soldaterna. Vad hade det blivit av Petrus? 19När så Herodes skickade efter honom och inte kunde få tag i honom förhörde han vakterna och befallde att de skulle straffas. Därefter for han tillbaka från Judeen och uppehöll sig i Caesarea.

Herodes död

20Invånarna i Tyros och Sidon hade dragit på sig Herodes vrede. Gemensamt uppvaktade de kungen, och sedan de lyckats vinna hans kammarherre Blastos för sin sak bad de om fred; deras land var beroende av kungen för sin försörjning. 21På utsatt dag tog Herodes plats på tribunen, iförd sin kungaskrud, och höll ett tal riktat till dem. 22Och folket ropade: »Det är en gud som talar, inte en människa.« 23Men i samma ögonblick slog honom en ängel från Herren för att han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog.

Barnabas och Saul sänds ut från Antiochia

24Guds ord fortsatte att sprida sig och tillväxa. 25Sedan Barnabas och Saul hade fullgjort sitt uppdrag i Jerusalem vände de tillbaka och tog då med sig Johannes som kallades Markus.

13

131I församlingen i Antiochia fanns dessa profeter och lärare: Barnabas, Symeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen, som var uppfostrad tillsammans med tetrarken Herodes, samt Saul. 2Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den heliga anden till dem: »Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till.« 3Efter fasta och bön lade de sina händer på dem och skickade i väg dem.

På Cypern. Saul blir Paulus

4Dessa båda, som alltså sändes ut av den heliga anden, for ner till Seleukia, och därifrån seglade de till Cypern. 5I Salamis förkunnade de Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes som hjälp.

6Sedan tog de sig tvärs över ön till Pafos, där de träffade på en judisk trollkarl vid namn Barjesus, som påstod sig vara profet. 7Han umgicks hos den romerske ståthållaren Sergius Paulus, som var en klok man. Denne kallade till sig Barnabas och Saul och bad att få höra Guds ord. 8Men Elymas — namnet kan översättas med »trollkarl« — motarbetade dem och sökte förhindra att ståthållaren kom till tro. 9Saul, som även kallades Paulus, fylldes då av helig ande. Han spände blicken i honom 10och sade: »Du djävulens son, full av list och fräckhet, du fiende till allt rättfärdigt, skall du aldrig sluta med att göra Herrens raka vägar krokiga? 11Nu slår dig Herrens hand. Du skall vara blind en tid och inte se solen.« I detsamma föll töcken och mörker över mannen, och han gick runt och famlade efter någon som kunde leda honom. 12När då ståthållaren såg vad som hade hänt kom han till tro, överväldigad av Herrens lära.

Paulus tal i Antiochia i Pisidien

13Från Pafos seglade Paulus och hans följeslagare till Perge i Pamfylien. Där övergav Johannes dem och återvände till Jerusalem. 14Själva fortsatte de från Perge och kom till Antiochia i Pisidien. På sabbatsdagen gick de till synagogan och satte sig där. 15Efter läsningen ur lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa: »Bröder, om ni har något att säga till folkets uppbyggelse, så gör det.« 16Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och sade: »Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna på mig. 17Vårt folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten, och med lyftad arm förde han dem ut därifrån. 18I omkring fyrtio år sörjde han för dem i öknen, 19och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och lät dem ta deras land i besittning. 20Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare, fram till profeten Samuels tid. 21Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22Efter att ha avsatt denne upphöjde han David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt sinne, som skall förverkliga alla mina planer. 23Det är bland hans efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, 24vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. 25Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’

26Mina bröder, ni som stammar från Abraham och alla ni här som fruktar Gud, till er har budskapet om denna räddning sänts. 27Ty folket i Jerusalem och deras ledare förstod inte vem Jesus var. De dömde honom och uppfyllde därigenom också de profetord som läses varje sabbat. 28Fast de inte kunde finna honom skyldig till något som förtjänade dödsstraff krävde de att Pilatus skulle avrätta honom. 29När de hade fullgjort allt som var skrivet om honom tog de ner honom från korset och lade honom i en grav. 30Men Gud uppväckte honom från de döda, 31och han visade sig sedan under en längre tid för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. 32Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick 33har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, som det heter i andra psalmen: Du är min son, jag har fött dig i dag. 34Och att han lät honom uppstå från de döda så att han aldrig mer skall återvända till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: Jag skall uppfylla åt er de heliga och oryggliga löften jag har gett David. 35Ty på ett annat ställe säger han: Du skall inte låta din helige möta förgängelsen. 36David, som på sin tid tjänat Guds vilja, insomnade och förenades med sina fäder och mötte förgängelsen. 37Men han som Gud uppväckte har inte mött någon förgängelse. 38-39Ni skall alltså veta, mina bröder, att genom honom förkunnas syndernas förlåtelse för er, och genom honom blir var och en som tror rättfärdig och friad från allt det som ni inte kunde frias från medan ni stod under Moses lag. 40Se därför till att det som står hos profeterna inte slår in:

41Se, föraktare, häpna och förintas:

jag utför en gärning i era dagar,

en gärning som ni inte kommer att tro på

när den berättas för er.«

42När de gick ut bad man dem att få höra mer om detta nästa sabbat. 43Och när man skildes åt efter gudstjänsten gjorde många judar och gudfruktiga proselyter sällskap med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att hålla sig till Guds nåd.

Ordet om Herren sprids i Pisidien

44Följande sabbat samlades så gott som hela staden för att höra ordet om Herren. 45När judarna fick se allt folket fylldes de av avund och bemötte det Paulus sade med smädelser. 46Men Paulus och Barnabas svarade frimodigt: »Det var ni som först skulle få höra Guds ord förkunnas. Men när ni nu visar det ifrån er och dömer er själva ovärdiga det eviga livet, då vänder vi oss till hedningarna. 47Ty så har Herren befallt oss:

Jag har gjort dig till ett ljus för hedningarna,

för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns.«

48När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade ordet om Herren. Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro, 49och ordet om Herren fördes ut i hela den trakten.

50Men judarna hetsade upp de gudfruktiga kvinnorna av förnäm familj och de ledande männen i staden. De fick i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från området. 51De båda skakade dammet av sina fötter mot dem och gick till Ikonion. 52Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.