Bibel 2000 (B2000)
9

Saul på vägen till Damaskus

91Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen 2och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem. 3Men när han på sin resa närmade sig Damaskus omgavs han plötsligt av ett bländande ljussken från himlen. 4Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?« 5Han frågade: »Vem är du, herre?« — »Jag är Jesus, den som du förföljer. 6Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra.« 7Hans reskamrater stod förstummade; de hörde rösten men såg ingen. 8Saul reste sig upp, men fast hans ögon var öppna kunde han inte se. De tog honom då vid handen och ledde honom in i Damaskus. 9Under tre dagar var han blind, och han varken åt eller drack.

Ananias. Saul i Damaskus

10I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: »Ananias!« Han svarade: »Ja, herre.« 11Herren sade: »Gå genast till Raka gatan, och fråga i Judas hus efter en som heter Saul och är från Tarsos. Han ber, 12och i en syn har han sett en man som heter Ananias komma in och lägga sina händer på honom för att han skall se igen.« — 13»Herre«, svarade Ananias, »jag har hört från många håll om den mannen och allt ont han har gjort mot dina heliga i Jerusalem. 14Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn.« 15Men Herren sade till honom: »Gå, honom har jag utvalt till mitt redskap. Han skall föra ut mitt namn till hedningar och kungar och Israels folk, 16och jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull.«

17Ananias gav sig i väg och gick till Judas hus. Han lade sina händer på Saul och sade: »Saul, min broder! Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du skall få tillbaka din syn och fyllas av helig ande.« 18Då var det som om fjäll hade fallit från Sauls ögon, och han kunde se igen. Han lät genast döpa sig, 19och när han hade ätit återfick han krafterna.

Han stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus 20och började genast förkunna i synagogorna att Jesus är Guds son. 21Alla som hörde honom häpnade och sade: »Var det inte han som i Jerusalem ville förgöra alla som åkallar Jesu namn? Har han inte kommit hit för att gripa dem och ställa dem inför översteprästerna?« 22Men Saul uppträdde med allt större kraft och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade att Jesus är Messias.

23Efter någon tid kom judarna överens om att röja honom ur vägen, 24men han fick reda på deras planer. De lurade på honom vid stadsportarna dag och natt för att döda honom, 25men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom från stadsmuren i en korg.

Saul i Jerusalem

26När han hade kommit tillbaka till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge. 27Då tog Barnabas honom med sig till apostlarna och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren, som talat till honom, och hur han frimodigt hade predikat i Jesu namn i Damaskus. 28Sedan fick Saul komma och gå som han ville hos dem i Jerusalem och talade frimodigt i Herrens namn. 29Han predikade också för de grekisktalande judarna och disputerade med dem. De bestämde sig för att röja honom ur vägen, 30men när bröderna fick reda på detta tog de honom ner till Caesarea och skickade honom därifrån vidare till Tarsos.

Petrus i Lydda och Joppe

31Kyrkan fick nu vara i fred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den byggdes upp och levde i gudsfruktan, och den växte genom den heliga andens tröst och stöd.

32Petrus vandrade från plats till plats och kom då också till de heliga som bodde i Lydda. 33Där träffade han en man vid namn Aineas som var förlamad och hade legat till sängs i åtta år. 34Petrus sade till honom: »Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd.« Genast steg han upp, 35och alla som bodde i Lydda och på Sharonslätten såg honom, och de omvände sig till Herren.

36I Joppe fanns det bland lärjungarna en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas. Hennes liv var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga. 37Vid den här tiden blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och bar upp henne på övervåningen. 38Lydda ligger inte långt från Joppe, och då lärjungarna hörde att Petrus var där skickade de dit två män och bad honom komma över till dem så fort som möjligt. 39Petrus följde genast med. När han kom fram förde de honom upp på övervåningen, där alla änkorna samlades kring honom och gråtande visade honom de skjortor och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem. 40Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: »Tabita, stig upp!« Hon öppnade ögonen, och när hon såg Petrus satte hon sig upp. 41Han räckte henne handen och hjälpte henne att resa sig. Sedan kallade han in de heliga och änkorna och lät dem se hur hon stod där levande. 42Händelsen blev känd i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. 43Petrus stannade någon tid i Joppe hos Simon, en garvare.

10

Petrus och Cornelius

101I Caesarea fanns en man som hette Cornelius, officer vid Italiska bataljonen. 2Han var from och gudfruktig liksom alla i hans hus, gav rikligt med allmosor till judarna och bad alltid till Gud. 3En dag på eftermiddagen såg han tydligt i en syn hur en ängel från Gud kom in till honom och sade: »Cornelius!« 4Han såg förskräckt på ängeln och frågade: »Vad vill du, herre?« Ängeln svarade: »Dina böner och allmosor har stigit upp till Gud som en påminnelse om dig. 5Skicka nu några av dina män till Joppe för att hämta en viss Simon som kallas Petrus. 6Han bor hos en garvare Simon som har sitt hus nere vid havet.« 7När ängeln som talat med honom var borta kallade Cornelius till sig två tjänare och en av sina ordonnanser, en from man. 8Han berättade alltsammans för dem och sände dem till Joppe.

9Nästa dag medan de var på väg och närmade sig staden gick Petrus vid middagstiden upp på taket för att be. 10Han blev då hungrig och ville ha något att äta. Medan maten gjordes i ordning föll han i hänryckning. 11Han såg himlen öppen, och det kom ner något som liknade en stor linneduk. Hängande i sina fyra hörn sänktes den ner på jorden, 12och i den fanns alla markens fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar. 13En röst sade till honom: »Petrus, slakta och ät!« 14Petrus svarade: »Nej, nej, herre! Aldrig har jag ätit något oheligt eller orent.« 15Då hörde han för andra gången en röst: »Vad Gud gjorde till rent skall inte du göra till orent.« 16Detta hände tre gånger, och sedan lyftes duken strax upp till himlen.

17Medan Petrus grubblade över meningen med den syn han haft kom männen som Cornelius hade skickat. De frågade sig fram till Simons hus och stannade vid porten 18och ropade och undrade om den Simon som kallades Petrus bodde där. 19Petrus funderade ännu över synen, då Anden sade till honom: »Här är tre män som söker dig. 20Gå genast ner, och tveka inte att följa med dem, det är jag som har sänt dem.« 21Petrus gick ner till männen och sade: »Jag är den ni söker. Varför har ni kommit hit?« 22De svarade: »Cornelius, en officer som är rättskaffens och gudfruktig och har gott namn om sig i hela den judiska befolkningen, har blivit tillsagd av en helig ängel att skicka efter dig och höra vad du har att säga.« 23Då bad han dem stiga in och lät dem bo över där.

Nästa dag gav han sig i väg i sällskap med dem, och några av bröderna i Joppe följde med. 24Dagen därpå var han framme i Caesarea, där Cornelius väntade på dem tillsammans med sina släktingar och närmaste vänner som han hade bett komma. 25När Petrus skulle stiga in kom Cornelius emot honom och kastade sig vördnadsfullt för hans fötter. 26Men Petrus sade åt honom att resa sig: »Stig upp, jag är en människa, jag också.« 27Sedan gick han in under samtal med Cornelius. Där inne fann han många församlade, 28och han sade till dem: »Som ni vet är det förbjudet för en jude att umgås med någon som tillhör ett annat folk eller att besöka honom. Men mig har Gud visat att man inte skall betrakta någon människa som ohelig eller oren. 29Därför kom jag utan invändningar när jag blev efterskickad. Och nu undrar jag varför ni har låtit hämta mig.« 30Cornelius svarade: »Just vid den här tiden för tre dagar sedan bad jag eftermiddagsbönen här hemma, när plötsligt en man i skinande vita kläder stod framför mig 31och sade: ’Cornelius, Gud har hört din bön, och han kommer ihåg dina allmosor. 32Sänd nu bud till Joppe och be Simon som kallas Petrus att komma hit. Han bor i garvaren Simons hus nere vid havet.’ 33Jag sände genast bud efter dig, och tack för att du kom. Nu är vi alla samlade här inför Gud för att höra vad Herren har gett dig i uppdrag att säga.«

Petrus tal om hedningarna

34Då tog Petrus till orda: »Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor 35utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör. 36Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus — han är allas herre. 37Ni känner till det som har skett i hela Judeen, med början i Galileen efter det dop som Johannes predikade: 38hur Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig ande och kraft och hur han vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld; Gud var med honom. 39Vi kan vittna om allt han gjorde både på den judeiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på en träpåle och dödade. 40Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, 41inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda. 42Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. 43Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.«

44Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde hans ord. 45De omvända judar som hade följt med Petrus häpnade över att den heliga andens gåva blev utgjuten också över hedningarna; 46de hörde hur dessa talade med tungor och prisade Gud. 47Då frågade Petrus: »Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den heliga anden alldeles som vi?« 48Och han sade till att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Sedan bad de honom stanna några dagar.

11

Petrus redogörelse för hedningarnas omvändelse

111Apostlarna och bröderna i Judeen fick höra att också hedningarna hade tagit emot Guds ord. 2När Petrus kom upp till Jerusalem ställde de omskurna honom till svars 3för att han hade besökt oomskurna och ätit med dem. 4Petrus redogjorde då för allt som hade hänt: 5»Jag var i Joppe, och medan jag bad föll jag i hänryckning och hade en syn. Det kom ner något som liknade en stor linneduk. Hängande i sina fyra hörn sänktes den från himlen och kom ända ner till mig. 6Jag såg efter vad det kunde vara, och då fick jag se markens tama och vilda fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar. 7Jag hörde också en röst som sade till mig: ’Petrus, slakta och ät!’ 8Men jag svarade: ’Nej, nej, herre. Något oheligt eller orent har aldrig kommit i min mun.’ 9För andra gången talade en röst från himlen: ’Vad Gud gjorde till rent skall inte du göra till orent.’ 10Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltsammans upp till himlen igen. 11Just då stannade tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Caesarea, 12och Anden sade åt mig att följa med dem utan att tveka. De sex bröderna här följde också med mig, och vi kom hem till mannen. 13Han berättade för oss hur han hade sett ängeln stå i hans hus och säga: ’Skicka bud till Joppe efter Simon som kallas Petrus. 14Han har något att säga som skall rädda dig och alla i ditt hus.’ 15Och när jag då började tala föll den heliga anden över dem alldeles som över oss i den första tiden. 16Då kom jag ihåg att Herren hade sagt: ’Johannes döpte med vatten, men ni skall döpas med helig ande.’ 17Sedan de kommit till tro på herren Jesus Kristus har Gud alltså gett dem samma gåva som vi fick. Hur skulle då jag kunna hindra Gud?« 18När de hörde detta lugnade de sig, och de prisade Gud och sade: »Så har Gud gett också hedningarna möjlighet att omvända sig och få liv.«

Barnabas och Saul i Antiochia

19De som hade skingrats under den förföljelse som började med Stefanos nådde ända till Fenikien, Cypern och Antiochia, och de förkunnade ordet endast för judar. 20Men några av dem var från Cypern och Kyrene, och när de kom till Antiochia predikade de också för icke-judar och lät dem höra budskapet om herren Jesus. 21Herrens hand var med dem, så att ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren. 22Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man skickade Barnabas till Antiochia. 23När han kom dit och fick se bevisen på Guds nåd blev han glad och manade alla att helhjärtat hålla sig till Herren; 24han var en god man, fylld av helig ande och tro. Och åtskilliga människor vanns för Herren. 25Barnabas fortsatte sedan till Tarsos för att söka upp Saul, 26och när han hade funnit honom tog han honom med sig till Antiochia. Där kom de sedan att vara tillsammans i församlingen ett helt år och kunde undervisa en avsevärd mängd. Och det var i Antiochia som lärjungarna för första gången fick heta kristna.

27Vid denna tid kom några profeter från Jerusalem till Antiochia. 28En av dem, som hette Agabos, lät genom Andens ingivelse förstå att en svår hungersnöd skulle komma över hela världen — den inträffade också under kejsar Claudius. 29Då beslöt lärjungarna att man skulle sända understöd till bröderna i Judeen, var och en efter sina tillgångar. 30De gjorde så och skickade Barnabas och Saul att överlämna gåvorna till de äldste.